"One day I looked up and there you were, like a simple question looking for an answer"

Johnny Clegg - Dela (Musik från George of the jungle)

Jag är lycklig! Jag är kär, jag mår så bra med honom! Han får mig att aldrig mer vilja vara ensam! Han får mig att drömma om en framtid <3

"It sounds so sweet, coming from the lips of an angel"

Hinder - Lips of an angel

Lycklig <3

För lite mer än tre veckor sedan började jag prata med Anton. Vi hade spelat League of Legends tillsammans ett par gånger innan, men aldrig pratat med varandra, ensamma i skype. Tillsammans med massa andra, visst, men inte ensamma. Men out of the blue börjar han skriva till mig och sedan pratar vi mer och mer. Efter någon dag utbytte vi telefonnummer och smsade på nätterna innan sömnen fångade oss.

Någon gång därikring frågade han om jag inte ville komma ner och hälsa på. Vi hade ju trots allt sagt att myskompisar är bättre än KK;s och även sagt att vi skulle vara myskompisar. Så varför inte komma ner och titta på film och mysa tillsammans?

Sagt och gjort, jag åkte ner till honom, torsdagen den 14 oktober. Först tog vi en lång promenad genom Söderköping. Sedan tittade vi på film. Och myste. Och vad mysigt det var! Och vad bra det kändes när han kysste mig sen. Underbart.

När jag sedan åkte hem igen på kvällen satt jag och log hela vägen. Jag kände mig extremt lycklig!!

Jag åkte ner på lördagen också. Och då blev det än mer mys. När det bara var någon timme kvar innan jag var tvungen att åka hem frågade jag: Jaha, är det dags att byta relationsstatus på Facebook?
Mjaaa, det är det nog, svarade han då.
Vilken lycka!

Så gick det till när jag fick känna på hur det känns att bli verkligen lycklig igen. För det var länge sen.
Vi träffades helgen efter det också. Då kom han upp till mig och stannade hela helgen. Sen var jag nere hos honom hela denna helg. Och jag är fortfarande lycklig och kan inte låta bli honom så fort jag är med honom!

Och han den andra då? Well, screw him. När jag började spela med massa nya människor i början på oktober började jag äntligen släppa honom. Och när jag åkte ner till Anton... Ja, då var han helt borta. Men ja... Jag är glad för det, för annars skulle jag bara fortsatt vara olycklig resten av året.

Men nu är jag lycklig och glad och kär och...!!!! Jag vet inte, sprallig och jag har fått tillbaka mina intressen på riktigt! Jag och Joss ska nämligen måla idag och jag vill hålla på och pyssla igen! Det var länge sen. Men nu ska jag passa på! Åh, jag har börjat gymma också! Tänk vad lycklig kärlek kan göra :)

Puss <3

"Hur kär kan man bli?"

Det är titeln på en väldigt bra bok som jag läst flera gånger. Jag tog ett sånt citat idag just för att jag nyligen fått hem 8 nya böcker. Eller okej... Två anledningar till att jag valde den titeln. Jag är alldeles för kär. Kan knappt slita blicken från honom. hur drygt är inte det? Jag vill inte sitta här och glo som ett fån!

En stor del av kvällen har jag varit opepp, trött och känt mig rätt död. Jag vet inte varför, men det är nästan som om jag blir så i närheten av honom nu för tiden. Förr? Då vad jag bara glad och sprallig. Nu? Tyst och nere.. And that sucks.

"'Cause you're somewhere where I can't go"

4LYN - Nostalgia

I've found a picture of you and me
From 1989 when we
Shared the world together
Happy as teens could be

Life's a whirlwind and time's a whore
I pick up our past up of the floor
I write these lines just in case
I don't see you no more

Maybe you're married, you've got it made
Maybe you're famous, I just get payed
Maybe you show up at our show
But maybe I will never know

No, I will never know
'Cause you're somewhere where I can't go
A million miles away
Or right here next to me
I've tried so many times
To find a home that once was mine
A million miles away
Or right here next to me


Just one sign is all I want
To move on where we started from
I tried as hard as I could try
Not even sure you're still alive

What's with all that we once share
Please forgive me but I care
I scream as loud as I can scream
But you don't hear me

CHORUS

I survived our separation
But I can't wait for all time
All I need is a little information
So I can leave that behind

No, I will never know
'Cause you're somewhere where I can't go
A million miles away
Or right here next to me

No, I will never know
'Cause you're somewhere where I can't go
A million miles away
Or right here next to me
I've tried so many times
Nostalgia To find a home that once was mine
A million miles away
Or right here next to me

No, I will never know
Cause you're somewhere where I can't go
A million miles away
Or right here next to me
I've tried so many times
To find a home that once was mine
A million miles away
Or right here next to me

Underbar låt. And all thanks to Mikey and Joss.

Mia och Alex har kommit hem från Japan förresten! Underbart. Det var så skönt att träffa henne igen. Idag gick åkte vi upp på stan och gick runt ett tag. Bara hon och jag. Jag hade verkligen saknat henne. Men det finns andra jag saknar också... Speciellt han. Trots att det bara var några dagar sedan jag såg honom. Är jag knäpp?

The love and sadness is spreading in my body. How can I still be alive?

" I will always love you, I would never leave you alone"

Peter Cetera - glory of love

I've never cried this much over someone. Ever. Why can't I just let him go? It would feel so much better if I could.

"Hold back the tide I see, Your love in motion"

Erasure - Always

Just nu känns det bara skit. Mina känslor är sjukt starka men jag är säker på att han inte känner likadant. Varför skulle han? Jag tittar mig i spegeln och förstår direkt varför han inte är intresserad. I för sig har jag inte konfronterat honom om detta sedan i juli, men jag tänker låta bli. Han kommer bara bli iväg-skrämd om jag nämner något. Det räcker väl med det nu?

Det känns inte värt det. Livet. Jag väntar och jag väntar, men inget händer. Jag har tagit steg, men dem har bara fått mig att ramla ner igen. Så varför göra något?
Man brukar ju säga att man måste göra något om man vill att något ska hända, men om det bara blir värre? Nej, jag vill helst bara gömma mig under täcket och aldrig krypa fram mer. Sova i min egen ångest och frustration över livet. Glömma honom och försvinna... Går det?

Jag vill ha honom, men jag ser på mig själv och förstår att det aldrig kommer ske.

"I wish I had an angel for one moment of life, I wish I had your angel tonight"

Nightwish - I wish I had an angel

Jepp, nu är min andra tatuering gjord. Det kommer nog upp en bild på den någon gång när jag laddat in bilderna på datorn :)

Sommar? Jag känner att den gärna får vara slut nu. Den har varit alltför dramatisk. Så fort det verkar ordna upp dig kommer det upp något nytt som gör att man tröttnar på sommaren. Det senaste verkar ha ordnat upp sig relativt snabbt iaf. Meeen... Det är mycket som hänt.

Det nyaste (Bortsett från tatueringen) är att jag börjat med Provera. Jag har haft sjukt stora problem med mensen sedan i våras och dem ska få mensen att komma igång. 14 dagar ska dem ätas. Sen ska jag börja med p-piller för att ha mer koll på mensen.

På onsdag åker jag till Tyskland förresten. Ska bli skönt att komma bort ett tag. Slippa all dramatik för en vecka. Bara koncentrera mig på att ha det trevligt och uppleva nya saker. Välbehövligt.

Hmm.. Trodde jag skulle ha en del att skriva om, men det verkar inte vilja komma något mer nu.

Puss <3

"Because one day I'll leave you, a phantom to lead you in the summer, to join the Black Parade"

My Chemical Romance - Welcome to the black parade

Ja, mycket har hänt... En viss herre från Dalarna kom ner och hälsade på vårat gäng. Det gick bra de första dagarna, men den vet jag inte alls vad som hände... Han bad mig hålla tyst om sex, trots att det var min absolut bästa upplevelse nånsin och sen ljög han för min bästa vän som jag inte fick berätta det för. Det hände en massa mer och det var grymt mycket jobbigare än bara det där, men det slutade med att han åkte hem iaf. Vi typ skickade hem honom och det var nog mest mitt fel och jag känner mig hemsk för det... Men men, vi har pratat igenom allt och det verkar rätt så OK nu. Jag har gråtit och sagt förlåt flera gånger och haft ångest till tusen, men nu har jag torkat ögonen och ångesten och det dåliga samvetet har lagt sig lite.

När det kommer till den andre herren som jag varit kär i sedan mars-april så fungerade det inte att försöka släppa honom... Det gick verkligen inte. Känslorna är fortfarande kvar och vägrar släppa taget.

Oh... Tydligen så ljuger jag också. Om vad vet jag inte, för den personen vägrade säga vad jag ljugit om. Och jag kan för mitt liv inte komma på vad jag skulle ha ljugit om då! Vi har över huvudtaget inte pratat så himla mycket med varandra, men han påstår att jag, och dem flesta andra i gänget, ljugit för honom. Men men... Jag ska försöka att inte tänka alltför mycket på det, för han sa att det inte är något att älta i.

Och jag har varit på kryssning också. Med Emma, Vickan och Emil. Det var trevligt, men eftersom jag blev dyngförkyld samma dag som vi åkte så kände jag mig inte så himla pigg... Hade dessutom jobbat 7-14 den dagen så det blev sängen före 2 på natten. Att vi dessutom träffade på en gammal klasskompis som förändrats sjukt mycket gjorde att jag kände mig ännu mindre pepp. Då var hon nämligen världens hästtjej. Inget smink, inga speciellt utmärkande kläder och inget smink direkt. Nu? Fixat håret till tusen, kortkorta klänningar och massa smink. Jag känner verkligen inte igen henne från nian. Men men... Jag har inte pratat så mycket med henne överhuvudtaget och jag tror jag kände mig lite... Bortglömd, eller åtminstone var rädd för att bli det. Där hade vi en anledning till att lägga oss tidigt.

Men den 8e september åker jag med mormor, Angi och Reijo till Tyskland! Vi ska till Lübeck, Hamen och Rothenburg :) Vi tar färjan från Göteborg ner till Kiev. Sen bilar vi oss runt i Tyskland tills det är dags att åka hem igen :) Jag ska se till att skaffa lite åksjuketabletter så jag kan läsa och sova i bilen utan att bli åksjuk... Om jag dessutom ska läsa sagor för dem andra måste jag ha tabletter xD

Och det är folk på jobbet som slutat och två är sjukskrivna för skador och en har flyttat till Stockholm... snart försvinner en till som ska vara fortsatt tjänsteledig för att även hon pluggar. Så lite extrajobb efter sommarvikariatet har jag fått, och mer kommer det bli. Fina pengar :) Oh, jag ska beställa en stationär dator också. Då kanske jag slipper kass kvalité och lagg när jag spelar LoL. Det är SJUKT irriterande... Men jag kommer få MINST 10 000 kronor på fredag, så jag tänkte passa på att beställa en dator då. Med tillhörande skärm, headset, tangentbord och datamus.

Men nu vet jag inte vad mer jag ska skriva, så det får nog räcka såhär.
Puss <3

"Deep inside your dreams, is where you keep me"

Emii - Magic

Fine, jag ger upp. Jag orkar inte vänta längre. Inget som helst gensvar. Nu ger jag upp och flyttar över mina känslor till någon som kanske kan tycka om mig tillbaka.

"Its not the end of the world, In fact its not even the end of the summer"

Bowling for soup - Shup-up and smile

Jag vet inte vad jag ska göra åt det, om jag ens ska göra något åt det. Micke sa att jag inte får pusha alls, för att det typ kommer "förstöra allt". Han sa det inte så, men det betyder typ samma sak.

Men hur länge ska jag vänta?
Fyra månader av känslor kan vara en lång tid, men jämfört med dina sex år ensam kan det inte vara nånting. Jag antar att jag endast kan vänta och se om något händer, men det är så frustrerande! Jag tänker på dig varje dag, typ hälften av min vakna tid. Om du finns med mig när jag sover vet jag inte, för det är inte ofta jag minns mina drömmar. Men att jag är kär, det vet jag.

Det dumma är att det brukar aldrig hålla i sig så här pass länge. Om man nu kan kalla det länge. Någon månad, sedan har jag lyckats släppa personen. Två månader på sin höjd. Men fyra? Endast en person har lyckats komma över den gränsen. Men Thomas är ju lite speciell också. Förhoppningsvis ska jag väl lyckas släppa honom helt någon gång, så inte känslorna kryper tillbaka varje gång jag träffar honom.Sju år är en väldigt lång tid.

Men nu är det inte honom det handlar om. Just nu kretsar mitt liv kring *** och Joss. Och min älskade syster som är gravid! Jag ska bli moster i Mars om allt går som det ska :D

Tillbaka till ***. Idag nämnde han något om att han funderar på att ta ner någon film. Han gick så pass långt att han nämnde ratingen den fått på IMDB. Verkade nästan lite som att han ville att jag skulle fråga om jag fick komma förbi och sen den någon gång. Men jag vet inte.. Han är så komplicerad så jag vet inte alls hur jag ska agera runt honom. Ska jag låtsas som att jag inte är intresserad av honom eller ska jag visa att jag gillar honom utan att det blir för mycket? Jag känner mig sjukt förvirrad på den punkten och känner att jag vill att han ska veta vad jag känner, men samtidigt vill jag inte skrämma bort honom. Det känns som att jag gjort det misstaget ett par gånger för mycket redan. Men det är ju då man byter taktik, eller hur? Om en sak inte funkar, ska man inte lära sig något av det och försöka på något annat sätt? Det är som tvillingarna Hammarström sade på kursen på soc; En fluga lär sig inte. Den fortsätter flyga in i fönstret på samma ställe utan att lära sig att det inte går. Men vi människor provar ett sätt högst två gånger och märker vi att det inte fungerar ändrar vi på något och provar igen. Detta var då i arbetssökar-syfte. Prova ett yrke. Känns det inte rätt så får du ändra på något och ta lärdom av det du varit med om, ända tills du känner att du hittat rätt.

Jag vet, nu kom jag in på en massa annat. Kanske är dags att sluta skriva. Blir inte så mycket sagt.

Fick precis lite dåligt samvete. Kom på att jag har ett obesvarat mail på Facebook sen ett tag tillbaka. Det känns ganska viktigt att besvara det och fråga hur det gått sedan dess.

Nej, nu skiter jag i det här.
Tjo

"Have you ever tried sleeping with a broken heart?"

Alicia Keys - Try sleeping with a broken heart

Känns som att den raden passar fint för just den här natten. Allvarligt talat så har jag aldrig riktigt gråtit över en kille jag tyckt om förut. Men nu gråter jag. Varför? Känner jag så starkt för honom? Starkare än vad jag själv inser? Det är helt galet. Jag fattar inte varför det ska vara så svårt! Varför det ska göra så ont... Gråtit i över 20 minuter nu... Kommer säkert bli mer.

Varför frågade jag för? Kunde jag inte bara gått runt och varit lyckligt ovetande och fortfarande ha hoppet kvar?

Ett brustet hjärta gör verkligen ont i själen. Mer än jag någonsin trodde var möjligt. Jag har verkligen ingen lust med 40-årskalas i morgon. Vill bara vara hemma och gråta... Jag har ju sovit sjukt dåligt den senaste tiden och varit vaken över ett dygn i sträck två gånger denna vecka. Inte kunnat sova eller koppla av. Ska upp tidigt i morgon och det lär dröja innan jag kommer kunna somna. Jag vet inte om jag vill berätta för mamma och pappa varför jag inte kommer vilja följa med i morgon, men då är det bra att jag kan skylla på sömnen i så fall.

Jag är rädd för att jag kommer sluta mig. Stänga in mina känslor som så många gånger förr. En försvarsmekanism jag har. Det är inget jag vill göra, det sker automatiskt. Jag måste träna bort det, men jag vet inte hur jag gör eller vad det är som utlöser det. Oftast brukar det ske efter ett par tre veckor in i en förälskelse, men efter tre månader är känslorna starkare än någonsin. Tre månader! Det brukar gå över efter någon månad på sin höjd. Men nej... Vad är det för speciellt med dig?

Sådär, gråtit en halvtimme. Hur kommer det sig?

På något sätt löser väl allt sig. Just nu är det jobbigt, men det kommer bli bättre, det vet jag. Jag har ingen lust att deppa ihop totalt nu när jag lyckats ta mig ur en sju år lång depression. Jag kan vara ledsen nu och sen får det övergå i ilska, likgiltighet eller vad det nu vill göra. Men om en vecka vill jag att det ska kännas relativt ok. Om det nu är så att han inte känner något och inte kommer göra det så vill jag släppa det här så snabbt som möjligt. Gå vidare och fortsätta leva mitt liv.

...

This sucks. I feel totally abandoned and unwanted.

Och jag har verkligen ingen lust att jobba...

"Your sweet moon beam, the smell of you in every single dream I dream"

Train - Hey soul sister

Jag mår bra. Det känns riktigt skönt. Jag och Joss har umgåtts väldigt mycket och vi kommer umgås varje dag den här veckan. Kommer faktiskt sova tillsammans varje natt hela veckan också =P Varför? Jo, hennes pappa är iväg på jobbresa så hon har huset för sig själv. Därför sover jag hos henne nu så hon får sällskap. Och på fredag så åker hon jag mamma och pappa iväg på cachingtur runt vättern, så då följer hon med mig på torsdag eftersom vi åker tidigt på fredag morgon. Och sen blir det dela hotellrum hela helgen =)

Ja, jag är kär förresten. Och det känns bra! Det verkar som om han gillar mig tillbaka, men man kan ju aldrig vara helt säker. Men vilket som så känns det bra. Det är nästan så jag skulle kunna ha det som det är nu. Låta det vara så inget blir förstört. Men samtidigt så vill jag mer. Jag känner mig splittrad på den fronten, men det är det enda som kan kännas lite halvjobbigt just nu. annars känns resten riktigt bra faktiskt. Tabletterna hjälper som dem ska och sista mötet på psyk blir i början på juni. Så det går garanterat framåt! Att det är vår gör inte saken sämre direkt.

Ikväll ska jag och Joss ha en liten Spa-kväll. Vi köpte ansiktsmasker igår på ÖB och tryffel som vi ska sitta och smaska på samtidigt som vi leker tjejer xD Visst, jag kan ses som en som brukar göra sådant ibland, men inte Joss. Hon är mer man än kvinna ;D

Hmm, igår morse drömde jag om Kebabrulle och blev extremt sugen på det och dessutom höll det i sig hela dagen. Så vi beställde pizza på kvällen =P Då fick jag min kebabrulle! Som tur är drömde jag inte om mat i natt, så då kör vi något hemlagat =)

Och i morgon ska vi dra till Boda Borg. Jag, Joss och Emma som det ser ut just nu. Vi hoppas på att få med en till person, men jag har ingen aning om vem som kan tänkas vilja följa med. Aja, om det är någon som är intresserad är det bara att höra av sig =)

Puss <3

"Let's paint the picture of the perfect place, they got it better than what anyone's told you"

One Republic - All the right moves

Okej, jag kunde ha känt mig mer bekväm ikväll. Det var meningen att vi skulle dra till Ågården, jag Joss Lisa och Flumm, men det var bara ett 20-tal medelålders människor därinne, så vi drog till Johanna Salmén på fest istället. Så fort jag klev innanför dörren kände jag paniken komma krypandes. Så jag, Lisa och en annan tjej jag inte minns namnet på, tyvärr, gick ut och satte oss i trappen så länge. Sen gick vi in igen och då kändes det lite lugnare. Efter ett tag kunde jag börja slappna av lite grann.

Just när jag hade börjat slappna av ännu mer och nästan kände mig bekväm, då dyker det upp en person som får mig att bli ännu mer panikslagen än första gången jag klev innanför dörren. Tobias Skarin. Jag klarar inte av den människan. Det enda jag tänkte på var misshandel, utslagna tänder, våld, Kungsör, Jimmy Carlsson... Jag fick panik. Jag uthärdade knappt en halvtimma. Sedan drog vi. Jag orkade inte med det. Jag kunde inte slappna av. Med honom i samma lägenhet fungerade det inte. Så jag körde Flumm och Lisa hem till Lisa och sen körde jag Joss till hennes pappa.

När jag nästan kommit till Valskog började paniken. Någon tår hade lyckats tränga förbi mitt försvar strax innan, men sen gick det inte att hålla emot. Jag skakade som bara den och kunde inte kontrollera min andning. Sedan kom det fler tårar. Och jag tänkte på Kim och Joss. Av någon anledning. Kanske för att jag känner mig väldigt bekväm med dem båda. Dem känns lugnande på något sätt. Kanske för att vi tre hade en underbart rolig och avslappnad början på veckan tillsammans.

Det är konstigt att jag kan känna mig så bekväm tillsammans med någon jag knappt känner. Jag har träffat honom fyra gånger. Brukar jag känna mig bekväm med nya människor så fort? Och så pass mycket? Jag minns inte. Hur var jag förut? Min depression har gjort att jag glömt vem jag tidigare har varit. Jag får skapa en ny Sofia. Försöka vara så som jag tror att jag är. Eller bara vara och hoppas på att jag blir någon jag kan tycka om. Än så länge går det åt rätt håll. Jag bara hoppas det fortsätter så.

Nej, jag är rädd att fester med folk jag inte känner eller har träffat förut kommer få vänta några månader till. Det gick bra hos Krisse, av någon anledning, men inte ikväll. Verkligen inte ikväll.

Joss och Kim, ni ska känna er stolta över att jag känner mig så pass bekväma med er. Det är inte många jag känner så med. Det är alltid något som stör som gör att jag inte slappnar av helt och hållet. Så känn er stolta.

"Like the wind sweeps the earth somewhere in time"

Kamelot - The haunting

Jag kan ju inte påstå att det går alltför dåligt nu. Min medicin ökades från 60mg till 90mg och efter det så verkar det vara på väg åt rätt hål, istället för att stanna mitt i. Jag kan känna igen! Glädje och kärlek. Det har jag inte kännt på ett halvår.

Det känns skönt att veta att jag kan känna sådant igen. Det får mig att känna mig levande. Fram tills nu har jag mest gått omkring som en levande död. Det kanske har sett ut som om jag har varit glad och så, men det har mest bara varit en mask. Jag har kännt mig tvungen att se glad ut för att inte alla ska bli oroliga. Men ensam log jag aldrig. Men det kan jag göra nu!

Jag känner att jag måste tacka en person för detta. En mycket speciell person som jag umgåtts mycket med den senaste tiden. Hon har fått mig att tänka på annat, kanske utan att själv vara medveten om det, men genom att bara vara med mig har hon hjälpt mig att bryta min isolering och hjälpt mig att känna.
Tack Joss, du är en underbar vän och jag älskar dig! <3

Och utan henne hade jag aldrig gått på den där festen och om jag inte gått dit hade jag inte känns som jag gör idag. Jag hade inte kännt mig lika levande som jag gör nu. För tack vare det har jag träffat någon som väckt mina sovande känslor till liv. Jag bryr mig inte om det inte kommer bli något, bara jag får veta att jag lever.

<3

"I'm so deep into this shit I can taste the earth"

Erik Hassle - Don't bring flowers after I'm dead

Natten till igår hade jag ett par väldigt skumma drömmar. Den första var en mardröm som jag vaknade av runt klockan 7. Varulvar som fortfarande såg ut som människor. Den var skum, konstig, skrämmande. Jag kommer ihåg en del av den. vi var tvungna att låsa in oss hela tiden, annars skulle de komma och döda oss. Och det var inte dem allra bästa dörrarna eller låsen heller. Ändå höll det varulvarna borta. På något sätt klarade vi oss.

Den andra drömmen kom när jag lyckats somna om. Jag kommer inte ihåg så mycket från den, bara små bitar som inte bringar något sammanhang. Vi letade efter cacher, men samtidigt så var det i ett annat syfte. Det var viktigt. Livsviktigt att vi hittade vad vi letade efter.

Det var jag, min syster och en annan som jag inte vet vem det är. Jag är osäker på vad han egentligen hette, för hans namn tycktes förändras under drömmen. Ena stunden var det Rickard Pettersson och han var storebror till Jocke, Johan, Jeppe och David. Men han var yngre än både Jocke och Johan, det är skumt. Sen hette han Andreasson i efternamn. Sen Andreasson Pettersson och Rickard Andreasson. Väldigt skumt... Men han var snygg, det måste jag säga.

Ja, drömmar kan vara allt bra konstiga ibland.

Idag fick jag brev från Psyk. De har satt upp mig på väntelistan, vilket kan ta en månad. Så, ännu mera väntande. När ska det bli ordning på mig?

"And the superstars sucked into the supermassive"

Muse - Supermassive black hole (från Twilight)

Nu har jag flyttat till mamma och pappa. Visst, jag har bara tagit med mig de viktigaste sakerna än så länge, men vi ska flytta resten senare.

Det känns bra att vara hemma igen! Vickan kom över framåt kvällen och vi satt och snacka massa gamla minnen! Verkligen jättekul att träffa henne och prata massa minnen igen <3 Det gör jag gärna om =)

Så i stort sett har jag haft en ganska bra dag. Speciellt nu på kvällen. Förmiddagen och eftermiddagen var väl sådär, men kvällen har varit fin och trevlig =) Avslappnad och lugn. Som jag vill ha det =) Tack för i kväll Vickan! <3

"But don't sleep get on the run, Stop thinkin' and have some fun!"

Detta är sista gången jag säger det här: Jag kommer garanterat inte flytta hemifrån igen förrän jag har en fast inkomst som jag kan leva på. Och när jag flyttar, då blir det till en EGEN lägenhet. Ingen rumskompis, inget internat. Det ska bli mitt eget hem. Bara mitt och ingen annans. Möjligtvis ett par katter, men inga fler människor. Jag ska bo ensam.

Jag har pratat med mamma nu i kväll. Jag skickade ett meddelande där jag skrev att jag snart flyttar hem. Anledningen till detta är att det blivit för mycket. Nog för att jag varit hemsk. Det vet jag. Jag är fullt medveten om det! Jag har varit arg och irriterad hela året. Jag har mått skit och inte orkat göra något alls. Idag brast det totalt.

Emma har väl tröttnat hon med, antar jag. Hon drog till Peter utan att säga något i morse. När jag skickar ett sms säger hon att han ska äta och duscha och att de ska komma tillbaka sen. Hon kommer hem, slänger ihop massa saker och drar till Elin med orden att hon ska sova där i natt. Senare skickar hon ett meddelande och frågar hur mycket mynt det finns kvar. Typ fem spänn fanns i min plånbok. Ja, det fanns. Hon åkte hem, från Arboga till Köping, hämtade de fyra kronorna och fem femtioöringarna i min plånbok, tog de få (högst 4) tomflaskor vi hade och stack. Utan ett ord. Jag frågade vad hon skulle med fem spänn till, men det svarade hon inte på. Så nu är jag HELT pank. Inte en enda krona.

Jag blev skitarg, det kanske ni kan förstå. Hon slösar bensin på att åka hem för att hämta högst 15 spänn. Det var säkert mindre än så totalt. Om man räknar med tomflaskorna också, alltså. Men ja, mamma ringde upp mig och jag grät i telefon. Jag har gråtit hela dagen. Och det är sjukt svårt att hejda det. Helst ville mamma att jag skulle komma hem redan idag, men katterna kan ju inte vara ensamma. Så pappa hämtar mig i morgon. Jag har packat en väska med det viktigaste, kläder, smink, hygienartiklar och några av mina viktigaste (personligt värde) föremål. Vi kommer säkert inte flytta speciellt mycket i morgon. Vi kommer säkert inte ens att kunna flytta något eftersom rummet jag kommer bo i måste tömmas då mamma och pappa renoverar övervåningen. Men "mitt" rum är klart i alla fall.

Jag kanske kommer få sova på soffan ett par dagar, men det gör mig inget. Bara jag får komma hem. Visst, jag kommer sakna katterna, men jag klarar mig. Det är bättre att jag flyttar hem än stannar här. Dessutom får jag närmare till min älskling Joss <3

---

Jag orkar inte med det här. Jag orkar ingenting alls! Nog för att det börjar ordna upp sig vad gäller kuratorer och sånt, men det hjälper inte när folk uppenbarligen inte bryr sig om hur jag mår. Jag menar, hur kan man gilla att någons telefon är trasig? Det fattar inte jag. Jag skrev på Facebook att min telefon är trasig och att man därför knappt kan få tag på mig, och TRE personer 'gillar' detta. En tredje trots att jag kommenterat att jag tar illa vid att folk gillar det. Och den personen är någon som jag litat på och haft förtroende för i flera år. Men nu? Jag vet inte... Mitt förtroende för folk börjar försvinna... Kan jag verkligen lita på att folk bryr sig om mig? Eller är det så att jag mår så pass dåligt att ingen orkar ta tag i det riktigt? Eftersom det inte verkar bli bättre?

Men vet ni vad... Fuck you all! När jag mår bättre ska jag rensa ut bland mina kontakter och endast spara dessa som jag anser som mina riktiga vänner.

"Right now we're standing here in line"

Jag måste erkänna att jag är besviken över gårdagen. Den informationen jag fått var att vi skulle ha en "prata ut"-kväll. Där vi alla skulle få ventilera våra känslor och prata ut om saker vi tänkte på och oroade oss över. Gjorde vi det? Nej. Det blev handla, laga mat, äta, lyssna på musik, snacka, äta efterrätt och snacks, dansa lite i vardagsrummet, prata och sedan krogen. Inte alls som jag föreställt mig att det skulle vara. Jag var beredd på att försöka öppna upp mig. Men det fick jag inte.

Jag har bestämt mig för en sak. Jag ska sluta gå runt i skitkläder varje dag. Jag ska börja ta på mig mer vardagliga kläder. Jag ska börja sminka mig varje dag, även om jag inte ska någonstans. Detta för att jag ska må bra med mig själv, för att jag kanske ska kunna se något bra med mig själv.

När jag är sminkad och har lite finare kläder på mig mår jag bättre. Jag trivs bättre med mitt utseende då. Därför tänker jag fortsätta sminka mig. Även om jag mår skit. För om vi får oväntat besök slipper jag känna att jag vill gå och gömma mig för att jag inte är sminkad, inte duschat på ett par dagar, inte borstat håret och har samma kläder som jag hade för flera dagar sedan. Oftast ett linne och leggins. Men nu är det slut med det.

Jag ska också försöka träna lite. För mig själv. I mitt rum. När jag är ensam och ingen kan se mig. Då slår jag på datorn och sätter igång Zumba. Det är i alla fall något. Ta mig ut vet jag inte om jag kommer känna för, men att jag ändå gör något är ett steg framåt, i rätt riktning.

Krogen igår... Det var väldigt lite folk när vi kom dit. Det var bra musik så jag kände mig peppad och relativt lugn. Men sen... Då började folket strömma in. Ganska snart var det nästintill packat på B&S. Jag fick panik. Inte synligt kanske, men inombords. De andra såg säkert att jag inte kände mig bekväm, och Vickan försökte få mig att tänka på ett annat sätt, genom att föreställa mig att alla gick runt i underkläder. Kul idé, men fungerade inte riktigt för mig. Det var fortfarande för mycket folk. Vi dansade en stund och jag kände mig fruktansvärt obekväm. Det kändes inte alls bra. Folket kom närmare och närmare, det fanns ingen utväg.

Jag gick därifrån. Jag sa till de andra att jag inte klarade av det och sen gick jag. Emma följde med, för hon tänkte att hon lika gärna kunde dra om jag skulle hem. Men hon skulle inte hem.

Det var ett för stort steg för mig. Att gå ut på krogen en lördagkväll som bland det första jag gör när jag bryter min isolering. Nej, mindre steg i framtiden.

"With the bad boys always catching my eye"

Idag har jag en bra dag. Bättre än jag haft på länge! Jag kände mig glad när jag vaknade och kunde skratta och le utan att det var falsk. Nu har det gått ett par timmar och det börjar tona ner sig lite, men jag ligger ändå över den neutrala nivån vilket känns väldigt bra.

Min kära kusin som för tillfället bor i Japan skrev till mig. Det kändes väldigt bra, då jag har inte hört av henne på länge. Hon skrev att jag skulle hälsa familjen och putta katterna, vilket fick mig att brista ut i skratt! Att jag dessutom skrev en humoristisk fanfic innan jag lyckades somna i morse tyder på att jag har min bästa dag so far i år. Men jag lovar, den är så mycket random jag kan skriva! Bara för att den är så extremt random och konstig måste jag lägga upp en länk här: Kiba hates picking vegetables

Den är baserad på animen Naruto, som jag ju skrev om häromdagen att jag läser historier från. Det är alltså fans som skrivit detta, precis som jag skrivit om Kiba som hatar att plocka grönsaker. Den är på engelska, men jag trivs bäst så.

Have fun!
Puss <3

"Lips feel soft as a feather when we touch"

Flo Rida - Sugar

Nu när jag för en gångs skull ligger över den neutrala nivån så tänkte jag att jag kunde skriva lite. Just nu sitter jag och försöker tänka på allt bra som finns så att jag kan få behålla den här glada känslan längre.

Det dumma är att jag har svårt att skriva när jag mår bra. Lite knäppt, men jag klagar inte över att slippa mörka tankar. Jag är bara glad över att det faktiskt finns ljusa glimtar i mitt liv fortfarande. Inte för att något bra har hänt eller så. Helt plötsligt blev jag bara gladare. Kan bero på att den där historien jag läste slutade lyckligt? Jag funderar allvarligt på att låta bli att läsa tredje och sista delen. Det skulle TOTALT förstöra mitt goda humör. ANNAN MUSIK! Den här är inte tillräckligt glad. Hmm.. Äsch, ZTV.

Nej, jag har helt enkelt ingen lust att skriva. Vi hörs alla underbara människor!

Puss <3>

"She lives in a fairytale, somewhere too far for us to find"

Jag förstår inte hur någon vågar lämna mig ensam. Hade jag haft lite mer mod, om jag inte varit rädd för smärtan, då hade jag varit borta nu. Eller åtminstone på väg bort.

"Well you built up a world of magic, Because your real life is tragic"

Paramore - Brick By Boring Brick

Jag har börjat läsa igen. Inte bara böcker. Inget tramsigt massa massa glatt hela tiden och sedan en liten intrig och sen är allt bra. Nej då, det kanske börjar relativt bra, eller så börjar det uselt. Börjar det uselt så blir det först sämre i historien, sen bättre, sen sämre tills allt ligger i botten innan det sakta börjar röra sig uppåt. Börjar det relativt bra så blir det snart åt helvete med hela historien.

Ångest. Jag älskar att läsa om ångest. På engelska heter det angst, jag tror det är ångest. Eller något liknande... Men det händer mycket. Jag kan gråta och känna att mitt liv kunde vara värre. Men samtidigt mår jag dåligt när jag läser allt det där...

Allt är bara påhittat. Det är inget som hänt. Åtminstone är det inte baserat på verkliga händelser. Men det är våldtäkt, mord, romans, droger, död, depression och massor med olika negativa händelser som jag inte kan slita mina ögon ifrån. Varför? Jag vet inte. Jag fastnar och kan inte sluta läsa. Sen kan jag inte sluta tänka. Önska mig bort. För trots alla negativa händelser i historierna så existerar dessa stunder av hopp och glädje som jag saknar i mitt liv. Och eftersom det är så mycket negativt i allt så betyder dessa tillfällen extra mycket när jag läser och det får mig att önska att jag kunde känna så över mitt eget liv! Att jag kunde känna sådan glädje över mig själv eller något som händer mig! Men nej. Den glädjen känner jag bara när jag läser. Samtidigt så känner jag en sorg och ångest som är större än vad som är vanligt för mig. Visst, dessa stunder kommer då jag mår sämre än när jag läser extra tråkiga bitar, men mot en vanlig dag så mår jag sämre när jag läser det där. Varför läser jag? För att komma bort...

Just nu önskar jag att jag inte fanns här, att jag kunde få komma bort från verkligheten. Jag vet vad jag skulle vilja ha just nu...

Något annat jag längtar och drömmer om är att få komma till en värld som inte finns. En sagovärld där figurerna ser ut som människor, men det är inte som i verkliga världen. Har ni någon gång sett animen Naruto? Om inte så skyll er själva, om ni har det så vet nu vad jag ofta drömt om. Att få komma dit, eller till en värld som liknar den. Där kanske jag skulle kunna bli räddad?

There are no knights on a white horse coming to save me

Jag bara önskar att något av det jag drömmer om skulle vara sant. Jag har på allvar drömt om att om jag gjorde vissa saker i en viss ordning och till sist tog mitt eget liv så skulle jag få komma till den plats jag drömt om och längtat efter. Få se de påhittade personer jag saknar och önskar vore verkliga. Vad är det för fel på mig?

Jag tror jag ska ta med vissa av dessa inlägg till mitt första möte mer kuratorn, dock så har jag fortfarande inte hört något från dem och det första mötet är utom räckhåll. Dessutom måste jag vänta tills efter helgen innan jag kan ringa dit. Jag vet att jag sa i början av veckan att jag skulle ringa, men jag har inte orkat. Jag är rädd. Tänk om de säger " Vi kan tyvärr inte ta emot någon nu, du är tvungen att vänta" eller "Det finns de som har stått i kö längre än dig som inte kan vänta längre". Jag skulle bli förkrossad. Jag skulle inte orka. Jag bara önskar att jag hade modet att ta mitt liv. Gud, vad skönt det skulle vara att slippa allt det här!

Känns dumt att skriva sådana här saker här, egentligen. Men det är enda tillfället så jag verkligen kan få ut allt. Här kan jag skriva om allt jag känner, allt jag önskar och längtar efter. Nog för att jag kanske känner mig dum efteråt för att jag vet att folk kan läsa det här, men ändå gör jag det.

Jag behöver verkligen hjälp.

"Nothing will go wrong. But if it does, do I care?"

Basshunter - In her eyes

Då var man 22 år gammal. Kände mig glad när jag vaknade. Det kändes riktigt bra. "Den här dagen kommer bli riktigt bra" tänkte jag. Eftermiddagen blev lite stressig. Inte så mycket, bara lite. Sen kom mamma, pappa, mormor och farmor. Det blev mat, vi spelade lite kort och sen blev det tårta. Redan då hade jag börjat bli trött. Det var före sju tror jag.

Nu är jag trött, men jag har ingen lust att sova. Jag känner mig ensam och vill ha sällskap. Men samtidigt vill jag fortsätta vara ensam. Jag är uttråkad, men jag vill inte göra något! Jag har inte lust med något alls. Jag är hungrig och sugen på något, men samtidigt vill jag inget ha. Jag har ingen aptit. Jag känner mig nere. Jag känner mig inte neutral på någon nivå. Allt ligger under det neutrala just nu. Men det är inte så pass att jag vill försvinna. Inte riktigt. Nog skulle det vara skönt, men självmord... Nej, inte som jag känner just nu. Jag vill bara bort från verkligheten ett tag.

Jag känner för att gråta, men jag känner mig inte så pass ledsen att jag kan. Det är precis på gränsen.

Egentligen mår jag verkligen inte bra. Jag försöker verkligen må bra, men jag kan inte. Jag kanske känner mig nöjd vid tillfället, men sen kanske jag får ett negativt besked som egentligen inte betyder något. Och då sjunker allt... Går strax under eller långt under den neutrala nivå jag oftast ligger vid. Det är sällan nuförtiden som jag ligger över det steget. Och jag vet inte vad jag ska göra för att kliva upp ur den djupa avgrund jag grävt för mig själv. Jag lyckas klättra upp en bit, men sen tar kraften slut och jag faller ner. Om jag förlorar greppet eller kliver snett, då rasar jag ner till botten. Eller ner åtminstone... Har jag tur kan jag hindra mig själv från att falla för djupt. Men hur långt är för djupt? Hur långt kan jag falla och fortfarande leva? Hur länge ska jag orka? Jag vet inte.

Tomorrow, I might be able to escape reality

"Explain me the reason why I´m so much in pain"

Infected Mushroom - Becoming Insane

Helt plötsligt fick jag för mig att skriva. Det var länge sedan sist. Innan jul. Över en månad sedan. Jag har helt enkelt inte har någon lust att skriva. Jag har inte haft någon lust med någonting egentligen... Jag har nästan isolerat mig totalt under den senaste månaden. Fin början på året, va?

Ända sedan julas har jag mest bara suttit hemma och inte gjort något. Legat i mitt rum, glott på tv, sovit, läst, hållit på med datorn... Och nu mår jag sämre än jag någonsin gjort. Även om jag inte börjat skära mig igen, vilket är ett stort plus. Dock har jag funnit andra sätt att tillfälligt lindra smärtan och sorgen som bor inom mig.

Jag har massor med aggression inom mig. Ilska, irritation och hat som bara ligger och gror och blir värre för varje dag som går. Jag gråter allt oftare. Känner för att slå sönder saker, banka i väggen tills knogarna är blodiga och sönderslagna, kasta saker runt om i rummet, göra mig själv illa. Än så länge har jag inte gjort något. Men snart orkar jag inte hålla emot längre. Om jag inte får komma till den där jävla kuratorn nån gång så kommer det brista. Jag har väntat i TRE månader! Inte ett ord har jag hört från dem. Inget samtal, inga brev, inga mejl. Inte ett ord.

Jag har mina tabletter. Utan dem skulle det säkert vara ännu värre, men ändå har jag nog aldrig mått så dåligt och isolerat mig så mycket som jag gjort nu. Jag har ingen lust med någonting och vill inte göra något. Ändå är jag fruktansvärt rastlös ibland...

Klockan rinner iväg. Jag har inte lagt mig än. Hur skulle jag kunna sova? Jag vaknade vid 3-4 på eftermiddagen. Då är det ganska givet att man inte kan somna på kvällen. Det är nästan så jag funderar på att strunta i nattens sömn och hålla mig vaken tills klockan är tillräckligt mycket att jag känner att det är värt att ringa till sjukhuset och bli kopplad till kuratorerna och fråga när fan de tänkt att jag skulle få en tid.

Jag pratade med Emma idag. Jag slängde ur mig en del av det som legat och grott i mig den senaste tiden. Oron inför framtiden, panik över att träffa människor, att jag inte hört något från kuratorerna, hur jag mått senaste tiden och att jag isolerar mig mer och mer. Jag kan inte vänta längre. Om de säger att jag inte kan få en tid tillräckligt snabbt så kommer jag inte orka... Seriöst, hur lång tid måste det gå innan man ska få må bra?

Jag fyller på onsdag. Jag ser verkligen inte fram emot det. Att jag fyller år påminner mig bara om att jag blir äldre och att tiden går. Att jag fortfarande inte har något jobb och ingen som helst inkomst. Inte ens från Arbetsförmedlingen får jag några pengar just nu. Varför? För att de jävla säger att man inte kan få pengar innan man kan börja med praktik, vilket är tre månader. FUCK YOU! Detta betyder att jag måste gå till soc. Kul? NEJ! Det är bland det sista jag har velat göra! Jag vill verkligen inte gå dit. Det känns så fel, så dumt. Jag vill inte behöva vara en sån som måste gå till soc för att kunna leva. Jag vill tjäna mina egna pengar, gå till min jävla kurator och må bra! Men får jag det? NEJ! Klart jag inte får. Jag fick inget jobb på Magazin24 (De har inte råd just nu berättade Hansson för mig efter att ha läst mitt CV) och kuratorerna hör aldrig av sig.

Jag har nått botten.