Då var man 22 år gammal. Kände mig glad när jag vaknade. Det kändes riktigt bra. "Den här dagen kommer bli riktigt bra" tänkte jag. Eftermiddagen blev lite stressig. Inte så mycket, bara lite. Sen kom mamma, pappa, mormor och farmor. Det blev mat, vi spelade lite kort och sen blev det tårta. Redan då hade jag börjat bli trött. Det var före sju tror jag.
Nu är jag trött, men jag har ingen lust att sova. Jag känner mig ensam och vill ha sällskap. Men samtidigt vill jag fortsätta vara ensam. Jag är uttråkad, men jag vill inte göra något! Jag har inte lust med något alls. Jag är hungrig och sugen på något, men samtidigt vill jag inget ha. Jag har ingen aptit. Jag känner mig nere. Jag känner mig inte neutral på någon nivå. Allt ligger under det neutrala just nu. Men det är inte så pass att jag vill försvinna. Inte riktigt. Nog skulle det vara skönt, men självmord... Nej, inte som jag känner just nu. Jag vill bara bort från verkligheten ett tag.
Jag känner för att gråta, men jag känner mig inte så pass ledsen att jag kan. Det är precis på gränsen.
Egentligen mår jag verkligen inte bra. Jag försöker verkligen må bra, men jag kan inte. Jag kanske känner mig nöjd vid tillfället, men sen kanske jag får ett negativt besked som egentligen inte betyder något. Och då sjunker allt... Går strax under eller långt under den neutrala nivå jag oftast ligger vid. Det är sällan nuförtiden som jag ligger över det steget. Och jag vet inte vad jag ska göra för att kliva upp ur den djupa avgrund jag grävt för mig själv. Jag lyckas klättra upp en bit, men sen tar kraften slut och jag faller ner. Om jag förlorar greppet eller kliver snett, då rasar jag ner till botten. Eller ner åtminstone... Har jag tur kan jag hindra mig själv från att falla för djupt. Men hur långt är för djupt? Hur långt kan jag falla och fortfarande leva? Hur länge ska jag orka? Jag vet inte.
Tomorrow, I might be able to escape reality
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar