"Let's paint the picture of the perfect place, they got it better than what anyone's told you"

One Republic - All the right moves

Okej, jag kunde ha känt mig mer bekväm ikväll. Det var meningen att vi skulle dra till Ågården, jag Joss Lisa och Flumm, men det var bara ett 20-tal medelålders människor därinne, så vi drog till Johanna Salmén på fest istället. Så fort jag klev innanför dörren kände jag paniken komma krypandes. Så jag, Lisa och en annan tjej jag inte minns namnet på, tyvärr, gick ut och satte oss i trappen så länge. Sen gick vi in igen och då kändes det lite lugnare. Efter ett tag kunde jag börja slappna av lite grann.

Just när jag hade börjat slappna av ännu mer och nästan kände mig bekväm, då dyker det upp en person som får mig att bli ännu mer panikslagen än första gången jag klev innanför dörren. Tobias Skarin. Jag klarar inte av den människan. Det enda jag tänkte på var misshandel, utslagna tänder, våld, Kungsör, Jimmy Carlsson... Jag fick panik. Jag uthärdade knappt en halvtimma. Sedan drog vi. Jag orkade inte med det. Jag kunde inte slappna av. Med honom i samma lägenhet fungerade det inte. Så jag körde Flumm och Lisa hem till Lisa och sen körde jag Joss till hennes pappa.

När jag nästan kommit till Valskog började paniken. Någon tår hade lyckats tränga förbi mitt försvar strax innan, men sen gick det inte att hålla emot. Jag skakade som bara den och kunde inte kontrollera min andning. Sedan kom det fler tårar. Och jag tänkte på Kim och Joss. Av någon anledning. Kanske för att jag känner mig väldigt bekväm med dem båda. Dem känns lugnande på något sätt. Kanske för att vi tre hade en underbart rolig och avslappnad början på veckan tillsammans.

Det är konstigt att jag kan känna mig så bekväm tillsammans med någon jag knappt känner. Jag har träffat honom fyra gånger. Brukar jag känna mig bekväm med nya människor så fort? Och så pass mycket? Jag minns inte. Hur var jag förut? Min depression har gjort att jag glömt vem jag tidigare har varit. Jag får skapa en ny Sofia. Försöka vara så som jag tror att jag är. Eller bara vara och hoppas på att jag blir någon jag kan tycka om. Än så länge går det åt rätt håll. Jag bara hoppas det fortsätter så.

Nej, jag är rädd att fester med folk jag inte känner eller har träffat förut kommer få vänta några månader till. Det gick bra hos Krisse, av någon anledning, men inte ikväll. Verkligen inte ikväll.

Joss och Kim, ni ska känna er stolta över att jag känner mig så pass bekväma med er. Det är inte många jag känner så med. Det är alltid något som stör som gör att jag inte slappnar av helt och hållet. Så känn er stolta.

"Like the wind sweeps the earth somewhere in time"

Kamelot - The haunting

Jag kan ju inte påstå att det går alltför dåligt nu. Min medicin ökades från 60mg till 90mg och efter det så verkar det vara på väg åt rätt hål, istället för att stanna mitt i. Jag kan känna igen! Glädje och kärlek. Det har jag inte kännt på ett halvår.

Det känns skönt att veta att jag kan känna sådant igen. Det får mig att känna mig levande. Fram tills nu har jag mest gått omkring som en levande död. Det kanske har sett ut som om jag har varit glad och så, men det har mest bara varit en mask. Jag har kännt mig tvungen att se glad ut för att inte alla ska bli oroliga. Men ensam log jag aldrig. Men det kan jag göra nu!

Jag känner att jag måste tacka en person för detta. En mycket speciell person som jag umgåtts mycket med den senaste tiden. Hon har fått mig att tänka på annat, kanske utan att själv vara medveten om det, men genom att bara vara med mig har hon hjälpt mig att bryta min isolering och hjälpt mig att känna.
Tack Joss, du är en underbar vän och jag älskar dig! <3

Och utan henne hade jag aldrig gått på den där festen och om jag inte gått dit hade jag inte känns som jag gör idag. Jag hade inte kännt mig lika levande som jag gör nu. För tack vare det har jag träffat någon som väckt mina sovande känslor till liv. Jag bryr mig inte om det inte kommer bli något, bara jag får veta att jag lever.

<3