"Dare no tame ni utau no? Kimi no tame ni utau no?"

Yohio - Without wings

Vad ska jag ta mig till? Jag vet inte vad jag vill! Eller mjo... Typ. Men jag vet inte om det är rätt, eller om det är vad jag kommer vilja i framtiden. Jag vet vad som gör mig glad och jag vill ha mer av det. Men hur länge kommer det göra mig glad? Jag tycker jag känner honom ganska bra nu. Men gör jag det?

Sen är jag ju så frustrerad. Sexuellt. Försökt få en person till att ta sig över hit ett par dagar nu. Inget hjälper. Lite befrielse på egen hand, men det räcker inte. Jag vet inte vad jag vill. Jag vet inte vem som kan släcka min törst. Finns det någon som kan?

Jag är nära på att börja gråta. Utan anledning. Jag behöver komma bort. Det är tur att jag ska till Skåne snart. Det behövs verkligen. Jag bara önskar att det räcker. Men jag är rädd att det inte kommer vara tillräckligt.

Det gör ont. Att veta att du är för långt bort för att jag ska kunna krama dig. Se dig. Se dina reaktioner istället för att bara höra dem. Jag vill så mycket, men vågar så lite. Vad sa jag idag? "Du är som ett ljus i mörkret ibland! Jag vet inte vad du gör, men du gör mig glad"
Svaret på det? "lol"
Ja... Du är väl kanske inte van att ta emot såna ord. Och du kanske finner det mer humoristiskt. Tycker jag är konstig som kan tycka det. Men du gör mig faktiskt glad. På något konstigt sätt. Det går inte att förklara.

Varför bry sig om något? Varför stanna kvar?! VARFÖR LEVA?! Jag orkar snart inte längre. Jag har sagt det så många gånger så det känns inte allvarligt längre.

"Attero! Dominatus! Berlin is burning. Denique! Interimo! The reich has fallen"

Jaaa... Gott nytt år.

Jag tror att jag nästan kommit över honom. Tänker inte mycket på honom. Men klarar fortfarande inte av att lyssna på reggea. Tråkigt nog...

Däremot så... Ja. Det finns någon annan. Jag har pratat extremt mycket med honom. Började prata för något år sedan, eller spela snarare. Under våren blev det mer och mer. Lite intresse. Sen den där igen. Nu under hösten/Vintern när jag typ lyckats släppa den dumma så har känslor börjar komma till ytan. Varje gång han skrattar vill jag bara kyssa honom. Och jag blir varm varje gång han skrattar och det är jag som fått honom till det. Det känns så bra. Men ja... Sen är ju han lite annorlunda också. En sån som inte har något till övers för kärlek. Som typ hatar kärleken. Det känns lite som ett omöjligt uppdrag. Kanske att jag gör ett LITET närmande nästa gång vi ses. Om lite mer än två veckor. Vi får se om jag vågar riskera den fina vänskap jag lyckats bygga upp med honom.