"I think I'll slit my wrists again and I'm gone, gone, gone, gone"

Hollywood Undead - Bullet

Oj, det var verkligen länge sedan jag skrev här. Jag har väl haft lite grann för mig kan man säga. Jag har fått fast anställning på bussen här i Köping för att Camilla som körde den innan slutade och började för Köpings taxi istället. Dock är jag väldigt rädd för att göra bort mig och det känns som att jag redan gjort flera stora misstag. Om chefen ser det som något större vet jag inte, men ångesten fyller mig som en vattenballong som nästan är sprickfärdig.

Vad mer? JAg är kär. Ovanligt? Nej. Denna gång? En person som bor i Skåne. Om jag träffat honom? Ja! Det har jag, och han är fullständigt otrolig. Han kan vara rätt kaxig, men det är alltid med glimten i ögat. Han är oftast mjuk i sitt sätt och här gillar att busa, med ord då. Och alltid med flörtig röst och ett mjukt skratt. Det känns som att jag kan låta honom göra allt med mig. allt vad han vill. Sjukt? Ja, jag har ju aldrig känt så förut. Visst, typ allt annat är väl som vanligt, det är väl egentligen bara den grejen som är ny.

Jag kan inte sluta tänka på honom. Jag längtar tills nästa gång han kommer hit, men samtidigt så skrämmer det mig! Tänk om jag fastnar för honom ännu mer? Tänk om det blir så illa att jag känner att jag aldrig kommer kunna släppa honom? Just nu ligger jag på det stadiet att jag känner att om vi bröt kontakten nån månad så skulle känslorna försvinna. Tills vi tar upp kontakten igen. Men jag är rädd för att om vi träffas igen så kommer det inte kännas så. Utan det kommer kännas som att jag aldrig någonsin kommer kunna släppa honom. Men jag tänker fortsätta prata med honom. Träffa honom. Ha det roligt! För varför ta bort det som är bra, bara för att man är rädd för det dåliga? Det dåliga tar man sig alltid igenom förr eller senare. Och leder det vidare på så sätt att vi blir ihop och den ena flyttar till den andra så är ju det ingen negativ grej.

Det skrämmer mig också att jag ofta tänker att jag vill att han ska vara fadern till mitt/mina barn. Jag tror att han skulle vara en bra far. Och jag tänker på hur barnen skulle se ut och ser världens sötaste, gulligaste och vackraste små knytt! Psykiskt och fysiskt är jag fullt redo att skaffa barn. Men sen då? Jag har ju en fast inkomst, men det fattas en väldigt viktig detalj. En karl som vill bli far till mina barn. Som vill vara med mig. Som vill bo med mig och vara en del av min vardag. En karl som älskar mig. Men han finns inte just nu...

Visst, han tycker om mig också. Det märks. Och det har han sagt. Men vi båda känner att ett förhållande mellan två personer som bor 60 mil från varandra inte funkar... Så vi har bestämt att vi ska fortsätta som det är nu. Vi har kul tillsammans och träffas och allt vad det innebär. Men inga förpliktelser. Jag är rädd för att jag inte kommer klara av det hur länge som helst...

Jag tänker på hans underbara leende. Hans ögon. Hans röst. Hans biceps. Hans axlar och rygg. Han styrka. Hans min när jag gör något snuskigt på honom. Det är underbart. JAg kan inte få nog. Sista dagen när han var här gjorde jag allt för att få se den minen så mycket som möjligt. Jag ville se honom förvånad och njutningsfull. Han är så underbart vacker så. Först förvåningen när han märker att jag är på väg att göra något. Sen all den njutning man ser i hans minspel, hans ögon och de läten han gör ibland. Jag vill se och höra det varje dag.

Hans kramar. Hans kyssar. Jag minns första kyssen så otroligt tydligt. Vi satt i soffan och tittade på film. Tommy satt bredvid. Vi hade rökt på, så vi var alla tre höga som hus. Kyssen var så mjuk. Så försiktig. Så eggande. Så otroligt fruktansvärt underbar! Och det kändes som att den varade för evigt! På ett bra sätt förstås. Jag ville bara ha mer. Efter den... så kunde jag inte låta bli honom alls. Jag snodde åt mig varje kyss jag kunde. Och han gav mig kyssarna med glädje! Och jag kan inte sluta tänka på dem... Jag behöver dem för att leva, nästan lika mycket som att jag behöver luft! Det känns så iaf. Jag har abstinens efter hans mjuka varsamma läppar. Hans starka armar runt mig. Hans leende. Hur blev det så här?