"Sanctus Espiritus! insanity is all around us"

Samma som gårdagen.

Jag vet helt enkelt inte vad jag ska ta mig till. Det river i mig, det trycker, drar ihop, längtar efter beröring! Hela allt som är Jag längtar och vill! Men det kommer inte ske... Hur skulle det kunna? Det skiljer för mycket. Och varför skulle jag vara intressant? Kom igen, vem vill ha en ångest- och depressionsfylld 21-åring?! En fullt självmordsbenägen ung kvinna som har skärt sönder sin arm totalt under de senaste sex åren. Visst, nu har det inte blivit fler sen i våras, men vem vet! Det kan bli fler.

Tabletterna hjälper mycket, det gör dem! Men det är ju inte helt bra. Nu har det legat på en ganska jämn nivå ett par veckor så det kanske är ganska givet att det kommer en svacka. Den är väl inte lika djup som svackorna var innan jag fick mina nuvarande tabletter, men det är en svacka. Jag känner det. Djupt inom mig rotar sig en sorg och ledsenhet som gör att jag vill skära ut allt ont. Få bort det från mitt hjärta.

Det känns tungt. I hjärtat alltså. Jag känner det nu. Det trycker på och något vill ut! Snart brister det... Hur länge ska jag orka hålla allt inom mig? Jag vill bara skrika ut det: SE MIG! Snälla rör vid mig! Jag orkar inte hålla emot, jag behöver dig!
Men jag gör det inte. Varför? För att jag inte vågar. Jag vill inte göra något konstigt. Då får jag ångest och allt bli så mycket värre än det var innan...

Mina ögon dras åt det hållet varje gång. Jag kan inte hålla dem i styr. Jag blir okoncentrerad och kommer inte ihåg vad jag höll på med. Mina händer darrar och jag kan inte sitta still. Tankarna far mot förbjudna drömmar, ouppnåeliga höjder.

Jag tänker för mycket.

Mer kommer senare.

"Sanctus Espiritus! redeem us from our solemn hour"

Within Temptation - Our solemn hour

Väldigt bra låt, måste jag säga.

Ibland blir jag galen på mig själv. Jag kan inte sluta tänka. Och det som ockuperar mina tankar borde egentligen inte göra det. Det är FEL. Det skiljer 16 år, det borde inte vara så. Men ändå kan jag inte sluta tänka, drömma, hoppas på att något ska hända. Samtidigt är jag rädd för att något ska hända. Vad ska folk säga? Vad ska folk tro? Hur ska det bli i framtiden om något händer?

Nej, ibland är det dåligt att kunna tänka för mycket. Jag överanalyserar saker som händer. Saker jag känner. Det blir för mycket för mig att klara av.

Det är ganska spännande att jag får reda på väldigt mycket om mig själv genom att skriva i bloggen. Saker jag inte tänker på riktigt skrivs ner av sig själv. Som förklaringar på vad jag tänker på och varför jag tänker på det. Om jag inte skrev ner det skulle jag aldrig komma på varför det är så. Det är som terapi, en väckarklocka, en översättare.

I kväll har jag svårt att sova. Det snurrar för mycket tankar. Förhoppningar. Drömmar. Orosmoln.

Puss <3

"I'll fly away From Berlin to LA to London, Paris, Tokyo to see you again"

Banaroo - I'll fly away

I morgon blir det scones! Jag har bakat =) Kleven ska ta med sig ost och Jossan ska ta med sig marmelad. Mums! =)

Jag trivs något så otroligt där. Det känns sjukt bra. Tråkigt att det bara är praktik... Den måste ju ta slut någon gång... Meeen... Jag hoppas på att jag ska lyckas få ett jobb där sen. Vi får väl hoppas att de väljer mig när det väl kommer till den punkten att anställa en till redaktionsmedlen vilket de behöver. Men det är till framtiden! Nu ska jag se till att visa vad jag går för och visa att jag verkligen är intresserad av det här! Förhoppningsvis är det inte alltför svårt att lägga märke till =)

Puss<3

"I've never had someone that knows me like you do"

Lite småspännande kväll det här. Och eftermiddag, faktiskt. Det började med att jag fick se ett slagsmål från fönstret på kontoret. Krister försvann strax därefter för att prata med polisen. Sedan drog jag iväg till syrran. Då drog vi hem till mamma och pappa. Där började Emma byta däck på bilen. Sen kom mormor och sen blev det raggmunk! Mums =)

När vi var extremt mätta och belåtna så spelade vi kort. Först Bult och sen Plump. Sen skrev vi brev till Mia och Alex som åkte till Japan här i veckan. Det blev lite... Konstigt kan man säga.

"Hej Mia och Alex! =)

Så sitter vi här igen och kräks. Mormor är full och mamma dansar på bordet. Pappa ligger och spyr och Emma klättrar i taket. Och jag sitter här som den journalist jag är och rapporterar lögner."

Sen kom det en massa om att pappa var borta och att polisen varit här. Och mormor försökte köra upp bilen ur dammen. Men det gick inte så bra och alla salamandrar har flytt. Och huset har blivit ersatt med en hög med svart aska och glödande kol. Och vi frågade om vi fick komma och bo hos dem. Mamma kunde pendla så vi bad dem skicka tåglistan. Sen skulle Emma vingla ut till bilen för att åka hem till sina katter, men det gick inte så bra för vi hade sålt däcken och köpt sprit. Dessutom hade hon glömt sätta dit vinterdäcken när hon höll på att byta. Sen kom pappa springandes med en hög poliser bakom sig och dem sköt pappa. Och då sa vi att då blir vi bara fyra som kommer. "Det hade inte börjar brinna om ni var här för då hade det varit släckt (släkt) här."

"Lögnaktiga hälsningar från Sofia.

Däckade hälsningar från Emma.

Dyblöta hälsningar från mormor.

Glödheta hälsningar från Lena.

Döda hälsningar från Sören."

Lite småspännande brev va? Jag tror dem kommer bli skapligt chockade ^^ Det skulle jag bli i alla fall =)

I morgon blir det till att ha det trevligt med Vickan och Thomas =) Vi ska laga mat och sen allmänt mysa och ha det trevligt =) Jag saknar dem så det är bra att vi tar tag i det här!

Nä, dags att sova. Puss <3

Fler besökare till Magazin24!

Eftersom vi vill ha fler besökare lägger jag inte upp texten till mitt reportage här utan ni får länken till magazins hemsida och reportaget =)

http://magazin24.se/vastra-malardalen/2009/10/14/letar-skatter-med-satellit

Puss

"My life has been preparing for the storm and the rain"

BWO - Rise to the occasion

Angående den där olyckan i fredags... Krister ringde mig vid 19.53 och sa att mannen på motorcykeln hade avlidit. Han hade fått tag på polisen som berättat det för honom. Men det fick inte komma ut innan det var officiellt. Polisen ville få tag på de anhöriga först. Senare på kvällen blev det officiellt... Då kom känslorna. Ångesten. Paniken. Sorgen. Och så försvann det.

Mina tabletter... Dem är ganska luriga. Jag blir extremt trött på morgonen. Jag brukar ta tabletten till fikat vid 9 och sen framåt 10 när tabletten börjar värka ordentligt... Då blir jag sjukt trött! Satt och gäspade hela morgonen och förmiddagen. Trodde knappt jag skulle orka hålla mig vaken. Men illamåendet är borta i alla fall! Nästan helt åtminstone...

Jag hoppar bara de ska få mig att gå ner i vikt också och inte upp. Viktnedgång är ju en vanligare bieffekt än viktuppgång med dem tabletterna. Men vi får se!

I morgon blir det Stockholm!

Puss <3

"Jag har en dold talang som ingen här kan se"

Jag har två saker att rapportera om. Först: Doktorn igår. Jag gick dit. Satte mig i väntrummet... Och kände att jag inte ville vara där. Tankarna snurrade i huvudet "Tänk om han avfärdar det som normal vardaglig nedstämdhet?" "Tänk om han tror jag ljuger?" "Tänk om han bara skickar mig till en psykolog utan ett ord till?!" Jag var orolig och tänkte nästa gå därifrån. Men jag satt kvar. Och till sist dök han upp.

Jag pratade. Jag berättade. Lite kortfattat, men ändå berättade jag. Han ställde frågor och jag svarade. Sen skrev han ut några papper med ett test som jag fick fylla i ute i väntrummet. Så jag satt där, i dem röda obehagliga sofforna med otroligt lågt ryggstöd, med mina papper. Pennan gjorde cirklar runt siffror som inte betydde något. 0, 1, 2 eller 3. Känner du dig ofta rastlös? 1. Är du mindre intresserad av sånt som du tidigare varit intresserad av? 2. Ångest och depressionsfrågor. Å eller D. Jag fick mest "poäng" på ångest. Min depression beror på ångest. Så jävla mycket ångest. För allt!

Jag ska äta tabletter nu. Det är stora kapslar som låter som mini-maraccas när man skakar på dem. Det låter kul. När man sväljer dem låter de också så! Rassel rassel i halsen när de åker ner med vattnet. Lite ovanligt, men om ett par veckor ska dem börja värka på rätt sätt. I början kan ångesten förvärras, men så var det med förra tabletterna också. Dem var små och vita. De här är större och gul-blåa. Svenska flaggan nästan, fast ena halvan gul och andra blå.

Nu till andra saken!

Jag och Krister åkte iväg på en olycka strax efter 16 idag. Larmet gick i com-radion så jag, Krister och Kleven satt tysta och inväntade vilken typ av larm det var. Så kom det: Stort larm. Trafikolycka.

Krister slänger på sig sina skor, jag sliter åt mig min plånbok och springer till receptionen och tar en bilnyckel. Sen far vi. När vi kommer dit åker ambulansen iväg med en person som åkte motorcykel. Han hade kört in i sidan på en bil. Skaplig smäll måste det ha blivit, för hela sidan på bilen var förstörd. Personerna i bilen verkade inte direkt skadade men två stycken var i chock-tillstånd. Krister sprang runt och tog bilder och skickade till Kleven som satt och skrev på redaktionen. Och jag stog där vid vägkanten, observerade, försökte dra lärdom av det. Hur de arbetar med att få bort bensin och blod från marken, hur Krister springer runt och tar bilder, hur de inblandade blir omhändertagna. Nu när allt har lagt sig snurrar det runt i mitt huvud. Hur kunde jag vara så lugn? Bara minuter tidigare hade det skett en allvarlig olycka på platsen! Och där står jag, lugn som en filbunke, och bara tittar. Det värsta var i för sig över, så det var bara efterarbete kvar. Men ändå!

Hur hade jag reagerat om jag sett mer? Om vi kom tidigare? Vad hade jag fått se? Jag är inte säker på att jag vill veta.