Jag har börjat läsa igen. Inte bara böcker. Inget tramsigt massa massa glatt hela tiden och sedan en liten intrig och sen är allt bra. Nej då, det kanske börjar relativt bra, eller så börjar det uselt. Börjar det uselt så blir det först sämre i historien, sen bättre, sen sämre tills allt ligger i botten innan det sakta börjar röra sig uppåt. Börjar det relativt bra så blir det snart åt helvete med hela historien.
Ångest. Jag älskar att läsa om ångest. På engelska heter det angst, jag tror det är ångest. Eller något liknande... Men det händer mycket. Jag kan gråta och känna att mitt liv kunde vara värre. Men samtidigt mår jag dåligt när jag läser allt det där...
Allt är bara påhittat. Det är inget som hänt. Åtminstone är det inte baserat på verkliga händelser. Men det är våldtäkt, mord, romans, droger, död, depression och massor med olika negativa händelser som jag inte kan slita mina ögon ifrån. Varför? Jag vet inte. Jag fastnar och kan inte sluta läsa. Sen kan jag inte sluta tänka. Önska mig bort. För trots alla negativa händelser i historierna så existerar dessa stunder av hopp och glädje som jag saknar i mitt liv. Och eftersom det är så mycket negativt i allt så betyder dessa tillfällen extra mycket när jag läser och det får mig att önska att jag kunde känna så över mitt eget liv! Att jag kunde känna sådan glädje över mig själv eller något som händer mig! Men nej. Den glädjen känner jag bara när jag läser. Samtidigt så känner jag en sorg och ångest som är större än vad som är vanligt för mig. Visst, dessa stunder kommer då jag mår sämre än när jag läser extra tråkiga bitar, men mot en vanlig dag så mår jag sämre när jag läser det där. Varför läser jag? För att komma bort...
Just nu önskar jag att jag inte fanns här, att jag kunde få komma bort från verkligheten. Jag vet vad jag skulle vilja ha just nu...
Något annat jag längtar och drömmer om är att få komma till en värld som inte finns. En sagovärld där figurerna ser ut som människor, men det är inte som i verkliga världen. Har ni någon gång sett animen Naruto? Om inte så skyll er själva, om ni har det så vet nu vad jag ofta drömt om. Att få komma dit, eller till en värld som liknar den. Där kanske jag skulle kunna bli räddad?
There are no knights on a white horse coming to save me
Jag bara önskar att något av det jag drömmer om skulle vara sant. Jag har på allvar drömt om att om jag gjorde vissa saker i en viss ordning och till sist tog mitt eget liv så skulle jag få komma till den plats jag drömt om och längtat efter. Få se de påhittade personer jag saknar och önskar vore verkliga. Vad är det för fel på mig?
Jag tror jag ska ta med vissa av dessa inlägg till mitt första möte mer kuratorn, dock så har jag fortfarande inte hört något från dem och det första mötet är utom räckhåll. Dessutom måste jag vänta tills efter helgen innan jag kan ringa dit. Jag vet att jag sa i början av veckan att jag skulle ringa, men jag har inte orkat. Jag är rädd. Tänk om de säger " Vi kan tyvärr inte ta emot någon nu, du är tvungen att vänta" eller "Det finns de som har stått i kö längre än dig som inte kan vänta längre". Jag skulle bli förkrossad. Jag skulle inte orka. Jag bara önskar att jag hade modet att ta mitt liv. Gud, vad skönt det skulle vara att slippa allt det här!
Känns dumt att skriva sådana här saker här, egentligen. Men det är enda tillfället så jag verkligen kan få ut allt. Här kan jag skriva om allt jag känner, allt jag önskar och längtar efter. Nog för att jag kanske känner mig dum efteråt för att jag vet att folk kan läsa det här, men ändå gör jag det.
Jag behöver verkligen hjälp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar