"I hate everything about you, why do I love you"

Three days grace - I hate everything about you

Varför pratar han så mycket med mig? Vi pratar flera timmar om dagen. Man kan ju fundera på vad han gjorde innan vi började snacka. Varför spenderar han så mycket av sin tid med mig? Som nu... Han sitter och spelar xBox (tror jag) med sin bror och samtidigt sitter han i skype med mig. Varför? Vad är det som gör att han vill prata så mycket med just mig? Eller är det bara för att jag inte har något bättre för mig? Jag blir förvirrad.

Jag vill ha en ny bil. Är så extremt trött på min Skoda. Den bara går sönder. Tittade på en jättefin Mitsubishi idag. Underbar färg. Blå metallic. Skön att köra, säker på vägen, fint ljud. 60.000. Jag får inte ta ett billån för jag har inte till kontantinsatsen. Ska till banken på måndag och fråga om jag får ta ett vanligt privatlån eller ett direktlån istället. Det jobbiga är att det finns en risk att det dröjer innan jag fått pengarna så jag kan hämta min underbara Mitsu. Vi har skrivit ett köpavtal, med reservation för banklån. Vilket innebär att om jag inte får lånet så rivet vi avtalet och bilen sätts ut för försäljning igen. Jag hoppas verkligen att jag får lån. Samtidigt så vill jag inte behöva ta lån då det betyder mer utgifter.

Det är för varmt. Sen är det för kallt. Sen för varmt. Jag har inte feber. Men temperaturen stämmer inte. Jag har ångest. Jag är orolig. Jag har ont i ryggen, visdomstanden, handleden. Hela jag är fucked up. Jag har för mycket utgifter. Jag måste avboka tiden hos frisören, för jag kommer inte ha råd om jag vill ha pengar när jag åker ner till DH och Skåne därefter.Jag får nog skippa Rockabilly-festivalen. Jag kommer inte ha pengar till det... FAN!

Hur ska jag kunna slappna av på semestern? Jag kommer ju bara oroa mig över pengar! Det har varit så i flera år. Varje dag har jag oroat mig över pengar. Jag orkar inte längre. Varför ska allt vara så jävla stört? Varför ska jag hitta vänner så långt bort som jag vill träffa? Varför ska jag vara så lat att jag bara sitter vid datorn jämt och aldrig städar? Det ser hemskt ut här hemma. Vidrigt. Det stinker och det är disk och skräp överallt. Jag mår illa över mig själv. Min kropp börjar protestera i form av dålig mage och konstant huvudvärk för att det är så smutsigt. Men jag har ingen energi. Jag vill bara lägga mig ner och dö. Jag är nog på väg att gå in i väggen för att jag oroar mig för mycket. Speciellt om pengar. VARFÖR SKA ALLT HANDLA OM PENGAR???!!?!?!?!

Jag vill bara ha gott om pengar, en fin bil, en fin bostad och i en nära framtid en bra pojkvän som jag trivs med. Varför kan jag inte få det?

Jag hatar mig själv. Jag vill dö. Var nära på att ta mitt liv för några veckor sedan, men jag vågade inte. Jag satt där i skogen. Jag hade flera alternativ till att göra det, men jag vågade inget av det. Det roliga är att jag hade kört fast med bilen i leran och det verkade som att jag inte kunde komma loss. så jag fick än mer ångest för det. "Vad gör jag om jag inte kommer loss, om jag inte vågar ta mitt liv?" Jag kunde ju inte ringa någon. För jag hade kört längre in på den vägen än vad man egentligen har kunnat köra de senaste tio åren. Vad skulle jag säga om jag var tvungen att ringa någon att dra loss mig? "Jag ville bara prova och se om man kunde åka runt lite här" Pfft... Knappast. Man berättar ju inte heller att man tänkt ta sitt liv men ångrat sig. Jag vill fortfarande dö. Men samtidigt är det så mycket jag vill uppleva, men inte vet om jag orkar vänta på.

Kanske man bara skulle lägga sig ner och inte resa sig igen. Inte gå på toaletten, inte dricka, inte äta, inte prata, inte öppna dörren, inte jobba, inte duscha, inte göra något alls. Bara ligga i sängen och sova. Alternativt ligga och stirra i taket. Till sist dör man ju. Vad härligt det vore. Slippa allt jävla skit... All ångest.

Det känns som att vi gått igenom det här ämnet förut, men det är därför jag har den här bloggen. För att jag ska kunna skriva av mig. Jag vet att ingen läser den, och det behövs inte heller. Jag ser nästan hellre att det är så. Men samtidigt vill jag att det ska finnas en möjlighet för folk (om än omöjligt liten) att hitta denna och kunna läsa den. Det här är min terapi. Den hjälper lite. Tillfälligt. När det blir för mycket. Jag går i princip aldrig tillbaka och läser gammalt. Då skäms jag bara. Det bara finns där.

Men nu får det räcka. Jag orkar inte längre. Missar för många bokstäver.