Helt plötsligt fick jag för mig att skriva. Det var länge sedan sist. Innan jul. Över en månad sedan. Jag har helt enkelt inte har någon lust att skriva. Jag har inte haft någon lust med någonting egentligen... Jag har nästan isolerat mig totalt under den senaste månaden. Fin början på året, va?
Ända sedan julas har jag mest bara suttit hemma och inte gjort något. Legat i mitt rum, glott på tv, sovit, läst, hållit på med datorn... Och nu mår jag sämre än jag någonsin gjort. Även om jag inte börjat skära mig igen, vilket är ett stort plus. Dock har jag funnit andra sätt att tillfälligt lindra smärtan och sorgen som bor inom mig.
Jag har massor med aggression inom mig. Ilska, irritation och hat som bara ligger och gror och blir värre för varje dag som går. Jag gråter allt oftare. Känner för att slå sönder saker, banka i väggen tills knogarna är blodiga och sönderslagna, kasta saker runt om i rummet, göra mig själv illa. Än så länge har jag inte gjort något. Men snart orkar jag inte hålla emot längre. Om jag inte får komma till den där jävla kuratorn nån gång så kommer det brista. Jag har väntat i TRE månader! Inte ett ord har jag hört från dem. Inget samtal, inga brev, inga mejl. Inte ett ord.
Jag har mina tabletter. Utan dem skulle det säkert vara ännu värre, men ändå har jag nog aldrig mått så dåligt och isolerat mig så mycket som jag gjort nu. Jag har ingen lust med någonting och vill inte göra något. Ändå är jag fruktansvärt rastlös ibland...
Klockan rinner iväg. Jag har inte lagt mig än. Hur skulle jag kunna sova? Jag vaknade vid 3-4 på eftermiddagen. Då är det ganska givet att man inte kan somna på kvällen. Det är nästan så jag funderar på att strunta i nattens sömn och hålla mig vaken tills klockan är tillräckligt mycket att jag känner att det är värt att ringa till sjukhuset och bli kopplad till kuratorerna och fråga när fan de tänkt att jag skulle få en tid.
Jag pratade med Emma idag. Jag slängde ur mig en del av det som legat och grott i mig den senaste tiden. Oron inför framtiden, panik över att träffa människor, att jag inte hört något från kuratorerna, hur jag mått senaste tiden och att jag isolerar mig mer och mer. Jag kan inte vänta längre. Om de säger att jag inte kan få en tid tillräckligt snabbt så kommer jag inte orka... Seriöst, hur lång tid måste det gå innan man ska få må bra?
Jag fyller på onsdag. Jag ser verkligen inte fram emot det. Att jag fyller år påminner mig bara om att jag blir äldre och att tiden går. Att jag fortfarande inte har något jobb och ingen som helst inkomst. Inte ens från Arbetsförmedlingen får jag några pengar just nu. Varför? För att de jävla säger att man inte kan få pengar innan man kan börja med praktik, vilket är tre månader. FUCK YOU! Detta betyder att jag måste gå till soc. Kul? NEJ! Det är bland det sista jag har velat göra! Jag vill verkligen inte gå dit. Det känns så fel, så dumt. Jag vill inte behöva vara en sån som måste gå till soc för att kunna leva. Jag vill tjäna mina egna pengar, gå till min jävla kurator och må bra! Men får jag det? NEJ! Klart jag inte får. Jag fick inget jobb på Magazin24 (De har inte råd just nu berättade Hansson för mig efter att ha läst mitt CV) och kuratorerna hör aldrig av sig.
Jag har nått botten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar