"Sanctus Espiritus! insanity is all around us"

Samma som gårdagen.

Jag vet helt enkelt inte vad jag ska ta mig till. Det river i mig, det trycker, drar ihop, längtar efter beröring! Hela allt som är Jag längtar och vill! Men det kommer inte ske... Hur skulle det kunna? Det skiljer för mycket. Och varför skulle jag vara intressant? Kom igen, vem vill ha en ångest- och depressionsfylld 21-åring?! En fullt självmordsbenägen ung kvinna som har skärt sönder sin arm totalt under de senaste sex åren. Visst, nu har det inte blivit fler sen i våras, men vem vet! Det kan bli fler.

Tabletterna hjälper mycket, det gör dem! Men det är ju inte helt bra. Nu har det legat på en ganska jämn nivå ett par veckor så det kanske är ganska givet att det kommer en svacka. Den är väl inte lika djup som svackorna var innan jag fick mina nuvarande tabletter, men det är en svacka. Jag känner det. Djupt inom mig rotar sig en sorg och ledsenhet som gör att jag vill skära ut allt ont. Få bort det från mitt hjärta.

Det känns tungt. I hjärtat alltså. Jag känner det nu. Det trycker på och något vill ut! Snart brister det... Hur länge ska jag orka hålla allt inom mig? Jag vill bara skrika ut det: SE MIG! Snälla rör vid mig! Jag orkar inte hålla emot, jag behöver dig!
Men jag gör det inte. Varför? För att jag inte vågar. Jag vill inte göra något konstigt. Då får jag ångest och allt bli så mycket värre än det var innan...

Mina ögon dras åt det hållet varje gång. Jag kan inte hålla dem i styr. Jag blir okoncentrerad och kommer inte ihåg vad jag höll på med. Mina händer darrar och jag kan inte sitta still. Tankarna far mot förbjudna drömmar, ouppnåeliga höjder.

Jag tänker för mycket.

Mer kommer senare.