En förklaring?

Mitra skrev en del i sin blogg. Vad kan ni hitta här.

Här är mitt svar på det hon skrev. Kanske är det bra för er andra att läsa det här också. Jag tror det kan förklara lite grann om hur jag tänker och känner om mig själv.

Jag har perioder då jag får för mig att ingen bryr sig. Det är oförklarligt och väldigt jobbigt för mig själv när jag tänker så. Jag har inte så höga tankar om mig själv och vet heller inte hur jag ska kunna ändra på det.  

Hela denna dag har jag känt mig helt tom. Jag har inte haft någon lust att skratta, le eller tala. Det enda jag velat göra är att sitta ensam i mitt rum och släppa ut alla tankar och känslor utan att någon ser. Inget av det positivt.  

Den sista meningen var inte riktad till någon speciell. Det var mer allmänt. Att jag får för mig att ingen bryr sig och att jag inte betyder något (att jag inte betyder något är mitt sätt att se på mig själv) är något som ni inte ska behöva göra något åt. Det är jag som måste ta steget. Det är jag som måste ta itu med det. Det är jag som måste få mig själv att tänka om och ta det sista steget mot bättre mående. Det är jag som måste plocka upp den jävla telefonluren och ringa till Köpings psykologiska mottagning. 

Det är så dumt med mig för ena dagen kan jag vara hur glad som helst och vara väldigt social men nästa dag kan jag sluta mig totalt och nästan vara rädd för mänsklig kontakt. Som idag... Jag ville inte ha mänsklig kontakt, alltså ens snudda vid någon annan människa. Ingen alls. Så har jag aldrig känt förut. Jag brukar i alla fall vilja krama er hej då... Men idag ville jag inte ens det. Och med det sagt så menar jag verkligen inte att det är något fel på er eller att ni gjort något. För det har ni inte.  

Och att jag mår som jag gör, det gör att jag blir arg på mig själv. Att jag inte orkar ta itu med mig själv gör mig också arg. Att jag inte kan säga vad jag tänker och känner gör mig också arg. Allt vore så mycket bättre om jag kunde göra det. Men allt sitter inom mig bakom stängda dörrar.  

Jag förstår inte mig själv och sätter jag tänker på. För egentligen så vet jag att alla bryr sig, men det är som om jag inte vill tro att det kan vara så bra. Där har vi det. Jag skyr mig själv så mycket att jag övertygar mig själv om att folk bara låtsas tycka om mig, för vem kan tycka om mig? Så tänker jag om mig själv. Jag vill inte tynga er med det här, men jag känner att ni behöver en förklaring till vad som finns i mina tankar.