"And the superstars sucked into the supermassive"

Muse - Supermassive black hole (från Twilight)

Nu har jag flyttat till mamma och pappa. Visst, jag har bara tagit med mig de viktigaste sakerna än så länge, men vi ska flytta resten senare.

Det känns bra att vara hemma igen! Vickan kom över framåt kvällen och vi satt och snacka massa gamla minnen! Verkligen jättekul att träffa henne och prata massa minnen igen <3 Det gör jag gärna om =)

Så i stort sett har jag haft en ganska bra dag. Speciellt nu på kvällen. Förmiddagen och eftermiddagen var väl sådär, men kvällen har varit fin och trevlig =) Avslappnad och lugn. Som jag vill ha det =) Tack för i kväll Vickan! <3

"But don't sleep get on the run, Stop thinkin' and have some fun!"

Detta är sista gången jag säger det här: Jag kommer garanterat inte flytta hemifrån igen förrän jag har en fast inkomst som jag kan leva på. Och när jag flyttar, då blir det till en EGEN lägenhet. Ingen rumskompis, inget internat. Det ska bli mitt eget hem. Bara mitt och ingen annans. Möjligtvis ett par katter, men inga fler människor. Jag ska bo ensam.

Jag har pratat med mamma nu i kväll. Jag skickade ett meddelande där jag skrev att jag snart flyttar hem. Anledningen till detta är att det blivit för mycket. Nog för att jag varit hemsk. Det vet jag. Jag är fullt medveten om det! Jag har varit arg och irriterad hela året. Jag har mått skit och inte orkat göra något alls. Idag brast det totalt.

Emma har väl tröttnat hon med, antar jag. Hon drog till Peter utan att säga något i morse. När jag skickar ett sms säger hon att han ska äta och duscha och att de ska komma tillbaka sen. Hon kommer hem, slänger ihop massa saker och drar till Elin med orden att hon ska sova där i natt. Senare skickar hon ett meddelande och frågar hur mycket mynt det finns kvar. Typ fem spänn fanns i min plånbok. Ja, det fanns. Hon åkte hem, från Arboga till Köping, hämtade de fyra kronorna och fem femtioöringarna i min plånbok, tog de få (högst 4) tomflaskor vi hade och stack. Utan ett ord. Jag frågade vad hon skulle med fem spänn till, men det svarade hon inte på. Så nu är jag HELT pank. Inte en enda krona.

Jag blev skitarg, det kanske ni kan förstå. Hon slösar bensin på att åka hem för att hämta högst 15 spänn. Det var säkert mindre än så totalt. Om man räknar med tomflaskorna också, alltså. Men ja, mamma ringde upp mig och jag grät i telefon. Jag har gråtit hela dagen. Och det är sjukt svårt att hejda det. Helst ville mamma att jag skulle komma hem redan idag, men katterna kan ju inte vara ensamma. Så pappa hämtar mig i morgon. Jag har packat en väska med det viktigaste, kläder, smink, hygienartiklar och några av mina viktigaste (personligt värde) föremål. Vi kommer säkert inte flytta speciellt mycket i morgon. Vi kommer säkert inte ens att kunna flytta något eftersom rummet jag kommer bo i måste tömmas då mamma och pappa renoverar övervåningen. Men "mitt" rum är klart i alla fall.

Jag kanske kommer få sova på soffan ett par dagar, men det gör mig inget. Bara jag får komma hem. Visst, jag kommer sakna katterna, men jag klarar mig. Det är bättre att jag flyttar hem än stannar här. Dessutom får jag närmare till min älskling Joss <3

---

Jag orkar inte med det här. Jag orkar ingenting alls! Nog för att det börjar ordna upp sig vad gäller kuratorer och sånt, men det hjälper inte när folk uppenbarligen inte bryr sig om hur jag mår. Jag menar, hur kan man gilla att någons telefon är trasig? Det fattar inte jag. Jag skrev på Facebook att min telefon är trasig och att man därför knappt kan få tag på mig, och TRE personer 'gillar' detta. En tredje trots att jag kommenterat att jag tar illa vid att folk gillar det. Och den personen är någon som jag litat på och haft förtroende för i flera år. Men nu? Jag vet inte... Mitt förtroende för folk börjar försvinna... Kan jag verkligen lita på att folk bryr sig om mig? Eller är det så att jag mår så pass dåligt att ingen orkar ta tag i det riktigt? Eftersom det inte verkar bli bättre?

Men vet ni vad... Fuck you all! När jag mår bättre ska jag rensa ut bland mina kontakter och endast spara dessa som jag anser som mina riktiga vänner.

"Right now we're standing here in line"

Jag måste erkänna att jag är besviken över gårdagen. Den informationen jag fått var att vi skulle ha en "prata ut"-kväll. Där vi alla skulle få ventilera våra känslor och prata ut om saker vi tänkte på och oroade oss över. Gjorde vi det? Nej. Det blev handla, laga mat, äta, lyssna på musik, snacka, äta efterrätt och snacks, dansa lite i vardagsrummet, prata och sedan krogen. Inte alls som jag föreställt mig att det skulle vara. Jag var beredd på att försöka öppna upp mig. Men det fick jag inte.

Jag har bestämt mig för en sak. Jag ska sluta gå runt i skitkläder varje dag. Jag ska börja ta på mig mer vardagliga kläder. Jag ska börja sminka mig varje dag, även om jag inte ska någonstans. Detta för att jag ska må bra med mig själv, för att jag kanske ska kunna se något bra med mig själv.

När jag är sminkad och har lite finare kläder på mig mår jag bättre. Jag trivs bättre med mitt utseende då. Därför tänker jag fortsätta sminka mig. Även om jag mår skit. För om vi får oväntat besök slipper jag känna att jag vill gå och gömma mig för att jag inte är sminkad, inte duschat på ett par dagar, inte borstat håret och har samma kläder som jag hade för flera dagar sedan. Oftast ett linne och leggins. Men nu är det slut med det.

Jag ska också försöka träna lite. För mig själv. I mitt rum. När jag är ensam och ingen kan se mig. Då slår jag på datorn och sätter igång Zumba. Det är i alla fall något. Ta mig ut vet jag inte om jag kommer känna för, men att jag ändå gör något är ett steg framåt, i rätt riktning.

Krogen igår... Det var väldigt lite folk när vi kom dit. Det var bra musik så jag kände mig peppad och relativt lugn. Men sen... Då började folket strömma in. Ganska snart var det nästintill packat på B&S. Jag fick panik. Inte synligt kanske, men inombords. De andra såg säkert att jag inte kände mig bekväm, och Vickan försökte få mig att tänka på ett annat sätt, genom att föreställa mig att alla gick runt i underkläder. Kul idé, men fungerade inte riktigt för mig. Det var fortfarande för mycket folk. Vi dansade en stund och jag kände mig fruktansvärt obekväm. Det kändes inte alls bra. Folket kom närmare och närmare, det fanns ingen utväg.

Jag gick därifrån. Jag sa till de andra att jag inte klarade av det och sen gick jag. Emma följde med, för hon tänkte att hon lika gärna kunde dra om jag skulle hem. Men hon skulle inte hem.

Det var ett för stort steg för mig. Att gå ut på krogen en lördagkväll som bland det första jag gör när jag bryter min isolering. Nej, mindre steg i framtiden.

"With the bad boys always catching my eye"

Idag har jag en bra dag. Bättre än jag haft på länge! Jag kände mig glad när jag vaknade och kunde skratta och le utan att det var falsk. Nu har det gått ett par timmar och det börjar tona ner sig lite, men jag ligger ändå över den neutrala nivån vilket känns väldigt bra.

Min kära kusin som för tillfället bor i Japan skrev till mig. Det kändes väldigt bra, då jag har inte hört av henne på länge. Hon skrev att jag skulle hälsa familjen och putta katterna, vilket fick mig att brista ut i skratt! Att jag dessutom skrev en humoristisk fanfic innan jag lyckades somna i morse tyder på att jag har min bästa dag so far i år. Men jag lovar, den är så mycket random jag kan skriva! Bara för att den är så extremt random och konstig måste jag lägga upp en länk här: Kiba hates picking vegetables

Den är baserad på animen Naruto, som jag ju skrev om häromdagen att jag läser historier från. Det är alltså fans som skrivit detta, precis som jag skrivit om Kiba som hatar att plocka grönsaker. Den är på engelska, men jag trivs bäst så.

Have fun!
Puss <3

"Lips feel soft as a feather when we touch"

Flo Rida - Sugar

Nu när jag för en gångs skull ligger över den neutrala nivån så tänkte jag att jag kunde skriva lite. Just nu sitter jag och försöker tänka på allt bra som finns så att jag kan få behålla den här glada känslan längre.

Det dumma är att jag har svårt att skriva när jag mår bra. Lite knäppt, men jag klagar inte över att slippa mörka tankar. Jag är bara glad över att det faktiskt finns ljusa glimtar i mitt liv fortfarande. Inte för att något bra har hänt eller så. Helt plötsligt blev jag bara gladare. Kan bero på att den där historien jag läste slutade lyckligt? Jag funderar allvarligt på att låta bli att läsa tredje och sista delen. Det skulle TOTALT förstöra mitt goda humör. ANNAN MUSIK! Den här är inte tillräckligt glad. Hmm.. Äsch, ZTV.

Nej, jag har helt enkelt ingen lust att skriva. Vi hörs alla underbara människor!

Puss <3>

"She lives in a fairytale, somewhere too far for us to find"

Jag förstår inte hur någon vågar lämna mig ensam. Hade jag haft lite mer mod, om jag inte varit rädd för smärtan, då hade jag varit borta nu. Eller åtminstone på väg bort.

"Well you built up a world of magic, Because your real life is tragic"

Paramore - Brick By Boring Brick

Jag har börjat läsa igen. Inte bara böcker. Inget tramsigt massa massa glatt hela tiden och sedan en liten intrig och sen är allt bra. Nej då, det kanske börjar relativt bra, eller så börjar det uselt. Börjar det uselt så blir det först sämre i historien, sen bättre, sen sämre tills allt ligger i botten innan det sakta börjar röra sig uppåt. Börjar det relativt bra så blir det snart åt helvete med hela historien.

Ångest. Jag älskar att läsa om ångest. På engelska heter det angst, jag tror det är ångest. Eller något liknande... Men det händer mycket. Jag kan gråta och känna att mitt liv kunde vara värre. Men samtidigt mår jag dåligt när jag läser allt det där...

Allt är bara påhittat. Det är inget som hänt. Åtminstone är det inte baserat på verkliga händelser. Men det är våldtäkt, mord, romans, droger, död, depression och massor med olika negativa händelser som jag inte kan slita mina ögon ifrån. Varför? Jag vet inte. Jag fastnar och kan inte sluta läsa. Sen kan jag inte sluta tänka. Önska mig bort. För trots alla negativa händelser i historierna så existerar dessa stunder av hopp och glädje som jag saknar i mitt liv. Och eftersom det är så mycket negativt i allt så betyder dessa tillfällen extra mycket när jag läser och det får mig att önska att jag kunde känna så över mitt eget liv! Att jag kunde känna sådan glädje över mig själv eller något som händer mig! Men nej. Den glädjen känner jag bara när jag läser. Samtidigt så känner jag en sorg och ångest som är större än vad som är vanligt för mig. Visst, dessa stunder kommer då jag mår sämre än när jag läser extra tråkiga bitar, men mot en vanlig dag så mår jag sämre när jag läser det där. Varför läser jag? För att komma bort...

Just nu önskar jag att jag inte fanns här, att jag kunde få komma bort från verkligheten. Jag vet vad jag skulle vilja ha just nu...

Något annat jag längtar och drömmer om är att få komma till en värld som inte finns. En sagovärld där figurerna ser ut som människor, men det är inte som i verkliga världen. Har ni någon gång sett animen Naruto? Om inte så skyll er själva, om ni har det så vet nu vad jag ofta drömt om. Att få komma dit, eller till en värld som liknar den. Där kanske jag skulle kunna bli räddad?

There are no knights on a white horse coming to save me

Jag bara önskar att något av det jag drömmer om skulle vara sant. Jag har på allvar drömt om att om jag gjorde vissa saker i en viss ordning och till sist tog mitt eget liv så skulle jag få komma till den plats jag drömt om och längtat efter. Få se de påhittade personer jag saknar och önskar vore verkliga. Vad är det för fel på mig?

Jag tror jag ska ta med vissa av dessa inlägg till mitt första möte mer kuratorn, dock så har jag fortfarande inte hört något från dem och det första mötet är utom räckhåll. Dessutom måste jag vänta tills efter helgen innan jag kan ringa dit. Jag vet att jag sa i början av veckan att jag skulle ringa, men jag har inte orkat. Jag är rädd. Tänk om de säger " Vi kan tyvärr inte ta emot någon nu, du är tvungen att vänta" eller "Det finns de som har stått i kö längre än dig som inte kan vänta längre". Jag skulle bli förkrossad. Jag skulle inte orka. Jag bara önskar att jag hade modet att ta mitt liv. Gud, vad skönt det skulle vara att slippa allt det här!

Känns dumt att skriva sådana här saker här, egentligen. Men det är enda tillfället så jag verkligen kan få ut allt. Här kan jag skriva om allt jag känner, allt jag önskar och längtar efter. Nog för att jag kanske känner mig dum efteråt för att jag vet att folk kan läsa det här, men ändå gör jag det.

Jag behöver verkligen hjälp.

"Nothing will go wrong. But if it does, do I care?"

Basshunter - In her eyes

Då var man 22 år gammal. Kände mig glad när jag vaknade. Det kändes riktigt bra. "Den här dagen kommer bli riktigt bra" tänkte jag. Eftermiddagen blev lite stressig. Inte så mycket, bara lite. Sen kom mamma, pappa, mormor och farmor. Det blev mat, vi spelade lite kort och sen blev det tårta. Redan då hade jag börjat bli trött. Det var före sju tror jag.

Nu är jag trött, men jag har ingen lust att sova. Jag känner mig ensam och vill ha sällskap. Men samtidigt vill jag fortsätta vara ensam. Jag är uttråkad, men jag vill inte göra något! Jag har inte lust med något alls. Jag är hungrig och sugen på något, men samtidigt vill jag inget ha. Jag har ingen aptit. Jag känner mig nere. Jag känner mig inte neutral på någon nivå. Allt ligger under det neutrala just nu. Men det är inte så pass att jag vill försvinna. Inte riktigt. Nog skulle det vara skönt, men självmord... Nej, inte som jag känner just nu. Jag vill bara bort från verkligheten ett tag.

Jag känner för att gråta, men jag känner mig inte så pass ledsen att jag kan. Det är precis på gränsen.

Egentligen mår jag verkligen inte bra. Jag försöker verkligen må bra, men jag kan inte. Jag kanske känner mig nöjd vid tillfället, men sen kanske jag får ett negativt besked som egentligen inte betyder något. Och då sjunker allt... Går strax under eller långt under den neutrala nivå jag oftast ligger vid. Det är sällan nuförtiden som jag ligger över det steget. Och jag vet inte vad jag ska göra för att kliva upp ur den djupa avgrund jag grävt för mig själv. Jag lyckas klättra upp en bit, men sen tar kraften slut och jag faller ner. Om jag förlorar greppet eller kliver snett, då rasar jag ner till botten. Eller ner åtminstone... Har jag tur kan jag hindra mig själv från att falla för djupt. Men hur långt är för djupt? Hur långt kan jag falla och fortfarande leva? Hur länge ska jag orka? Jag vet inte.

Tomorrow, I might be able to escape reality

"Explain me the reason why I´m so much in pain"

Infected Mushroom - Becoming Insane

Helt plötsligt fick jag för mig att skriva. Det var länge sedan sist. Innan jul. Över en månad sedan. Jag har helt enkelt inte har någon lust att skriva. Jag har inte haft någon lust med någonting egentligen... Jag har nästan isolerat mig totalt under den senaste månaden. Fin början på året, va?

Ända sedan julas har jag mest bara suttit hemma och inte gjort något. Legat i mitt rum, glott på tv, sovit, läst, hållit på med datorn... Och nu mår jag sämre än jag någonsin gjort. Även om jag inte börjat skära mig igen, vilket är ett stort plus. Dock har jag funnit andra sätt att tillfälligt lindra smärtan och sorgen som bor inom mig.

Jag har massor med aggression inom mig. Ilska, irritation och hat som bara ligger och gror och blir värre för varje dag som går. Jag gråter allt oftare. Känner för att slå sönder saker, banka i väggen tills knogarna är blodiga och sönderslagna, kasta saker runt om i rummet, göra mig själv illa. Än så länge har jag inte gjort något. Men snart orkar jag inte hålla emot längre. Om jag inte får komma till den där jävla kuratorn nån gång så kommer det brista. Jag har väntat i TRE månader! Inte ett ord har jag hört från dem. Inget samtal, inga brev, inga mejl. Inte ett ord.

Jag har mina tabletter. Utan dem skulle det säkert vara ännu värre, men ändå har jag nog aldrig mått så dåligt och isolerat mig så mycket som jag gjort nu. Jag har ingen lust med någonting och vill inte göra något. Ändå är jag fruktansvärt rastlös ibland...

Klockan rinner iväg. Jag har inte lagt mig än. Hur skulle jag kunna sova? Jag vaknade vid 3-4 på eftermiddagen. Då är det ganska givet att man inte kan somna på kvällen. Det är nästan så jag funderar på att strunta i nattens sömn och hålla mig vaken tills klockan är tillräckligt mycket att jag känner att det är värt att ringa till sjukhuset och bli kopplad till kuratorerna och fråga när fan de tänkt att jag skulle få en tid.

Jag pratade med Emma idag. Jag slängde ur mig en del av det som legat och grott i mig den senaste tiden. Oron inför framtiden, panik över att träffa människor, att jag inte hört något från kuratorerna, hur jag mått senaste tiden och att jag isolerar mig mer och mer. Jag kan inte vänta längre. Om de säger att jag inte kan få en tid tillräckligt snabbt så kommer jag inte orka... Seriöst, hur lång tid måste det gå innan man ska få må bra?

Jag fyller på onsdag. Jag ser verkligen inte fram emot det. Att jag fyller år påminner mig bara om att jag blir äldre och att tiden går. Att jag fortfarande inte har något jobb och ingen som helst inkomst. Inte ens från Arbetsförmedlingen får jag några pengar just nu. Varför? För att de jävla säger att man inte kan få pengar innan man kan börja med praktik, vilket är tre månader. FUCK YOU! Detta betyder att jag måste gå till soc. Kul? NEJ! Det är bland det sista jag har velat göra! Jag vill verkligen inte gå dit. Det känns så fel, så dumt. Jag vill inte behöva vara en sån som måste gå till soc för att kunna leva. Jag vill tjäna mina egna pengar, gå till min jävla kurator och må bra! Men får jag det? NEJ! Klart jag inte får. Jag fick inget jobb på Magazin24 (De har inte råd just nu berättade Hansson för mig efter att ha läst mitt CV) och kuratorerna hör aldrig av sig.

Jag har nått botten.

--------------------

Jag önskar nästan att jag kände mig tom inombords som jag gjorde för några timmar sedan. Känslorna är för mycket. Jag vill inte att det ska vara slut, jag vill att det ska fortsätta!

Att jobba jour i två veckor, det känns som ingenting. Jag önskar att det hade varit några dagar kvar. Jag önskar att jag haft mer tid tillsammans med dem. Jag önskar att jag ansträngt mig mer! Visat mer av vad jag kan, inte bara hälften.

Visst, vi ses på onsdag. Och efter nyår. Men sen då? Nej, jag ska skriva ihop ett CV och lämna till Hansson. Sedan är det bara att hoppas.

"I realized my love for you was strong, and I miss you here now you're gone"

Vad dåligt jag är på att uppdatera.

Jag har haft två helt störda dagar. HELT galet. Igår i alla fall.

Det hela började redan på förmiddagen. Jag skulle ju till skolan eftersom det var tisdag. Jag var nära på att missa tåget eftersom det var is på rutorna i bilen. Sen på tåget får jag reda på att jag bokat biljetterna för MÅNDAG och inte TISDAG! Jag glömde ändra datum... FUCK! 270 spänn rakt åt helvete, rakt ner i SJs ficka. Dessutom fick jag panik på pendeln.

Väl i Stockholm måste jag vänta en timma innan lektionen. Sen är det bara jag som är där också... Drygt. Efter lektionen måste jag vänta ytterligare en timme innan tåget går...

Väl i Köping igen då.. Jag sätter mig i bilen, svinkallt håller på att frysa ihjäl... Is och grejer på rutan. Sätter på värmen som fan och skrapar rutor. Sen är det ju så klart imma i bilen sen. Men, men kör iväg eftersom jag tyckte jag såg tillräckligt. Men! Precis utanför museet finns det ju 30-skyltar som sitter på stora betongklumpar ute i vägen. På grund av imman såg jag den inte förrän jag var typ fem meter ifrån... Vad händer? Jag brakar rätt in i den med båda högerdäcken och sidospegeln... PANG! Ett däck trasigt. Jag svänger in på parkeringen till museet och börjar byta. Nära på att bryta ihop, tårar i ögonen och snyftandes... Men, jag får ihop det och jag berättade för mamma och pappa också. Ringde till dem.

Vidare: Skulle till Kungsör för att Stina ska ha Ljusparty. Nästan vid Kungs Barkarö märker jag att något är allvarligt fel. Och så känner jag det... Bakre högerdäcket har också fått punktering. FUCK! Det är bara att stanna och ringa till pappa. DÅ grät jag. Jag var INTE glad. Kanske ni kan tänka er, va? Japp, så på med varningsblinkers och ut med triangeln. Och så väntade jag på pappa. Han kom efter ett tag, med ett sommardäck. Vad annars kunde vi göra? Reservdäcket satt ju på framhjulet. Och det var dessutom ett riktigt vinterdäck med dubbar, som tur är.

Men jag sket i ljuspartyt. Skrev det till Stina att jag haft en cp-dag. Men men...

Sen idag då! Vad hände idag?

Jo! Jag råkade välta ner klädhängaren så Jossan nästan fick den i huvudet och sen missade jag TVÅ bussar hem! 17.00 och 18.10. 17.00 planerade jag självmant att hoppa eftersom jag var tvungen att bli klar med en text men nästa missade jag. trodde den gick 18.15. Så pappa fick komma och hämta mig. Ifs sa jag åt honom att de kunde äta först och att han kunde hämta mig sen, men han hämtade mig och lät lasangen svalna så den var perfekt när vi kom hem.

Men jag hoppas fan turen vänder snart. Det börjar bli liiiite jobbigt. Ja, sen tror jag att jag håller på att få urinvägs infektion också. Inte kul. Det är lite tjockt i näsan och jag har haft ont i magen halva eftermiddagen. Men nu känns det bättre. I magen alltså. Inte resten.

Det var det.. Nu vet jag inte vad mer jag ska skriva. Eller, jag orkar inte skriva mer.

Puss <3

"You and me could write a bad romance"

Lady Gaga - Bad Romance

Ja, bloggen har fått sig en liten uppdatering. Jag tyckte det blev helt OK. Ingen större skillnad från tidigare, bara en ny bild och annat färgtema.

----

Still feel that way

Will I ever be free?

You haunt me in my dreams

----

Oh, det har jag glömt berätta!

JAG SKA JOBBA EXTRA PÅ MAGAZIN24 ÖVER JUL OCH NYÅR!!!!!!!!!

Jag är så jävla lycklig över det! Det känns så bra! I för sig ska jag bara jobba typ 2 timmar om dagen, hålla koll på internet och se till att uppdatera nättidningen under tiden, men ändå! Det är fortfarande jobb. De andra ville vara lediga så jag kommer få med mig en firmabil, videokamera, systemkamera, bärbar dator (Mac =S) och komradion! =)

----

Fortfarande kan jag inte sluta titta, studera observera, lyssna. Jag vill känna, röra, smeka. Känna din hud mot min. Hela jag längtar och vill. Men det kan inte hända. Eller kan det? Bollen ligger hos dig, fast det vet du inte om. Du vet ingenting. Du har inte den blekaste aning om vad jag känner, vill, tänker! Åh, jag vill berätta men det tar emot så otroligt mycket. Jag kommer inte kunna se på dig under dagarna. Jag kommer få ångest över att gå dit. Nej, det är bäst att det bara blir en hemlig, tyst, tillfällig förälskelse.

"Så snurra min jord igen, radion spelar vår sång"

Jag har bestämt mig. När (och om) jag gifter mig så ska min bröllopsresa bli en fler-dagars kryssning! Gärna till Karribien.

--

På firmafesten igår hade jag riktigt kul. Det var trevligt att kunna umgås med folket utanför kontoret. Men... Min medicin och alkohol går inte riktigt ihop. Jag drack fyra glas vitt vin och välkomstdrinken... Sen vad jag stupfull. Allvarligt talat så vet jag inte om jag varit så full någon gång. Och då har jag ändå haft tillfällen då jag druckit fyra-fem gånger så mycket!

Nej, men jag har minnesluckor från igår. Det är en del tomma små-bitar. Eller... Åtminstone dimmiga. Den sista timmen är väldigt dimmig. Hemvägen är extremt dimmig. Jag kommer knappt ihåg något från det. Jag minns inte när vi gick ut, jag minns inte när vi gick över vägen, jag minns när vi sa hej då till Jonny men sen blir det dimmigt igen över parkeringen. Jag minns att jag låste upp ytterdörren och sa hej då till Jossan och Kleven. Sen blir det dimmigt igen. Jag har för mig att jag satt med Emma i soffan ett tag, men jag vet inte om det var så att jag satte mig och sen for upp direkt igen och gick till toan för att spy eller om jag satt en längre stund...

Hur länge jag var inne på toa är också dimmigt. Hehe... Jag vet att jag råkade spy på min arm och toasitsen, men jag minns inte att det hände. Hur jag vet det är att jag såg det efteråt, när jag spytt klart.

När jag kom ut därifrån hade Emma bäddat åt mig med handduk under kudden och hink, vatten och en liten handduk att torka munnen med om det skulle behövas. Tack Emma <3

Aja, på morgonen vaknade jag tidigt. Före 6. Det luktade spya överallt (Jag hade inte spytt igen) och jag kunde inte slappna av. Men efter ett tag lyckades jag somna om. Men sen var det bara att kliva upp 7 igen... Jobb liksom. Jag kände mig nästan fortfarande full. Jag kunde knappt gå. Vinglade lite fram och tillbaka. Benen orkade inte riktigt bära mig. Men jag tog mig till toaletten och jag tog mig tillbaka. Och jag fick på mig kläder och jag fick ner alla mina saker. Och jag tog mig till Nya kondis och köpte en macka och sen tog jag mig till kontoret också. Sen var det dött... Jag orkade knappt göra något... Helt totalt fullkomligt död var jag.

Jag fick blodsockerfall också. Satt och skakade en hel del och kände mig fruktansvärt svag. Drack massor med vatten gjorde jag också. Men socker behövde jag garanterat. Så när Krister skulle gå och handla frukost vid 10 så hängde jag med och köpte cola och chokladboll för att få i mig lite socker och vakna till. Vid lunch kände jag mig nästan normal. Efter lunch blev jag trött igen. Kleven och Krister sa åt mig att åka hem 14.10. Så då gjorde jag det. Jag somnade när jag kom hem. Men det var så skönt att bara ligga där! Det kändes så bekvämt. Sen var det mat så då fick jag inte sova längre... Sen efter maten gick jag och la mig igen. Den gången somnade jag dock inte utan låg mest och lyssnade på musik utan att röra mig under täcket. ingenting har jag gjort idag. Om man inte räknar med att jag jobbade 6 timmar.

--

Åh, vad jag inte kan låta bli. Hela tiden försöker jag spana in dig. Studera dina rörelser, lyssna på variationerna i din röst, studera din hud, dina ögon, hela dig. Jag vet inte om jag tittat på en människa så mycket på det sättet. Studerat sådär. Tittat på och beundrat utseendet, visst. Men inte studerat så ingående som jag gjort med dig. Bara på håll. Jag vågar inte röra vid dig. Knappt tala med dig... Men lite har vi väl talat. Eller... Det känns mer som om det är du som börjar tala med mig. Igår, då frågade du hur maten var. Idag, då pratade vi lite grann vid lunchen. Lite om maten, du frågade om jag inte tyckte om biffen eftersom jag gav bort typ halva. Sen att du minns hur mycket jag druckit innan du gick! Det tänkte jag inte på innan, jag kom på det nu. Men, jaja... Hur mycket jag än tittar, vill och hoppas så kommer det inte bli som jag vill.

"All the boyfriends hate me 'cause the girlfriends love me"

So tired...

All I want is to fall asleep and never wake up again.

--

Jag tänkte på det igen. Jag tänker på det nu. Hur skulle det kännas? Hur skulle det vara? Vad ska alla säga? Tänka? Tro? Veta?

--

I don't feel like it. All I want is to relax, sleep, meditate. Not care at all.

But it always comes to me. The thoughts, all the things I need to do.

--

Jag orkar inte skriva just nu...

"You're so beautiful, so damn beautiful"

Akon - Beautiful

--

I'm falling but I don't know why.

Everyday, falling harder and harder.

Trying to understand myself and everything around me.

Gazing at the stars I realize this is what I have to do.

There is no other way.

I have to do it.

I find myself below the moonlight.

Thinking about everythin, everyone.

I hope for the world to crash.

I'm still falling.

Will I ever stop?

I will crash with the world.

--

Ibland känner jag bara för att skriva. Vad vet jag inte, bara vad som helst. Det kommer alltid något jag behöver få ur mig. Jag minns alltid något som är värt att skriva om, som jag behöver få ur mitt system.

--

I'm thinking about ut all. About everything that's happened. About everything I want to happen.

Wandering around alone in the moonlight, listening to the silence. All I can hear is my own thoughts, disturbing the peace.

I try not to listen, but they force me to. Soon I fall deeper, all the way. This time I won't be able to get up again.

--

Jag orkar inte blockera allt längre. I flera år har jag försökt blockera den delen av hjärnan, där allt ont sitter. Jag vill inte släppa ut ilska, ångest, nedstämdhet, men nu brister det snart. Jag måste få ut allt! Det förtär hela mitt inre, gnager, river, bankar och slår. Vill ut, vill höras, vill synas! Men jag vill inte... Jag vill dölja det, gömma undan, skymma, hålla kvar i mörkret. Hur ska det gå hos kuratorn?

--

It hurts. In my heart. My head feels heavy from all the thoughts lingering there. I can't make it go away. I can't stop it. It eats me from inside, the feelings, the sadness of my heart.

Have I done something bad? Am I a bad person who doesn't deserve to feel good? What have I done?

--

Fredagen var härlig. Delar av kvällen kändes som taget ur en dröm eller en film. Speciellt där, vid kanalen, då kändes det som en film.

--

"Sleep, sleep." He said and moved his hands in front of my face, as to make me sleep. Just for fun I closed my eyes and pretended to fall asleep. "Awake!" He said after a few moments. The he did it again. "Sleep, sleep" and so I did again. This time... He kissed me. Butterflies flew around in my body. I couldn't help myself. It felt so good, so right, so wonderful! Like a dream that never comes true. But it wasn't a dream. No movie. It was real. And at that moment I felt like the happiest girl on the planet.

--

Tänk om man fick uppleva sånt oftare. Det är första gången det varit så filminspirerat, drömlikt, magiskt. Vad hände sedan? Allt hände. Nu vet jag inte vart jag har mig själv. Jag vet inte vart jag ska ta vägen, hur jag ska gå tillväga, vad jag ska göra härnäst. Jag är förvirrad, fångad, fast i en dröm. Hur ska jag ta mig ut?

"Sanctus Espiritus! insanity is all around us"

Samma som gårdagen.

Jag vet helt enkelt inte vad jag ska ta mig till. Det river i mig, det trycker, drar ihop, längtar efter beröring! Hela allt som är Jag längtar och vill! Men det kommer inte ske... Hur skulle det kunna? Det skiljer för mycket. Och varför skulle jag vara intressant? Kom igen, vem vill ha en ångest- och depressionsfylld 21-åring?! En fullt självmordsbenägen ung kvinna som har skärt sönder sin arm totalt under de senaste sex åren. Visst, nu har det inte blivit fler sen i våras, men vem vet! Det kan bli fler.

Tabletterna hjälper mycket, det gör dem! Men det är ju inte helt bra. Nu har det legat på en ganska jämn nivå ett par veckor så det kanske är ganska givet att det kommer en svacka. Den är väl inte lika djup som svackorna var innan jag fick mina nuvarande tabletter, men det är en svacka. Jag känner det. Djupt inom mig rotar sig en sorg och ledsenhet som gör att jag vill skära ut allt ont. Få bort det från mitt hjärta.

Det känns tungt. I hjärtat alltså. Jag känner det nu. Det trycker på och något vill ut! Snart brister det... Hur länge ska jag orka hålla allt inom mig? Jag vill bara skrika ut det: SE MIG! Snälla rör vid mig! Jag orkar inte hålla emot, jag behöver dig!
Men jag gör det inte. Varför? För att jag inte vågar. Jag vill inte göra något konstigt. Då får jag ångest och allt bli så mycket värre än det var innan...

Mina ögon dras åt det hållet varje gång. Jag kan inte hålla dem i styr. Jag blir okoncentrerad och kommer inte ihåg vad jag höll på med. Mina händer darrar och jag kan inte sitta still. Tankarna far mot förbjudna drömmar, ouppnåeliga höjder.

Jag tänker för mycket.

Mer kommer senare.

"Sanctus Espiritus! redeem us from our solemn hour"

Within Temptation - Our solemn hour

Väldigt bra låt, måste jag säga.

Ibland blir jag galen på mig själv. Jag kan inte sluta tänka. Och det som ockuperar mina tankar borde egentligen inte göra det. Det är FEL. Det skiljer 16 år, det borde inte vara så. Men ändå kan jag inte sluta tänka, drömma, hoppas på att något ska hända. Samtidigt är jag rädd för att något ska hända. Vad ska folk säga? Vad ska folk tro? Hur ska det bli i framtiden om något händer?

Nej, ibland är det dåligt att kunna tänka för mycket. Jag överanalyserar saker som händer. Saker jag känner. Det blir för mycket för mig att klara av.

Det är ganska spännande att jag får reda på väldigt mycket om mig själv genom att skriva i bloggen. Saker jag inte tänker på riktigt skrivs ner av sig själv. Som förklaringar på vad jag tänker på och varför jag tänker på det. Om jag inte skrev ner det skulle jag aldrig komma på varför det är så. Det är som terapi, en väckarklocka, en översättare.

I kväll har jag svårt att sova. Det snurrar för mycket tankar. Förhoppningar. Drömmar. Orosmoln.

Puss <3

"I'll fly away From Berlin to LA to London, Paris, Tokyo to see you again"

Banaroo - I'll fly away

I morgon blir det scones! Jag har bakat =) Kleven ska ta med sig ost och Jossan ska ta med sig marmelad. Mums! =)

Jag trivs något så otroligt där. Det känns sjukt bra. Tråkigt att det bara är praktik... Den måste ju ta slut någon gång... Meeen... Jag hoppas på att jag ska lyckas få ett jobb där sen. Vi får väl hoppas att de väljer mig när det väl kommer till den punkten att anställa en till redaktionsmedlen vilket de behöver. Men det är till framtiden! Nu ska jag se till att visa vad jag går för och visa att jag verkligen är intresserad av det här! Förhoppningsvis är det inte alltför svårt att lägga märke till =)

Puss<3

"I've never had someone that knows me like you do"

Lite småspännande kväll det här. Och eftermiddag, faktiskt. Det började med att jag fick se ett slagsmål från fönstret på kontoret. Krister försvann strax därefter för att prata med polisen. Sedan drog jag iväg till syrran. Då drog vi hem till mamma och pappa. Där började Emma byta däck på bilen. Sen kom mormor och sen blev det raggmunk! Mums =)

När vi var extremt mätta och belåtna så spelade vi kort. Först Bult och sen Plump. Sen skrev vi brev till Mia och Alex som åkte till Japan här i veckan. Det blev lite... Konstigt kan man säga.

"Hej Mia och Alex! =)

Så sitter vi här igen och kräks. Mormor är full och mamma dansar på bordet. Pappa ligger och spyr och Emma klättrar i taket. Och jag sitter här som den journalist jag är och rapporterar lögner."

Sen kom det en massa om att pappa var borta och att polisen varit här. Och mormor försökte köra upp bilen ur dammen. Men det gick inte så bra och alla salamandrar har flytt. Och huset har blivit ersatt med en hög med svart aska och glödande kol. Och vi frågade om vi fick komma och bo hos dem. Mamma kunde pendla så vi bad dem skicka tåglistan. Sen skulle Emma vingla ut till bilen för att åka hem till sina katter, men det gick inte så bra för vi hade sålt däcken och köpt sprit. Dessutom hade hon glömt sätta dit vinterdäcken när hon höll på att byta. Sen kom pappa springandes med en hög poliser bakom sig och dem sköt pappa. Och då sa vi att då blir vi bara fyra som kommer. "Det hade inte börjar brinna om ni var här för då hade det varit släckt (släkt) här."

"Lögnaktiga hälsningar från Sofia.

Däckade hälsningar från Emma.

Dyblöta hälsningar från mormor.

Glödheta hälsningar från Lena.

Döda hälsningar från Sören."

Lite småspännande brev va? Jag tror dem kommer bli skapligt chockade ^^ Det skulle jag bli i alla fall =)

I morgon blir det till att ha det trevligt med Vickan och Thomas =) Vi ska laga mat och sen allmänt mysa och ha det trevligt =) Jag saknar dem så det är bra att vi tar tag i det här!

Nä, dags att sova. Puss <3

Fler besökare till Magazin24!

Eftersom vi vill ha fler besökare lägger jag inte upp texten till mitt reportage här utan ni får länken till magazins hemsida och reportaget =)

http://magazin24.se/vastra-malardalen/2009/10/14/letar-skatter-med-satellit

Puss

"My life has been preparing for the storm and the rain"

BWO - Rise to the occasion

Angående den där olyckan i fredags... Krister ringde mig vid 19.53 och sa att mannen på motorcykeln hade avlidit. Han hade fått tag på polisen som berättat det för honom. Men det fick inte komma ut innan det var officiellt. Polisen ville få tag på de anhöriga först. Senare på kvällen blev det officiellt... Då kom känslorna. Ångesten. Paniken. Sorgen. Och så försvann det.

Mina tabletter... Dem är ganska luriga. Jag blir extremt trött på morgonen. Jag brukar ta tabletten till fikat vid 9 och sen framåt 10 när tabletten börjar värka ordentligt... Då blir jag sjukt trött! Satt och gäspade hela morgonen och förmiddagen. Trodde knappt jag skulle orka hålla mig vaken. Men illamåendet är borta i alla fall! Nästan helt åtminstone...

Jag hoppar bara de ska få mig att gå ner i vikt också och inte upp. Viktnedgång är ju en vanligare bieffekt än viktuppgång med dem tabletterna. Men vi får se!

I morgon blir det Stockholm!

Puss <3

"Jag har en dold talang som ingen här kan se"

Jag har två saker att rapportera om. Först: Doktorn igår. Jag gick dit. Satte mig i väntrummet... Och kände att jag inte ville vara där. Tankarna snurrade i huvudet "Tänk om han avfärdar det som normal vardaglig nedstämdhet?" "Tänk om han tror jag ljuger?" "Tänk om han bara skickar mig till en psykolog utan ett ord till?!" Jag var orolig och tänkte nästa gå därifrån. Men jag satt kvar. Och till sist dök han upp.

Jag pratade. Jag berättade. Lite kortfattat, men ändå berättade jag. Han ställde frågor och jag svarade. Sen skrev han ut några papper med ett test som jag fick fylla i ute i väntrummet. Så jag satt där, i dem röda obehagliga sofforna med otroligt lågt ryggstöd, med mina papper. Pennan gjorde cirklar runt siffror som inte betydde något. 0, 1, 2 eller 3. Känner du dig ofta rastlös? 1. Är du mindre intresserad av sånt som du tidigare varit intresserad av? 2. Ångest och depressionsfrågor. Å eller D. Jag fick mest "poäng" på ångest. Min depression beror på ångest. Så jävla mycket ångest. För allt!

Jag ska äta tabletter nu. Det är stora kapslar som låter som mini-maraccas när man skakar på dem. Det låter kul. När man sväljer dem låter de också så! Rassel rassel i halsen när de åker ner med vattnet. Lite ovanligt, men om ett par veckor ska dem börja värka på rätt sätt. I början kan ångesten förvärras, men så var det med förra tabletterna också. Dem var små och vita. De här är större och gul-blåa. Svenska flaggan nästan, fast ena halvan gul och andra blå.

Nu till andra saken!

Jag och Krister åkte iväg på en olycka strax efter 16 idag. Larmet gick i com-radion så jag, Krister och Kleven satt tysta och inväntade vilken typ av larm det var. Så kom det: Stort larm. Trafikolycka.

Krister slänger på sig sina skor, jag sliter åt mig min plånbok och springer till receptionen och tar en bilnyckel. Sen far vi. När vi kommer dit åker ambulansen iväg med en person som åkte motorcykel. Han hade kört in i sidan på en bil. Skaplig smäll måste det ha blivit, för hela sidan på bilen var förstörd. Personerna i bilen verkade inte direkt skadade men två stycken var i chock-tillstånd. Krister sprang runt och tog bilder och skickade till Kleven som satt och skrev på redaktionen. Och jag stog där vid vägkanten, observerade, försökte dra lärdom av det. Hur de arbetar med att få bort bensin och blod från marken, hur Krister springer runt och tar bilder, hur de inblandade blir omhändertagna. Nu när allt har lagt sig snurrar det runt i mitt huvud. Hur kunde jag vara så lugn? Bara minuter tidigare hade det skett en allvarlig olycka på platsen! Och där står jag, lugn som en filbunke, och bara tittar. Det värsta var i för sig över, så det var bara efterarbete kvar. Men ändå!

Hur hade jag reagerat om jag sett mer? Om vi kom tidigare? Vad hade jag fått se? Jag är inte säker på att jag vill veta.

"Jag låg sömnlös när du lever i drömmen"

I morgon är det då dags. Vad blir det den här gången? Samma medicin? Skickar han mig till en psykolog? Eller ger han mig andra tabletter att käka? Frågorna är många...

Jag måste ta upp lite grann om psoriasis också. Mamma har det och jag börjar misstänka att jag kan ha det jag med, eftersom det är ärftligt. Jag har fått konstiga... Fläckar kan man säga. De är typ rödaktiga och ett par är typ 5 cm i diameter. Inte så kul. Ibland kliar dem. Oftast inte.

Jag är nästan klar med min artikel om geocaching! Ja, jag tycker att alla som läser det här kan gå in på www.geocaching.se och läsa lite om det här och kanske prova det någon gång också! Det är faktiskt riktigt kul. Men svårt att förklara. När reportaget blivit publicerat den 14 kanske jag lägger upp den här =)

Jag lyssnar på julmusik! REDAN! Snacka om att älska julen.

Puss <3

"Fuck you, fuck you very very much, cause we hate what you do"

Lily Allen

Igår la jag ut 100 kronor i mobilkostnader för att få tag på Kungsörs Vårdcentral. Blev lite lack där när deras kösystem inte fungerade som det ska. Jag tror jag satt i kö sammanlagt 30-40 minuter. I två omgångar. Första gången låg jag på 2 plats i kön i typ 10-15 minuter så jag började fundera på om det inte var något fel på skiten... Men andra gången gav jag inte upp och till slut lönade det sig.

Vad betyder då detta? Jo, den 1 oktober ska jag till läkaren för att tala om depression och social fobi. Skönt, kanske jag får ordning på mig själv till slut.

Spotify äger!

"Then he smiled at me, Pa rum pum pum pum"

Eh... När skrev jag sist egentligen? Jag minns inte, men jag har blivit väldigt dålig på att uppdatera er om vad som händer.

1. Jag har praktik på Magazin24 och jag trivs som fisken i vattnet. (Klyschigt.)

2. Jag lider fortfarande av Social fobi, panikångest och återkommande depression.

3. Eh... Jag orkar inte koncentrera mig.

4. Jag har fortfarande inte kontaktat någon psykologisk mottagning... Dumt.

5. Jag har failat att intervjua en busschaufför (Fick panik och vågade inte fråga om någon ville ställa upp)

6. Jag har failat på en enkät (Samma sak som 5an)

7. Jag lyckades utföra en enkät med Pilla som stöd (Ensam går inte... Knappt att det går med sällskap)

8. JAg är inte lika rädd för VD:n på Magazin24.

9. Jag har fått reda på att folket på redaktionen känner folk som jag känner (Anka, Noah, Niclas, Andy m.f.)

10. Jag fryser, för pappa har inte satt tillbaka listerna till fönstret i mitt rum så jag sover i första rummet tills det är klart och elementen står bakom en resårmadrass som är uppställd på högkant.

11. Jag är kaffeberoende (Kraftigt! Ont i huvet varje dag innan jag fått mitt kaffe)

12. Jag är trött och ska sova nu.

Puss <3

"And nothing else matters"

Allting går underbart bra på praktiken! Jag trivs verkligen utomordentligt bra på Magazin24! JAg är till och med glad över att jag inte fick praktik på Bergslagsbladet/Arboga Tidning.

Svartström, Kleven och Josefin är underbara människor! Det känns så bra att vara där. Spännande är det också att Svartström och Kleven känner folk jag känner, exempelvis Andy, Noah och Svan.

"Dream about the time when I'm with you"

Typiskt min tur. Ingen praktik på Bbl/At. Jag ska ringa eller gå till Magasin24 i morgon för att se om de kan ta emot mig. FAN, det är ju bara en vecka kvar! Ska jag skippa praktik helt om de inte kan ta emot mig, eller ska jag ringa massa andra ställen också? Jag känner mig vilsen. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag börjar med Magasin24 i alla fall. Nära och bra.

Jag vägrar flytta till Stockholm igen för praktik. Jag klarar inte av det. Det är för långt bort för mig! Fuck this...

"I am lost and I need to be found"

Jag skäms. Det är fruktansvärt, jag svor att aldrig göra det. Jag lovade mig själv att jag inte skulle! Åh, jag känner mig hemsk. Jag vill inte men jag kan inte låta bli. Jag vill inte tycka om det. Men det drar i mig, ber mig att fortsätta. Oh, please god kill me. Något får mig att fastna, men jag sa till mig själv att jag aldrig skulle bli som alla de där jag föraktar. Men nu verkar det vara för sent.

Jag lyssnar på Johan Palm.

Och det är väldigt irriterande. Och jag kommer aldrig kunna erkänna det. Oj, jag erkände det just för hela internet. Hahaha xD

"I 'm all out of love, I'm so lost without you"

Det gör ont i min mage. Gah, jag hatar det >.<

Jag har ingen aning om vad jag gjort men det gör ont vid höger öga. Inre ögonvrå. Sen är jag lite... Röd-lila aktig där också. Har jag slagit mig själv i sömnen? För jag lovar, när jag somnade senast så hade jag inte ont! Men när jag vaknade gjorde det ont. Knäppt... Eller har någon smygit in i mitt rum och slagit mig i ögat? Tell me! Who was it?!?!?! I shall kill you.

I'm starting to lose hope. Of everything. No traineeships, no work, no beauty, no love... No life? Maa, I'm fucked.

Och inte kan jag vända tillbaka dygnet heller efter att ha jobbat natt. Åh, det är så lätt att vända det fel så man är vaken hela nätter och sover hela dagar, men det är fan så svårt att vända tillbaka skiten sen. Blä.

Mmm, när jag får pengar ska jag färga håret. Jag skall be min syster hjälpa mig. Det blir bättre så. Åh!... Öh... Nej. Jag ska lägga undan en hel del pengar också. Så jag har. Ifall jag behöver till något. Läkare eller liknande skit. Man vet ju aldrig. Jag har ett par fläckar jag måste titta upp. Inte leverfläckar utan snarare något lila-aktigt. Shit, hela jag är snart lila. haha! Jag tänkte bara på att jag hade ont i ögat. Eller vid ögat snarare. Aja, det är säkert bara nåt liknande som pappa har eller så är det psoriasis som mamma har. Fuck, jag vill inte ha det. Men det är ärftligt har jag hört. Och morfar hade det, min äldsta morbror har det... Och mamma. Så varför inte?

Jag måste börja göra saker på dagarna! Inte bara... Sova och sedan sitta framför datorn. Vad gör jag vid datorn?`Laddar ner filmer och serier. Och tittar på dem. Något mer? Typ inte... Jag blir så trött på mig själv! Varför kan jag inte ta tag i mitt liv någon gång? Jag kan inte fortsätta så här. Men jag drömmer och hoppas och önskar att det ska hända något annat. Att mina drömmar ska gå i uppfyllelse. Min högsta dröm är... Ouppnåelig. Det är ingen vanlig dröm heller, som ett jobb eller kärlek. Nej, det handlar om en hel värld, ett helt annat liv! Något som inte existerar... En fantasivärld. Men åh, vilken värld. Och vilka människor. Keep on dreaming.

GAAAH! Emma! Pilla! Let's Zumba! Vi måste komma igång. Jag tror jag ska... Ringa dem i morgon eller i veckan och se om de vill prova skiten. Då kanske vi kan fortsätta med det sen. Få lite träning. Lite mer spänst och vighet i kropparna. Mah, fuck it. Det visar sig.

Mamma och pappa kanske ska ta med mig och Emma ut på en caching-helg. Vi drar iväg någonstans och bor på hotell och letar cacher hela dagarna! Riktigt bra faktiskt, för man får gå väldigt mycket. Mamma och pappa var iväg i helgen och mamma hade gått över 50 000 steg sammanlagt. ÖVER! Waaaaaay over. Kanske över 60 000 till och med. Rekommenderat för en person per dag är 10 000. Steg alltså. Skit i hur långt, det är inte där saken ligger. Det är hur mycket man rör sig. Inte hur långt man går. Om två personer går lika långt, men olika många steg. Den ena går 5000 steg och den andre 8000, vem har då fått mest motion? Den som gått 8000 förstås. Den har rört sig mer. Flyttat benen mer än den andre. Mah, skit samma.

Skaffa mig en stegräknare! pappas gamla är inge bra. Den visar inte rätt och den sitter inte kvar. Pappas nyaste slutade fungera. Han ska beställa nya säger han. När då? Jag vill att han ska göra det innan vi drar iväg på caching-helg. Jag vill veta hur mycket JAG går.

Det känns som om jag vara gnäller. Gör jag det? Gnäller på mig själv och klagar på att jag aldrig gör något och att livet suger och allt... Varför gör jag inget åt det då? Jag vet inte. Jag önskar att svaret fanns för mig att finna, men tankarna når inte så långt.

Förlåt, nu blev det ett sånt här långt inlägg igen. Som vanligt. Aja...

Puss <3

"I never will forget those nights, I wonder if it was a dream"

Jag tror jag har stängt in mina känslor. Virat en kedja runt mitt hjärta och satt ett stort lås på. Kastat bort nyckeln och stängt dörren om kärleken. Efter den här sommaren kanske det inte är så konstigt.

Vad jobbigt det ska vara med drömmar som aldrig kommer gå i uppfyllelse. Jag drömmer om japanska skådespelare.

Jag är fruktansvärt uttråkad. Jag jobbar natt och det finns ingenting på tv. Det är inte så lätt att göra saker här för det är lätt hänt att man väcker barnen. Det finns ingen tvättmaskin utan korttiden går upp med sin tvätt till Svärmaren och man kan inte städa en massa för då vaknar dem... Såå... Läsa, se på tv eller hålla på med dator är vad man kan göra. Dator om man har en med sig. Vilket jag då alltid har när jag jobbar natt nu för tiden.

Hmm.. Vid två-halv 3 blir min dator alltid skitseg... Jag förstår inte varför. Men drygt är det i alla fall.

Bajs på det här...

Puss

"But I'm king of the club and I'm wearin the crown"

Vi var iväg och letade cach idag igen. Pappa stack in handen i ett hål vid massa rötter. Den åkte snabbt ut därifrån och han gick därifrån viftande med armarna. Han hittade ett getingbo. Jag tror han fick tre stick på handen. Den var lite svullen. Men han klarar sig.

Okej, jag har mycket filmer på min dator nu. Jag skulle ju kunna skriva upp vilka:

Battle Royale (Båda)

Låt den rätte komma in

Shrek (Alla tre)

Underworld (Alla)

Van Helsing

Versus

X-Men (Alla)

Queen of the damned

Skattkammarplaneten

Room 1408

Resident Evil (Alla 4)

Silent Hill

The princess diaries 2

Zumba (Träning: Dans och rytmik. Alla)

Lite grann är det i alla fall. Mer skall det bli! Håller på med alla Blade också. Dåligt seedat så det går inte snabbt att fixa.

Jag börjar bli trött... Ska sova snart. Ska sova hela dagen för jag ska jobba natt igen. Sen är jag ledig en hel vecka! På fredag ska jag och Millan åka ut till stugan för att slappa och ha det skönt =) Vi stannar över helgen.

Jag blir galen på en sak. Jag gick ju iväg till tidningen för två veckor sedan för att fråga om jag fick praktik där. Han skulle höra av sig när han tagit reda på hur det ligger till med praktiklönen när jag har rätt till CSN. Han har inte hört av sig än! Han gick på semester några dagar efter att jag var dit men jag hade hoppats att han skulle hinna kolla upp det där innan han gick på semester. Men tydligen inte! Jag vet inte riktigt vad jag ska göra.. Ska jag få tag i hans nummer och ringa till honom? Mitt under semestern? Det känns dumt, men jag måste ju veta! Min framtid känns otroligt osäker med allt det här. Kommer jag ha praktik i höst? Kommer jag bli tvungen att ringa min lärare och säga att jag inte kommer kunna ha praktik för att chefen inte kollade upp hur det var med praktiklönen innan han gick på semester? Jag kommer ju inte ha tid att leta nya platser när han är tillbaka på redaktionen. Då har ju nästan praktiken börjat. Jag blir så trött!!!! Jag vet inte vad jag ska göra av mitt liv...

Jag velar fram och tillbaka och jag vet inte vad jag ska göra när jag faktiskt bestämt mig. Ska jag göra det eller det? Okej, jag gör det, men hur går jag tillväga?

Jag är rädd för att göra bort mig. Livrädd helt enkelt. Det värsta som kan hända mig är att jag gör något som kan få mig att framstå som dum. Bara att tappa något litet ute på stan kan kännas som världens jävla katastrof för mig! Om jag ska kliva in i bilen men tappar nyckeln eller något annat som kanske kan vara lite pinsamt, då känner jag bara för att dö. Detta, mina kära vänner, kallas för social fobi - rädslan att dra på sig uppmärksamhet.

"Eu dou o maior conceito para os amigos meus, Mais Morro do Dendê Também é terra de Deus"

Cidinho & Doca - Rap das Armas

Vad trött jag blir. Jag känner mig sviken, sårad och struntad i, som om jag inte betyder något alls. Som om mina känslor inte betyder något. Hon tänker väl att 'Äsch, det var inte på riktigt. Hon menade det inte'. Vilket jävla svin. Jag skiter i en fest för det. Jag drar till sommarstugan. Jag skiter faktiskt i två fester. Som jag för en gångs skull KAN gå på. Men jag har ingen lust. Slutar bara med snefylla och nya sår för min kropp att läka.

BTW, Rubriken betyder: Jag står upp för mina vänner, För Morro do Dendê är också Guds mark.

Jag tyckte det lät fint. Men resten av texten är ganska hemsk.

"A-well-a don't you know about the bird? Well, everybody knows that the bird is the word!"

The Trashmen - Surfin bird

Family Guy is the shit!

Varit olaglig idag med pappa och moster. Mamma och mormor stod utanför och höll vakt 8-) haha! Sug på den ni ;)

Jag är sur över att någon/några öppnat slussar vid hjälmare kanal så kanalpromenaden blivit förstörd och det blivit översvämningar på folks gårdar och allt skit... Tur att någon märkte att det var massa vatten vid sin tomt och ringde till SlussJanne. StackArn fick åka dit mitt i natten och stänga slussarna. Nu har han köpt in lås för 4 000 kronor. Jag har en aning om vem det kan vara, men jag har inga bevis och jag tänker inte fråga människan. Eller jag har två idéer. Faktiskt. Jag tänker inte nämna några namn och heller inga kön. Men arg är jag. De kommer bli tvugna att lägga ut över 10 000 för reparationer! Så jävla onödigt. Jag hatar folk som förstör. Det är samma vid Kvarnsjön! Där är det ju någon som förstört vattentoaletten! Den går inte att använda. Och ute i Bergstäkten ligger det skitmycket skräp och glas efter campande ungdomar. Så jävla onödigt! Jag fattar verkligen inte. När det finns så mycket fint och bra, varför ska folk förstöra det? Fatta, kommunerna lägger ut pengar för att det ska finnas fina och bra ställen att ha det trevligt och roligt på och så finns det några missnöjda personer som förstör för alla andra. JAG BLIR SÅ ARG! Det är ju inte bara här sånt händer utan det är väl mest överallt. Men det gör mig arg.

Att mina favoritställen blir förstörda gör mig förbannad. Ska jag gå till vandalernas favoritställen och förstöra? Vad skulle de tycka om det? Det är klart de inte skulla tycka det var roligt! Det är ju precis samma sak. Om deras favoritställte är deras rum och om någon hade hjälmare kanal, kanalpromenaden, hjälmare docka som sitt favoritställe, skulle den här andra personen som fått sitt ställe förstört gå in i vandalistens rum och spruta vatten och vända upp och ned på rummet? Nej, för sådant gör man ju inte. Det är ju samma sak som att välta gravstenar. Jag vet folk som gjort det och jag tycker inte om det. Jag skulle aldrig göra så själv. Inte en chans. Visst man kan ju undra över hur det skulle vara, men man gör det ju inte! En frisk/normal människa gör det inte. Den kan ju ha funderingar kring hur det skulle vara, men den gör det aldrig! Skulle inte ens komma på tanken att verkligen göra det! Ni förstår vad jag menar, right?

Jag har verkligen lust att fråga människan om det var den som gjorde det. Typ, skicka iväg ett sms där jag verkligen intresserad och uppmuntrande, typ: Tja! Var det du som öppnade slussarna? ;)

Nåt sånt. Och se vad den svarar. Skulle säkert säga nej, men det kan ju vara värt ett försök.

Usch jag börjar jobba klockan 8 i morgon... Jag sov till 1 idag så jag kommer inte sova mycket... Och jag måste duscha innan jag drar också. Annars kommer jag se hemsk ut! Det vill jag inte. Sååå... Upp före 7 och duscha. Sedan iväg och jobba till 17... Sen får vi se om vi ska iväg och vara olagliga igen. Det får vi se. Jag vill iväg igen iaf! Vi fann inte vad vi sökte idag, men vi har tittat på bilder och kommit fram till vart det är! Så vi skall finna! Vi ska tillbaka! Jag vill klättra mer! Jag vill hitta! Hahahaha! Det bästa är att det är säkert inte många som fattar vad jag menar =)

Puss <3

"Remember those walls I built, Well baby, they're tumbling down"

Sitter på jobbet ännu en gång.

I onsdags... När jag slutade jobba... Då åkte jag hem, duschade, gjorde mig iordning och åkte in till Köping. Till tidningen. För att söka praktik. Jag gick in, pratade medn en tjej som sade att jag kunde gå till tredje våningen, pratade med en kille som visade mig till Anders, chefen. Jag pratade med honom och han frågade en del saker och så sa han att folk som praktiserar en längre tid har rätt till praktiklön vilket är en halv vanlig månadslön. Det skulle bli typ tio tusen... Det har inte dem råd med. Men eftersom det går genom skolan och det är en CSN-berättigad praktik så ska han kolla vad som gäller. Så han ska höra av sig till mig. Men nu går han på semester, så jag hoppas han har tid att kolla upp det innan han kommer tillbaka från sin semester... Jag skulle ju behöva veta det ganska snart så jag kan leta någon annanstans om de inte kan ta emot mig.

Det var roligt att se Mitra igen. Jag blev jätteglad när vi möttes upp på Big Inn!

I morgon bitti när jag slutar ska jag hem till Emma för att sova några timmar och sen ska vi iväg till min morbror Stefan för att hjälpa de andra kusinerna göra iordning inför alla lekar som skall äga rum på eftermiddagen. Åh, jag har så mycket att göra, känns det som. Ah, det är typ ton med tvätt här på jobbet. Jag har aldrig sett så mycket här. Aja...

Jag tror inte jag orkar skriva mer nu. Så det får väl vara.

Puss <3

"And the lion fell in love with the lamb"

Jag sitter på jobbet. Har bänkat mig framför tvn sen jag gjorde klart all städning och tvätt. Knäppte på tv4 film. Först var det "Jag vet fortfarande var du gjorde förra sommaren". Sen började en film som kändes aningen dryg i början men jag orkade inte byta. Sen var jag fast.

"Svenskt drama från 2004. Samiras familj hotar henne till livet om hon inte gifter sig med den man de har utsett åt henne. Hasse avtjänar ett fängelsestraff för rattfylla och längtar efter ett nyktert liv tillsammans med sin fru och son. Änkan Gertrud håller sig kvar i sorgen efter sin makes död och 16-åriga Fredrik har rymt hemifrån efter att hans flickvän blivit gravid och vill genomföra en abort. Under en rad omständigheter flätas dessa olika människors livsöden samman."

6 Juni heter filmen. Den låter inte så rolig, men den är faktiskt väldigt bra. Jag fastnade i alla fall.

"Give me a call, I miss you, you know I really do"

Pauline - Give me a call

Jag sitter på jobbet nu. Jag har ont i magen... Jag undrar om det inte var ganska dumt att äta de där kakorna jag bakade med margarin som gick ut den 7e.. =S Aja.. Jag får väl stå ut. Om två timmar ska barnet upp i alla fall... Sen är det inte lång tid kvar innan jag slutar.

Jag var jättetrött igår! Tror jag somnade vid 2.30-3 någon gång. Sen vaknade jag vid 17.30. Jag vaknade ett par gånger innan men jag orkade inte gå upp. Så jag sov väldigt länge. Men jag var ju tvungen till det, typ. Eftersom jag skulle jobba natt. Möh... Jag måste be mamma köpa hem mat till mig som jag kan äta i morgon natt och natten därefter... Sen är det bara en natt till innan jag ska börja jobba dag. Bleh..

Puss

"Driving my car to a foreign place, Lookin at me, now they know my face"

Jobbar natt en vecka. Ska jobba natt en vecka till. Sen jobbar jag dag. i en vecka. Sedan en natt, ledig en vecka, en dag och två nätter. Sen är det slut på denna sommaren.

Mitra kanske kommer på onsdag! Då ska vi se Harry Potter med mormor på torsdag =)

"You better hurry up before the sprinklers come on"

Oj oj oj, nu har det gått sån här lång tid igen.

Jag har umgåtts en hel del med Joss, Simon, Pau och Hämp. Lite grann med David också. Eh, jag var ut till stugan under en hel vecka med Emma och Pilla. Jocke kom ut efter ett par dagar. Det var mysigt och skönt att vara där. Bada varje dag och bara slappa och ha det skönt. Njuta av livet helt enkelt.

Jag ska jobba natt i två veckor nu. Börjar onsdag kväll. Sen jobbar jag natten till fredag, natten till måndag, natten till tisdag, till onsdag... Sen är jag ledig fram till måndagen då jag jobbar dag igen. Nej, jag jobbar natten till lördagen också.

Nu på fredag ska jag festa med mina älsklingar! Joss, Pau och Simon. På lördagen ska min mellersta morbror hit och spela kort och greja. Det vill jag inte missa för det är alltid väldigt kul när han är här och dricker och umgås.

Lördagen därefter är det 'fångarna på fortet' som vi brukar säga. Vi ska ha massa lekar och sånt. Jag och Hanna är lekledare och med tanke på senaste gången har vi satt upp regler att man inte får dricka alkohol innan lekarna är slut. Alla blev odrägliga när mamma fyllde och jag var lekledare.

Jag hoppas kunna umgås med folket i morgon också. Men vi får se om de har tid, ork och lust med mig.

Shit, jag måste ta mig till tidningen. Hur seg ska jag vara egentligen? Tänk vad skönt det vore att ha det gjort! Jag kommer känna mig så stolt då. Som den gången då jag ringde till Psykmottagningen för ett reportage om deppresion. Så var jag oerhört stolt!

Nä, prutt på det här.

Puss <3

"Oh, gode Gud om du nu finns så kom och hjälp oss nu"

Om du nu finns

Jag har blivit dålig på att uppdatera om mitt liv, men jag sitter endast vid datorn under nätterna då vi bara kan ha internet på en dator i taget och det är viktigare att ha internet på stora datorn där nere så hela familjen har tillgång till internet under dagarna. Så nätterna sover jag inte på. Det är som det brukar vara.

I think about my own life.

Jag har beställt Sims 3. Har försökt att ladda ned men det går inge bra. Det blir något fel eller så är jag bara dålig. Jag orkar i alla fall inte försöka ladda ned fler torrents för det tar ett dygn och jag har ju bara internet på nätterna så det kan ju inte gå hela dagarna.

All I ask for is guidance.

Jag känner mig vilsen. Jag vet inte vilken väg jag ska vandra. Jag vet knappt vad jag vill. Och det jag vill är orealistiskt. Det kommer aldrig hända. Jag vet detta och jag vet att dessa drömmar och förhoppningar får mig att bli ledsen, ändå kan jag inte sluta drömma och hoppas. Tänk om!

I wish for happiness and beauty.

Jag vill inte be om 'funny-happy-pills'. Då kommer jag bara gå upp de 12 kilon jag tappat. Jag vill fortfarande gå ned i vikt. 12 kilo räcker inte för att jag ska tycka om min kropp som den är, det går inte.

And I hope for strenght.

Mamma och pappa har pratat om en steg-tävling. Då ska vi alla ha en stegräknare och så ska vi försöka gå så mycket som möjligt under en bestämd tid. Den som gått mest under den tiden vinner. Vad vet jag inte. Det har vi inte talat om. Men jag vill att vi ska göra det. Detta kan sporra mig och få mig att gå ut. Ta mig ut och göra något åt mig själv. Istället för att sitta inne hela dagarna och ha tråkigt.

Everything I want is you.

På tisdag ska jag och Emma till mormor. Angi och Reijo ska vara där också. Då ska vi äta god mat, dricka vin och spela kort. Titta på bilder från Tyskland och Tallinn ska vi också göra. Så min dator ska med. Jag längtar.

There is nothing I can do to reach my dreams.

I morgon ska jag och Emma till Kolbäck för att köpa dimljus till hennes lilla nya bil. En Hyundai Atos. Den är liten och mysig.

But I pray for the world.

"Rodi me u majsku zoru Kupaj me u bistroj vodi"

Regina - Bistra voda

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag känner mig besviken, arg och ledsen. Men jag är glad att veta att det finns en person som förstår hur jag känner.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara helgen. Jag kan ju säga att jag blev väldigt påverkad igår. Jag är glad över att David var med och inte hade druckit något, för det gjorde att jag slapp se mer utav det där. "det där" råkar vara en vän som sitter och nästan har sex med en person jag haft ögonen på i några månader. Jag orkade inte.

Det började bra. Vi kom dit, vi var glada, vi hade alkohol, vi fick sova kvar. Vi drack, vi hade roligt, allt kändes som förr. Allt blev som förr. Vilket betyder att jag mådde psykiskt dåligt senare på kvällen. 

Allt känns så dumt. Jag förstår inte varför det måste vara så här. Jag trodde att allt skulle bli bättre av att få flytta hem.

Jag pratade med David om det där. Tack förresten. Jag tror inte jag sagt det.

När jag mår dåligt så mår jag verkligen dåligt. Då känner jag att jag bara vill dö och livet är inte värt att finnas kvar för. Då tänker jag att jag måste söka hjälp. Men eftersom orken försvinner så skjuter jag upp det till morgondagen hela tiden och sen kommer en dag då jag mår bra och då tänker jag att jag inte behöver hjälp. För så dåligt mår jag väl ändå inte? Sen kan jag tänka att det inte är så illa. Att det finns de som har det värre och som behöver hjälp mer än vad jag behöver. 

Det där tänket kan bli min död en dag. Att jag tänker att det finns de som har det värre. Att jag inte mår tillräckligt dåligt för att söka hjälp. Mår alla dåligt på det här viset ibland? Minst 8 dagar i månaden? Så pass att de vill dö och funderar på självmord på allvar? Eller är jag bland de få människor som känner så?

Jag vet inte hur  jag ska göra med det där. Är det normalt att man känner så här nästintill hälften av tiden eller är det något att söka hjälp för?

Som jag sa, jag mår ju inte dåligt hela tiden. När jag mår dåligt kanske jag söker hjälp men sen när jag kommer in i en bra period så känner jag att jag inte behöver hjälpen och slutar.

Mitt liv känns som ett stort frågetecken. Jag vet inte vart jag ska ta vägen, jag har ingen energi för att göra något och jag har ingen lust med något heller. Jag blir äcklad av mig själv, jag får ångest när jag gjort något jag kan tycka vore dumt eller korkat och jag vill inget annat än att försvinna från den här världen.

Vad hindrar mig? Jo, alla vänner och min familj. Jag vill inte svika dem på det viset.

"Og i meg sjølv eg kjenner dypter av"

Sissel - Vestland, vestland

Väldigt mysig låt!

Hela familjen är här och det känns bra. Det verkar som om de verkligen uppskattar vistelsen här än så länge. Detta gör mig glad och varm i själen eftersom allt här betyder så mycket för mig! Än så länge har vi varit inne i Köping och tittat runt lite grann och nyss var vi ut till Bergstäkten utanför Valskog. Detta verkade högst uppskattat och Kaiser sade att vistelsen bara blir bättre och bättre. Den trodde inte det kunde bli bättre.

Igår åt vi Mitras tomatpaj till sen lunch och den var gudomlig! Senare framåt 8-9 blev det grillat. Jag experimenterade lite och lade lax i aluminiumfolie med kryddor och olivolja. Detta var för pescetarianerna. För mig och Mitra blev det Lövbiff. Även detta var uppskattat av alla.

Nu skall det bli laxpaj från mammas recept. Det kommer säkert bli riktigt gott! Till kvällen blir det Sushi ute i stugan. Den gjorde jag iordning innan frukost. Då blev jag hungrig så jag tog lite yoghurt och müsli.

Det finns en sak som stör mig... Jag saknar Joss. Väldigt mycket. Vi bor 50 meter ifrån varandra, men det känns dumt att ta hit henne när Käsarna är här. Så jag får träffa henne senare. Jag överlever säkert =)

Sen förstår jag inte var all denna saknad kommer ifrån.

Puss <3

"De e härligt men svårt o vått att prata med ett vattenfall"

Dunderklumpen FTW!

Det knackade på min dörr för ett tag sedan. Det var en glad Lina som ville säga hej då. Hon ska iväg tidigt i morgon och hinner inte säga hej då under dagen så hon kom förbi nu.

Vi pratade och fnittrade och gick till källaren under arken där hon har sin soffa och sitt bord. Väldigt fina möbler, gammaldags i lite rokokostil.

"Vi blev kompisar så snabbt. Det sa klick!"

Nu är det sagt att vi skall försöka ses i sommar och vi skall höras ofta =) Lina är en väldigt glad och trevlig tjej! Man kan inte bli annat än glad när man ser henne!

Puss <3

"This is our song and you're my dream"

Clubringer - Sound of my dream

Elin åkte idag. När jag kom in på mitt rum efter att hon åkt började jag gråta. Hur kommer det bli i morgon när jag åker? När det är fler att säga Hej då till?

Jag har packat det mesta. Det är inte så mycket kvar.

Eeh...Jag hittade plastpåsar bakom nedersta lådan i byrån... I en av dem låg ett kvitto med datumet 25e november 2007! Jahapp, tänkte jag då. Och nu håller jag på och städar toaletten utan fönster och där finns det en stor jävla grej vid taket så jag tänkte jag skulle torka av ovanpå den. Först hittar jag en centimeter med damm och sen! Hittar jag en tidning. Först såg det bara ut som en vanlig tidning för sidan som var uppe var det massa roliga historier på. Sen vände jag på tidningen och upptäckte... En NAKEN brud! Jahaaa, porrtidningar på toaletten. Och här har vi bott i 9 månader utan att veta om detta. Jag var tvungen att ringa till Mitra och berätta. Hon skrattade gott och tyckte vi skulle ta med den till Köping. Så den hänger med härifrån!

Jävlar vad tiden har gått, förresten. Klockan är redan 18! Jag har fan hållt igång nästan hela tiden. Och om en timme har jag tvättat klart också. Då är det lite småplock kvar att packa och sen maten och datorn.

Jag är glad att jag inte duschat idag. För då hade jag varit lika smutsig igen. Men jag tänkte jag skulle ta och duscha innan jag ska lägga mig så jag känner mig fräsch då. Sen ska jag försöka gå upp vid 9 i morgon och städa här inne. Torka av, ställa tillbaka möblerna, tvätta golv... Ja, allt sånt. Men tvätta fönstrerna tänker jag inte göra, för det gjorde jag i förra veckan eller när det nu var.

Äsch, puss på er! <3

"Please, take my hands and bring me to the moon"

Det har aldrig hänt förut. Att jag ryggat undan från beröring på det sättet. Jag trodde aldrig det skulle hända. Speciellt inte när det gäller Emil. Jag hade inte tänkt dra mig undan, det bara skedde. 

Förlåt, jag vet inte vad som tog åt mig. Jag blev sårad, men det känns överdrivet nu. Mitt beteende, alltså. Nu känner jag mig bara sorgsen över att jag lämnade er... Utan ett ordentligt hej då.

Ett tag funderade jag över att ställa in hela Köpings-grejen. Men jag gjorde det inte för jag visste att jag skulle komma att ångra mig om jag gjorde det.

"Mayoi komu yo nazo no naka e, Wake up! Destiny's play"

Tetra Fang - Destiny's play 

Meningen betyder (med engelsk översättning): Trapped in the mystery

Hade ju varit bättre om jag haft en bild på Seto Koji som sjunger den här låten, men jag hittade ingen passande. Så det fick bli en av mina favoritskådespelare, Mizushima Hiro. 

Jag kan inte hjälpa det, Japanska dramaserier är bäst! Några utav mina favoriter: Hanazakari no kimitachi e, Zettai Kareshi, Innocent Love, Atashinchi no Danshi och Koizora. Jag hade tänkt skriva en kort resumé på alla, men jag orkar inte. Känns onödigt. Men det är en sak som är lite rolig... Den första serien jag tittade på var Hana Kimi (För kortning för Hanazakari no kimitachi e) och i den spelar Mizushima Hiro en ganska viktig roll. Jag fastnade för honom och sökte på fler serier han medverkat i och fann då Zettai Kareshi. Sen tyckte jag huvudpersonen i Hana Kimi var så bra så jag sökte efter serier hon var med i. Då fann jag Innocent Love. Sen fann jag Atashinchi no Danshi. Det roliga med den är att jag tyckte mig känna igen en utav skådespelarna där. Tro på fan, men det var en annan som var med i Hana Kimi! Aja, sen sökte jag vidare på folk som var med i Atashinchi no Danshi och fann Koizora. Men fan vad tråkigt det här måste vara att läsa. Vi skiter i det här nu.

I morgon är det avslutning. Och klockan börjar dra iväg. Jag kommer vara trött...

Puss <3

"No matter what they tell us, no matter what they do"

Meatloaf - Home by now / No matter what

Underbar låt.

Ja... Mitra till Gotland? Det känns konstigt. Hon är på väg nu, eller båten skulle gå 23 har jag för mig hon sade. Är det verkligen rätt? Aja, till Gotland skall hon i alla fall. För antagningsintervju till en fotokurs. Visst var det så?

Jag blir lite ledsen över att tänka på vad du måste gå igenom för att ta dig dit. En båtresa: det bör väl väcka minnen till liv? Förra båtresan gick ju inget vidare. Men jag hoppas du tog åksjuketabletter så du slipper sjösjuka. 

I morgon är det umgänge med internatarna som gäller. Vi skall göra saker tillsammans och ha roligt. Jag tycker att jag lika bra kan vara med. Det känns ju dumt om jag inte skulle vara det. Jag är ju en del av internatet. Om jag inte kommer skulle ju betyda lite att jag inte bryr mig. Och det är ju fel. För jag bryr mig.

Ibland bryr jag mig för mycket.

Du höll kvar så länge... Jag blev så förvånad. Och när du började släppa ville jag bara hålla kvar.

"Du är den som jag vill ha, vill vara med dig varje dag"

Jag orkade inte med lektionen idag. Det enda vi skulle göra är att rensa i nätverket, alltså ta vara på allt vi vill ha kvar från våran egen server och det har jag redan gjort sedan tidigare. Så jag låg och sov istället. Sen kom Käse-familjen upp vid 10.

Även idag har jag kännt mig lite... Osocial. Typ "Lämna mig ifred. Sluta, ta inte på mig!" 

Som när vi gick till Emil's. Gick arm i arm med Emil en del av vägen dit och under en stor del av tiden kände jag "Ta inte i mig! Sluta, jag klarar inte av det här, jag förtjänar inte att du tar i mig"

Det kändes bra, men det var jobbigt på samma gång. Jag känner mig så splittrad! Jag älskar när du tar i mig, men jag känner att jag inte förtjänar det.

Egentligen borde jag inte skriva om såna här saker. Om hur jag tänker och mår. För jag vet att jag kommer få ångest över det senare. "Varför skrev jag det? Det är så dumt, varför skulle någon vilja veta det där?" är tankar som då snurrar i mitt huvud.

En förklaring?

Mitra skrev en del i sin blogg. Vad kan ni hitta här.

Här är mitt svar på det hon skrev. Kanske är det bra för er andra att läsa det här också. Jag tror det kan förklara lite grann om hur jag tänker och känner om mig själv.

Jag har perioder då jag får för mig att ingen bryr sig. Det är oförklarligt och väldigt jobbigt för mig själv när jag tänker så. Jag har inte så höga tankar om mig själv och vet heller inte hur jag ska kunna ändra på det.  

Hela denna dag har jag känt mig helt tom. Jag har inte haft någon lust att skratta, le eller tala. Det enda jag velat göra är att sitta ensam i mitt rum och släppa ut alla tankar och känslor utan att någon ser. Inget av det positivt.  

Den sista meningen var inte riktad till någon speciell. Det var mer allmänt. Att jag får för mig att ingen bryr sig och att jag inte betyder något (att jag inte betyder något är mitt sätt att se på mig själv) är något som ni inte ska behöva göra något åt. Det är jag som måste ta steget. Det är jag som måste ta itu med det. Det är jag som måste få mig själv att tänka om och ta det sista steget mot bättre mående. Det är jag som måste plocka upp den jävla telefonluren och ringa till Köpings psykologiska mottagning. 

Det är så dumt med mig för ena dagen kan jag vara hur glad som helst och vara väldigt social men nästa dag kan jag sluta mig totalt och nästan vara rädd för mänsklig kontakt. Som idag... Jag ville inte ha mänsklig kontakt, alltså ens snudda vid någon annan människa. Ingen alls. Så har jag aldrig känt förut. Jag brukar i alla fall vilja krama er hej då... Men idag ville jag inte ens det. Och med det sagt så menar jag verkligen inte att det är något fel på er eller att ni gjort något. För det har ni inte.  

Och att jag mår som jag gör, det gör att jag blir arg på mig själv. Att jag inte orkar ta itu med mig själv gör mig också arg. Att jag inte kan säga vad jag tänker och känner gör mig också arg. Allt vore så mycket bättre om jag kunde göra det. Men allt sitter inom mig bakom stängda dörrar.  

Jag förstår inte mig själv och sätter jag tänker på. För egentligen så vet jag att alla bryr sig, men det är som om jag inte vill tro att det kan vara så bra. Där har vi det. Jag skyr mig själv så mycket att jag övertygar mig själv om att folk bara låtsas tycka om mig, för vem kan tycka om mig? Så tänker jag om mig själv. Jag vill inte tynga er med det här, men jag känner att ni behöver en förklaring till vad som finns i mina tankar.

---

Här sitter jag. I ett hörn av mitt rum, helt ensam, avskärmad från omvärlden. Det är så jag vill ha det. Nu. Hela dagen. Kanske flera dagar.

Jag orkar inte säga hej, jag orkar inte säga hej då. Jag orkar inte säga någonting alls. Tomrummet i mig växer till ett stort svart mörker som fyller hela min kropp. Jag känner ingenting. Ingen ilska, ingen glädje, ingen lycka, ingen sorg, ingenting. Det är tomt...

Jag kan inte glädjas åt att det snart är slut. Jag kan inte känna glädje över att det endast är en vecka kvar. Oh, vilken vecka. Vi kan göra en punkt-lista.

• Torsdag: Städa nätverket. Ev. Emils med Käse-familjen på kvälla.
• Fredag: Sista textsamtalet
• Lördag: Slöa och packa
• Söndag: Se ovan
• Måndag: Brännbollsturnering (Jag tänker icke deltaga) och städa skolan
• Tisdag: Utflykt till Mariefred (Man skall medtaga egen matsäck men jag har inget som lämpar sig som matsäck)
• Onsdag: Avslutning
• Torsdag: Packa som en galning
• Fredag: Flytta hem (Mitra följer med i bilen hem)
• Lördag: Andra halvan av Käse-familjen anländer till Köping
  

Hur orkar jag? Jag kan inte glädjas åt något av detta. Varför känner jag inget?

---

Jag kände mig helt okej när jag vaknade. Vad hände?

Sluta låtsas, jag vet att ni inte bryr er.

Skulle kunna ta ett Eurovision-citat men jag orkar inte tänka.

Jag sitter och glor på Eurovision med Emelie, Elsa och Daniel. Det var ett tag sedan jag var social. Känner mig lite off, men inte lika mycket som det brukar vara. Kanske jag är på väg tillbaka?

Eh, jag var väldigt trött efter skolan. Totalt borta och orkade ingenting. Satte på en film och somnade. Inte helt fel. Sov någon timma och sen gick jag ut och satte mig här i tv-rummet!

Våran film ligger ute på hemsidan nu, förresten. www.jakan.nu/magasinrepo

Nä, det får räcka för idag.

Puss <3

"All min rädsla försvann när du sakta tog min hand"

Jag kom precis på att jag kanske inte kommer vara så fattig som jag trodde. Jag får ju tillbaka ett par tusen på skatten. Det är i alla fall något.

"The dreams in which I'm dying are the best I've ever had"

... Jag vet inte riktigt vad jag tänkte skriva. Men något kommer jag säkert på.

Min Poodie (Tatuering) mår bra. Ja, om jag skriver Poodie så menar jag tatueringen. För framtida tillfällen.

Eh, det är ganska varmt i mitt rum. 

På söndag är det obligatorisk närvaro i skolan. Folkhögskolans dag/öppet hus. Drygt värre... Aja, men det är 13-16 så man måste ju inte gå upp tidigt i alla fall. DET känns bra om inte annat.

Meh, kommer inte på något att skriva så det blir ett kort inlägg idag. Eller!

Jag kan inte minnas om jag uppdaterat er om psykiatri-saken... De här i Järfälla kan inte ta emot mig för att det är så kort tid kvar. Dumt.

Oh! När vi ändå håller på... Jag kommer vara fruktansvärt fattig i sommar. Jag kommer för fan inte kunna roa mig! Min syster berättade att jag endast kommer jobba andra semesterperioden. Alltså, slutet på sommaren. Jag får typ 1800 i slutet på denna månad och det ska jag klara mig på tills jag får lön i augusti! Det är ju inte så roligt, precis. Hade jag fått veta det tidigare hade jag kunnat vänta med tatueringen och sparat de pengarna inför sommaren. Men, nej då. Jag fick veta det dagen efter att tatueringen blev gjord.

Nu känner jag mig inte lika pepp på någonting längre.. Kände mig lite pepp för ett tag sedan, men när man kommer att tänka på saker som går dåligt så... Då försvinner det. Aja, det är fredag och jag är lite halvfattig, eller väldigt fattig om man tänker att jag inte kommer ha pengar till sommaren.

Puss <3

"There's not a star in heaven that we can't reach"

Klart jag är nöjd nu när jag har tatuerat mig!

Det gjorde ont som fan, men jag är nöjd med resultatet! Tack för att du var med hela vägen, Kaiser =)

Filmen är klar också! Även det känns bra, men jag är lite nervös över morgondagen då vi skall visa upp den för hela klassen och tre lärare. Men det går säkert bra.

Puss <3

"I think I saw you cry. The moment I saw you cry"

Vad tänkte du? Vilka tankar snurrade i ditt huvud när du såg mig gråta? 

Jag ringde till Järfälla Upplands-bro psykiatriska mottagning idag. Telefontiden skulle börja vid 10, men! Från 10-10.30 var det bara en röst som sade: Välkommen till rådgivning-nyanmälan på Järfälla Upplandsbro psykiatriska mottagning. Våra telefontider är 10 till 12 varje vardag. Välkommen åter.

Det tog tid, men jag fick tag på dem till slut. Hon frågade mig en massa saker. Om jag hade matlust, om jag kunde sova, om jag försökt ta livet av mig... Det blev lite så här: Nej, de senaste dagarna har jag inte haft någon aptit. Njaa, ofta har jag svårt att somna men när jag somnat kan jag sova hur länge som helst. Mja, jag har försökt ta livet av mig.

Hon frågade om jag hade några vänner också... "Jag har många vänner. Och jag vet att de bryr sig om mig. Jag har några i klassen också." Jag tänkte speciellt på en då. Emil. Du är den enda jag verkligen pratat om detta med. Jag vet inte varför det blivit så, men det känns bra att du finns.

Det känns bra att jag har alla som jag faktiskt har. Alla tillför något.

Jag kom att tänka på en sak... Om inte Emma tagit upp det här med att hon och andra i klassen läst min blogg så hade jag nog aldrig försökt ta kontakt med psykiatrin. Tack Emma. Du öppnade mina ögon.

Det kan räcka med så lite. Bara några meningar kan få en person att förstå så mycket.

Nu ska jag bara vänta på att de ska ringa från psykiatrin. Hon sade att hon och överläkaren går igenom nyanmälningar varje dag och att de skulle höra av sig till mig. Antingen med ett meddelande eller så ringer de. Eftersom jag flyttar till Köping om 2,5 veckor så hinner vi inte med så mycket, men hon sade att vi kanske hinner med en träff. Har jag tur kanske det hinner bli två. Om jag känner för det får jag ta kontakt med Köpings psykiatri sedan när jag flyttat tillbaka.

Om jag hade blivit vidareslussad idag igen så vet jag inte om jag hade orkat längre... Då hade jag nog släppt allt och struntat i det. Om hon ringer och säger att de inte kan ta emot mig för att det är så kort tid så kommer jag inte heller orka. Tror jag inte i alla fall... Förbered er på att ta hand om mig i fall det skulle bli så. Jag vet inte vad som kommer hända... Ingen vet.

I morgon händer det! Klockan tre lämnar vi Jakan för att åka till Karlberg. Där, på Swahili Bob's, skall min första tatuering göras. Det känns bra =)

Puss <3

"But you see, it's not me, it's not my family"

The Cranberries - Zombie

Fredagen var underbar, förresten. Kvart i nio gick jag från internatet och kvart över tolv på natten gick jag åter igen in på internatet. Så 15 timmar var jag borta. Vi var på Gröna Lund från öppning till stängning.

I torsdags ringde jag ju till Jakobsbergs Vårdcentral som ligger vid Sjukhuset här. Jag ringde angående min depression. De skickade mig till Danderyds sjukhus eller St Görans. Jag ringde till Danderyd idag och pratade med dem. Men de sa åt mig att ringa till St Görans eller Vårdguiden (sistnämda för att fråga vart jag skulle vända mig). Jag gick in och tittade på St Görans hemsida och ser att de inte har någon Psykologisk mottagning! De har inga psykologer, på deras hemsida står ingenting om Depression, så varför i helvete ska jag ringa dit?! 

Ja, efter att jag pratat med Danderyd började jag gråta. Jag satt i Studion strax innan lunchen var över. Efter några minuter kom Emil ner och ja... Då blev han en av de få personer som faktiskt sett mig gråta sådär. Jobbigt värre så skulle Holger komma ned och titta på det vi fått ihop av filmen. Men jag orkade inte så jag satt kvar i "mellanrummet" kan man säga. Under tiden de tittade på filmen ringde jag till Vårdguiden. Hon kollade upp vart jag skulle vända mig och gav mig två nummer. Till Järfälla Upplands-bro Psykiatriska mottagning och Karolinska sjukhuset. Jag ringde det första. Dumt... De har bara telefontid för ickepatienter mellan 10 och 12. Klockan var efter 13. Fy fan vad deprimerande. Men jag ska ringa dit i morgon.

Det dumma i det här är att Järfälla Upplands-bro's psykiatriska mottagning ligger i Jakobsbergs sjukhus dit jag ringde från första början! Men de skickade mig vidare till något annat ställe... Så jag har blivit skickad i en cirkel. Jag blir så jävla trött! Ska det verkligen vara så här?! Fattar dem inte att det tar jävligt mycket på psyket att bli skickad mellan flera olika ställen?! Är det meningen att man ska känna förtroende för den svenska sjukvården när de skickar en fram och tillbaka? Såna saker kan faktiskt orsaka depression eller förvärra för att man känner att ens ärende inte är tillräckligt viktigt. Det handlar för i helvete om mitt liv! VILL dem att jag ska ta livet av mig? Är världen emot mig?

Fuck you, jag tänker leva. Det blir inget fika för mig i morgon, jag ska ringa ett samtal. Trettio stycken om så krävs.

"Jag kommer finnas här för dig när du ringt och har fått din tid i handen. För jag bryr mig om dig"

Tack. Du är ovärderlig.

"O fortuna velut luna statu variabilis"

Carl Orffs berömda Oh Fortuna

Nu har jag hört Carmina Burana live för andra gången i mitt liv. Det var så mäktigt och häftigt!

Jag blir kvar i Västerås en natt till. Jag ska ta tåget som går 7,22 i morgon bitti. Lasse skall köra mig till stationen innan han åker till jobbet. Det är snällt =)

Gårdagen var trevlig och mysig. Nya kläder fick jag också. Mormor tog med kläderna som Emma och jag beställt. Niiice!

Jag har inte ringt till Danderyd än, men jag tänker jag kunde göra det i morgon när jag sitter på tåget till Jakobsberg. Det är väl inte fel? Kan ju gå...

Nej, nu ska jag fråga min moster om hon vill spela kort med mig =)
Puss <3

"Ia bessonnaia, belaia ptitsa, Ia nad gorodom serym letaiu"

Via Gra - Bomba

Emma i klassen kom ned till studion här på eftermiddagen och ville tala med mig. Hon berättade att hon och några andra i klassen läst min blogg och blivit oroliga. 

"Du kanske kan få andra tabletter istället för de du gick upp i vikt av"

För min egen skull så var det bra att hon tog upp det med mig. Det gjorde att jag och Emil talade om det en bra stund efteråt och han övertygade mig om att ringa till vårdcentralen här i Jakobsberg. Det har jag nu gjort. Jag fick lämna personnummer och telefonnummer. De skall ringa upp mig.

"Jag vågar knappt lämna dig ensam efter skolan"

"Jag tänker på dig hela tiden och är orolig för dig"

Hur många har jag oroat med min blogg, egentligen? Nu får det vara slut. Ska bara vänta på mitt lilla samtal så ska vi se att det ordnar sig i slutändan.

--------

Hon ringde. Men skickade mig vidare till Danderyds sjukhus där de har en psykiatrisk akutmottagning. Yaaay, tråkigt bara att min energi, ork och lust försvann totalt med de orden. Jag hade ingen lust att sitta i telefonkö... Då kommer jag inte ha några pengar kvar. Men jag ska försöka ringa i morgon eller lite senare. Så vitt jag förstod det så har de telefontider dygnet runt, eller något.

"I chime in with a "Haven't you people ever heard of closing the god damn door?!" "

Panic at the Disco - I write sins not tragedies

Vi har kommit jättelångt med filmen! Det är sjukt. Vi började i måndags, men det enda vi hann med var att lägga in allt material på datorn. Tisdagen spenderades med att se igenom delar och påbörja arbetet. Efter denna dag vet vi precis vad vi ska ha med och hur det skall läggas upp. Väldigt mycket har hunnits med idag.

"You a born ganja man and yuh a no coke head"

Notch - Nuttin nuh go so

Jag kom att tänka på de många försommarnätter jag spenderade i parken utanför huset i Köping där jag bodde i 6 månader. Många kvällar när jag inte kunde sova, tog jag min mp3 och gick ut i parken. Där satt jag på en bänk eller bara gick runt. Jag lyssnade mycket på Notch under de nätterna och dansade ensam i mörkret vid lusthuset. Bilden på min blogg är tagen under en av de nätterna. 

Jag kom på mig själv med att längta tillbaka till parken. Där kunde jag känna frid. Ingen störde mig. Det var bara jag, ån och ankorna. Det var så skönt att kunna gå ut och känna den friska luften och andas in nattens härliga dofter. Daggen och blommorna. Jag måste dit i sommar. Någon gång. Kanske jag kommer vilja åka dit redan första veckan efter att jag flyttat hem. Det är klart jag ska dit då! Jag måste visa ett av mina favoritställen för Käsarna.

"Legalegalización ¡CANNABIS! de calidad y barato!"

Ska P - Cannabis

Jag vill fortfarande försvinna, men orken att göra något åt det är totalt borta. Det gör fortfarande ont efter gårdagen. Det kommer ta tid att läka.

Ett hopp från hög höjd har under hela dagen funnits i mina tankar. Det finns fortfarande kvar. Hur svårt kan det vara? Öppna fönstret och slänga sig ut. Jag bor högt upp, det är så lätt.

Det är så dumt. Att skriva detta här av alla ställen. Jag är ju så jävla dum i huvudet...

Jag försöker intala mig själv att folk faktiskt bryr sig... Men något tar emot. Det är som om jag inte kan tro på att någon bryr sig om mig. Det är inte alltid jag känner så, bara väldigt ofta. Vad är det för fel på mig?!

Jag vill inte känna så här, jag vill inte ha en önskan att dö hela tiden! Jag vet inte varför jag har det heller. Det går inte att förklara. Vad var det Thorell sade? "Det kan hända att du kommer behöva äta tabletterna en gång till."

Jag vill inte äta de där jävla tabletterna igen! Seriöst, de gjorde så jag gick upp 20 kilo! Jag har bara lyckats gå ned 12 av de kilona än så länge... Och det är tack vare att jag flyttade hit och blev stressad och slutade småäta och därefter knappt åt alls, annat än i skolan alltså. Det var ett år sedan jag slutade med tabletterna... Det är ingenting! Jag var fri i 8 månader, ungefär.

Vad fan har jag i den här världen att göra?

Jag kände mig off hela dagen. Smärtan störde mig hela tiden och jag kunde inte slappna av. Ett under att jag lyckades koncentrera mig på lektionen.

Jag vill att det ska ta slut, men det kommer aldrig göra det.