"And the superstars sucked into the supermassive"

Muse - Supermassive black hole (från Twilight)

Nu har jag flyttat till mamma och pappa. Visst, jag har bara tagit med mig de viktigaste sakerna än så länge, men vi ska flytta resten senare.

Det känns bra att vara hemma igen! Vickan kom över framåt kvällen och vi satt och snacka massa gamla minnen! Verkligen jättekul att träffa henne och prata massa minnen igen <3 Det gör jag gärna om =)

Så i stort sett har jag haft en ganska bra dag. Speciellt nu på kvällen. Förmiddagen och eftermiddagen var väl sådär, men kvällen har varit fin och trevlig =) Avslappnad och lugn. Som jag vill ha det =) Tack för i kväll Vickan! <3

"But don't sleep get on the run, Stop thinkin' and have some fun!"

Detta är sista gången jag säger det här: Jag kommer garanterat inte flytta hemifrån igen förrän jag har en fast inkomst som jag kan leva på. Och när jag flyttar, då blir det till en EGEN lägenhet. Ingen rumskompis, inget internat. Det ska bli mitt eget hem. Bara mitt och ingen annans. Möjligtvis ett par katter, men inga fler människor. Jag ska bo ensam.

Jag har pratat med mamma nu i kväll. Jag skickade ett meddelande där jag skrev att jag snart flyttar hem. Anledningen till detta är att det blivit för mycket. Nog för att jag varit hemsk. Det vet jag. Jag är fullt medveten om det! Jag har varit arg och irriterad hela året. Jag har mått skit och inte orkat göra något alls. Idag brast det totalt.

Emma har väl tröttnat hon med, antar jag. Hon drog till Peter utan att säga något i morse. När jag skickar ett sms säger hon att han ska äta och duscha och att de ska komma tillbaka sen. Hon kommer hem, slänger ihop massa saker och drar till Elin med orden att hon ska sova där i natt. Senare skickar hon ett meddelande och frågar hur mycket mynt det finns kvar. Typ fem spänn fanns i min plånbok. Ja, det fanns. Hon åkte hem, från Arboga till Köping, hämtade de fyra kronorna och fem femtioöringarna i min plånbok, tog de få (högst 4) tomflaskor vi hade och stack. Utan ett ord. Jag frågade vad hon skulle med fem spänn till, men det svarade hon inte på. Så nu är jag HELT pank. Inte en enda krona.

Jag blev skitarg, det kanske ni kan förstå. Hon slösar bensin på att åka hem för att hämta högst 15 spänn. Det var säkert mindre än så totalt. Om man räknar med tomflaskorna också, alltså. Men ja, mamma ringde upp mig och jag grät i telefon. Jag har gråtit hela dagen. Och det är sjukt svårt att hejda det. Helst ville mamma att jag skulle komma hem redan idag, men katterna kan ju inte vara ensamma. Så pappa hämtar mig i morgon. Jag har packat en väska med det viktigaste, kläder, smink, hygienartiklar och några av mina viktigaste (personligt värde) föremål. Vi kommer säkert inte flytta speciellt mycket i morgon. Vi kommer säkert inte ens att kunna flytta något eftersom rummet jag kommer bo i måste tömmas då mamma och pappa renoverar övervåningen. Men "mitt" rum är klart i alla fall.

Jag kanske kommer få sova på soffan ett par dagar, men det gör mig inget. Bara jag får komma hem. Visst, jag kommer sakna katterna, men jag klarar mig. Det är bättre att jag flyttar hem än stannar här. Dessutom får jag närmare till min älskling Joss <3

---

Jag orkar inte med det här. Jag orkar ingenting alls! Nog för att det börjar ordna upp sig vad gäller kuratorer och sånt, men det hjälper inte när folk uppenbarligen inte bryr sig om hur jag mår. Jag menar, hur kan man gilla att någons telefon är trasig? Det fattar inte jag. Jag skrev på Facebook att min telefon är trasig och att man därför knappt kan få tag på mig, och TRE personer 'gillar' detta. En tredje trots att jag kommenterat att jag tar illa vid att folk gillar det. Och den personen är någon som jag litat på och haft förtroende för i flera år. Men nu? Jag vet inte... Mitt förtroende för folk börjar försvinna... Kan jag verkligen lita på att folk bryr sig om mig? Eller är det så att jag mår så pass dåligt att ingen orkar ta tag i det riktigt? Eftersom det inte verkar bli bättre?

Men vet ni vad... Fuck you all! När jag mår bättre ska jag rensa ut bland mina kontakter och endast spara dessa som jag anser som mina riktiga vänner.

"Right now we're standing here in line"

Jag måste erkänna att jag är besviken över gårdagen. Den informationen jag fått var att vi skulle ha en "prata ut"-kväll. Där vi alla skulle få ventilera våra känslor och prata ut om saker vi tänkte på och oroade oss över. Gjorde vi det? Nej. Det blev handla, laga mat, äta, lyssna på musik, snacka, äta efterrätt och snacks, dansa lite i vardagsrummet, prata och sedan krogen. Inte alls som jag föreställt mig att det skulle vara. Jag var beredd på att försöka öppna upp mig. Men det fick jag inte.

Jag har bestämt mig för en sak. Jag ska sluta gå runt i skitkläder varje dag. Jag ska börja ta på mig mer vardagliga kläder. Jag ska börja sminka mig varje dag, även om jag inte ska någonstans. Detta för att jag ska må bra med mig själv, för att jag kanske ska kunna se något bra med mig själv.

När jag är sminkad och har lite finare kläder på mig mår jag bättre. Jag trivs bättre med mitt utseende då. Därför tänker jag fortsätta sminka mig. Även om jag mår skit. För om vi får oväntat besök slipper jag känna att jag vill gå och gömma mig för att jag inte är sminkad, inte duschat på ett par dagar, inte borstat håret och har samma kläder som jag hade för flera dagar sedan. Oftast ett linne och leggins. Men nu är det slut med det.

Jag ska också försöka träna lite. För mig själv. I mitt rum. När jag är ensam och ingen kan se mig. Då slår jag på datorn och sätter igång Zumba. Det är i alla fall något. Ta mig ut vet jag inte om jag kommer känna för, men att jag ändå gör något är ett steg framåt, i rätt riktning.

Krogen igår... Det var väldigt lite folk när vi kom dit. Det var bra musik så jag kände mig peppad och relativt lugn. Men sen... Då började folket strömma in. Ganska snart var det nästintill packat på B&S. Jag fick panik. Inte synligt kanske, men inombords. De andra såg säkert att jag inte kände mig bekväm, och Vickan försökte få mig att tänka på ett annat sätt, genom att föreställa mig att alla gick runt i underkläder. Kul idé, men fungerade inte riktigt för mig. Det var fortfarande för mycket folk. Vi dansade en stund och jag kände mig fruktansvärt obekväm. Det kändes inte alls bra. Folket kom närmare och närmare, det fanns ingen utväg.

Jag gick därifrån. Jag sa till de andra att jag inte klarade av det och sen gick jag. Emma följde med, för hon tänkte att hon lika gärna kunde dra om jag skulle hem. Men hon skulle inte hem.

Det var ett för stort steg för mig. Att gå ut på krogen en lördagkväll som bland det första jag gör när jag bryter min isolering. Nej, mindre steg i framtiden.

"With the bad boys always catching my eye"

Idag har jag en bra dag. Bättre än jag haft på länge! Jag kände mig glad när jag vaknade och kunde skratta och le utan att det var falsk. Nu har det gått ett par timmar och det börjar tona ner sig lite, men jag ligger ändå över den neutrala nivån vilket känns väldigt bra.

Min kära kusin som för tillfället bor i Japan skrev till mig. Det kändes väldigt bra, då jag har inte hört av henne på länge. Hon skrev att jag skulle hälsa familjen och putta katterna, vilket fick mig att brista ut i skratt! Att jag dessutom skrev en humoristisk fanfic innan jag lyckades somna i morse tyder på att jag har min bästa dag so far i år. Men jag lovar, den är så mycket random jag kan skriva! Bara för att den är så extremt random och konstig måste jag lägga upp en länk här: Kiba hates picking vegetables

Den är baserad på animen Naruto, som jag ju skrev om häromdagen att jag läser historier från. Det är alltså fans som skrivit detta, precis som jag skrivit om Kiba som hatar att plocka grönsaker. Den är på engelska, men jag trivs bäst så.

Have fun!
Puss <3

"Lips feel soft as a feather when we touch"

Flo Rida - Sugar

Nu när jag för en gångs skull ligger över den neutrala nivån så tänkte jag att jag kunde skriva lite. Just nu sitter jag och försöker tänka på allt bra som finns så att jag kan få behålla den här glada känslan längre.

Det dumma är att jag har svårt att skriva när jag mår bra. Lite knäppt, men jag klagar inte över att slippa mörka tankar. Jag är bara glad över att det faktiskt finns ljusa glimtar i mitt liv fortfarande. Inte för att något bra har hänt eller så. Helt plötsligt blev jag bara gladare. Kan bero på att den där historien jag läste slutade lyckligt? Jag funderar allvarligt på att låta bli att läsa tredje och sista delen. Det skulle TOTALT förstöra mitt goda humör. ANNAN MUSIK! Den här är inte tillräckligt glad. Hmm.. Äsch, ZTV.

Nej, jag har helt enkelt ingen lust att skriva. Vi hörs alla underbara människor!

Puss <3>

"She lives in a fairytale, somewhere too far for us to find"

Jag förstår inte hur någon vågar lämna mig ensam. Hade jag haft lite mer mod, om jag inte varit rädd för smärtan, då hade jag varit borta nu. Eller åtminstone på väg bort.

"Well you built up a world of magic, Because your real life is tragic"

Paramore - Brick By Boring Brick

Jag har börjat läsa igen. Inte bara böcker. Inget tramsigt massa massa glatt hela tiden och sedan en liten intrig och sen är allt bra. Nej då, det kanske börjar relativt bra, eller så börjar det uselt. Börjar det uselt så blir det först sämre i historien, sen bättre, sen sämre tills allt ligger i botten innan det sakta börjar röra sig uppåt. Börjar det relativt bra så blir det snart åt helvete med hela historien.

Ångest. Jag älskar att läsa om ångest. På engelska heter det angst, jag tror det är ångest. Eller något liknande... Men det händer mycket. Jag kan gråta och känna att mitt liv kunde vara värre. Men samtidigt mår jag dåligt när jag läser allt det där...

Allt är bara påhittat. Det är inget som hänt. Åtminstone är det inte baserat på verkliga händelser. Men det är våldtäkt, mord, romans, droger, död, depression och massor med olika negativa händelser som jag inte kan slita mina ögon ifrån. Varför? Jag vet inte. Jag fastnar och kan inte sluta läsa. Sen kan jag inte sluta tänka. Önska mig bort. För trots alla negativa händelser i historierna så existerar dessa stunder av hopp och glädje som jag saknar i mitt liv. Och eftersom det är så mycket negativt i allt så betyder dessa tillfällen extra mycket när jag läser och det får mig att önska att jag kunde känna så över mitt eget liv! Att jag kunde känna sådan glädje över mig själv eller något som händer mig! Men nej. Den glädjen känner jag bara när jag läser. Samtidigt så känner jag en sorg och ångest som är större än vad som är vanligt för mig. Visst, dessa stunder kommer då jag mår sämre än när jag läser extra tråkiga bitar, men mot en vanlig dag så mår jag sämre när jag läser det där. Varför läser jag? För att komma bort...

Just nu önskar jag att jag inte fanns här, att jag kunde få komma bort från verkligheten. Jag vet vad jag skulle vilja ha just nu...

Något annat jag längtar och drömmer om är att få komma till en värld som inte finns. En sagovärld där figurerna ser ut som människor, men det är inte som i verkliga världen. Har ni någon gång sett animen Naruto? Om inte så skyll er själva, om ni har det så vet nu vad jag ofta drömt om. Att få komma dit, eller till en värld som liknar den. Där kanske jag skulle kunna bli räddad?

There are no knights on a white horse coming to save me

Jag bara önskar att något av det jag drömmer om skulle vara sant. Jag har på allvar drömt om att om jag gjorde vissa saker i en viss ordning och till sist tog mitt eget liv så skulle jag få komma till den plats jag drömt om och längtat efter. Få se de påhittade personer jag saknar och önskar vore verkliga. Vad är det för fel på mig?

Jag tror jag ska ta med vissa av dessa inlägg till mitt första möte mer kuratorn, dock så har jag fortfarande inte hört något från dem och det första mötet är utom räckhåll. Dessutom måste jag vänta tills efter helgen innan jag kan ringa dit. Jag vet att jag sa i början av veckan att jag skulle ringa, men jag har inte orkat. Jag är rädd. Tänk om de säger " Vi kan tyvärr inte ta emot någon nu, du är tvungen att vänta" eller "Det finns de som har stått i kö längre än dig som inte kan vänta längre". Jag skulle bli förkrossad. Jag skulle inte orka. Jag bara önskar att jag hade modet att ta mitt liv. Gud, vad skönt det skulle vara att slippa allt det här!

Känns dumt att skriva sådana här saker här, egentligen. Men det är enda tillfället så jag verkligen kan få ut allt. Här kan jag skriva om allt jag känner, allt jag önskar och längtar efter. Nog för att jag kanske känner mig dum efteråt för att jag vet att folk kan läsa det här, men ändå gör jag det.

Jag behöver verkligen hjälp.

"Nothing will go wrong. But if it does, do I care?"

Basshunter - In her eyes

Då var man 22 år gammal. Kände mig glad när jag vaknade. Det kändes riktigt bra. "Den här dagen kommer bli riktigt bra" tänkte jag. Eftermiddagen blev lite stressig. Inte så mycket, bara lite. Sen kom mamma, pappa, mormor och farmor. Det blev mat, vi spelade lite kort och sen blev det tårta. Redan då hade jag börjat bli trött. Det var före sju tror jag.

Nu är jag trött, men jag har ingen lust att sova. Jag känner mig ensam och vill ha sällskap. Men samtidigt vill jag fortsätta vara ensam. Jag är uttråkad, men jag vill inte göra något! Jag har inte lust med något alls. Jag är hungrig och sugen på något, men samtidigt vill jag inget ha. Jag har ingen aptit. Jag känner mig nere. Jag känner mig inte neutral på någon nivå. Allt ligger under det neutrala just nu. Men det är inte så pass att jag vill försvinna. Inte riktigt. Nog skulle det vara skönt, men självmord... Nej, inte som jag känner just nu. Jag vill bara bort från verkligheten ett tag.

Jag känner för att gråta, men jag känner mig inte så pass ledsen att jag kan. Det är precis på gränsen.

Egentligen mår jag verkligen inte bra. Jag försöker verkligen må bra, men jag kan inte. Jag kanske känner mig nöjd vid tillfället, men sen kanske jag får ett negativt besked som egentligen inte betyder något. Och då sjunker allt... Går strax under eller långt under den neutrala nivå jag oftast ligger vid. Det är sällan nuförtiden som jag ligger över det steget. Och jag vet inte vad jag ska göra för att kliva upp ur den djupa avgrund jag grävt för mig själv. Jag lyckas klättra upp en bit, men sen tar kraften slut och jag faller ner. Om jag förlorar greppet eller kliver snett, då rasar jag ner till botten. Eller ner åtminstone... Har jag tur kan jag hindra mig själv från att falla för djupt. Men hur långt är för djupt? Hur långt kan jag falla och fortfarande leva? Hur länge ska jag orka? Jag vet inte.

Tomorrow, I might be able to escape reality

"Explain me the reason why I´m so much in pain"

Infected Mushroom - Becoming Insane

Helt plötsligt fick jag för mig att skriva. Det var länge sedan sist. Innan jul. Över en månad sedan. Jag har helt enkelt inte har någon lust att skriva. Jag har inte haft någon lust med någonting egentligen... Jag har nästan isolerat mig totalt under den senaste månaden. Fin början på året, va?

Ända sedan julas har jag mest bara suttit hemma och inte gjort något. Legat i mitt rum, glott på tv, sovit, läst, hållit på med datorn... Och nu mår jag sämre än jag någonsin gjort. Även om jag inte börjat skära mig igen, vilket är ett stort plus. Dock har jag funnit andra sätt att tillfälligt lindra smärtan och sorgen som bor inom mig.

Jag har massor med aggression inom mig. Ilska, irritation och hat som bara ligger och gror och blir värre för varje dag som går. Jag gråter allt oftare. Känner för att slå sönder saker, banka i väggen tills knogarna är blodiga och sönderslagna, kasta saker runt om i rummet, göra mig själv illa. Än så länge har jag inte gjort något. Men snart orkar jag inte hålla emot längre. Om jag inte får komma till den där jävla kuratorn nån gång så kommer det brista. Jag har väntat i TRE månader! Inte ett ord har jag hört från dem. Inget samtal, inga brev, inga mejl. Inte ett ord.

Jag har mina tabletter. Utan dem skulle det säkert vara ännu värre, men ändå har jag nog aldrig mått så dåligt och isolerat mig så mycket som jag gjort nu. Jag har ingen lust med någonting och vill inte göra något. Ändå är jag fruktansvärt rastlös ibland...

Klockan rinner iväg. Jag har inte lagt mig än. Hur skulle jag kunna sova? Jag vaknade vid 3-4 på eftermiddagen. Då är det ganska givet att man inte kan somna på kvällen. Det är nästan så jag funderar på att strunta i nattens sömn och hålla mig vaken tills klockan är tillräckligt mycket att jag känner att det är värt att ringa till sjukhuset och bli kopplad till kuratorerna och fråga när fan de tänkt att jag skulle få en tid.

Jag pratade med Emma idag. Jag slängde ur mig en del av det som legat och grott i mig den senaste tiden. Oron inför framtiden, panik över att träffa människor, att jag inte hört något från kuratorerna, hur jag mått senaste tiden och att jag isolerar mig mer och mer. Jag kan inte vänta längre. Om de säger att jag inte kan få en tid tillräckligt snabbt så kommer jag inte orka... Seriöst, hur lång tid måste det gå innan man ska få må bra?

Jag fyller på onsdag. Jag ser verkligen inte fram emot det. Att jag fyller år påminner mig bara om att jag blir äldre och att tiden går. Att jag fortfarande inte har något jobb och ingen som helst inkomst. Inte ens från Arbetsförmedlingen får jag några pengar just nu. Varför? För att de jävla säger att man inte kan få pengar innan man kan börja med praktik, vilket är tre månader. FUCK YOU! Detta betyder att jag måste gå till soc. Kul? NEJ! Det är bland det sista jag har velat göra! Jag vill verkligen inte gå dit. Det känns så fel, så dumt. Jag vill inte behöva vara en sån som måste gå till soc för att kunna leva. Jag vill tjäna mina egna pengar, gå till min jävla kurator och må bra! Men får jag det? NEJ! Klart jag inte får. Jag fick inget jobb på Magazin24 (De har inte råd just nu berättade Hansson för mig efter att ha läst mitt CV) och kuratorerna hör aldrig av sig.

Jag har nått botten.