Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag känner mig besviken, arg och ledsen. Men jag är glad att veta att det finns en person som förstår hur jag känner.
Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara helgen. Jag kan ju säga att jag blev väldigt påverkad igår. Jag är glad över att David var med och inte hade druckit något, för det gjorde att jag slapp se mer utav det där. "det där" råkar vara en vän som sitter och nästan har sex med en person jag haft ögonen på i några månader. Jag orkade inte.
Det började bra. Vi kom dit, vi var glada, vi hade alkohol, vi fick sova kvar. Vi drack, vi hade roligt, allt kändes som förr. Allt blev som förr. Vilket betyder att jag mådde psykiskt dåligt senare på kvällen.
Allt känns så dumt. Jag förstår inte varför det måste vara så här. Jag trodde att allt skulle bli bättre av att få flytta hem.
Jag pratade med David om det där. Tack förresten. Jag tror inte jag sagt det.
När jag mår dåligt så mår jag verkligen dåligt. Då känner jag att jag bara vill dö och livet är inte värt att finnas kvar för. Då tänker jag att jag måste söka hjälp. Men eftersom orken försvinner så skjuter jag upp det till morgondagen hela tiden och sen kommer en dag då jag mår bra och då tänker jag att jag inte behöver hjälp. För så dåligt mår jag väl ändå inte? Sen kan jag tänka att det inte är så illa. Att det finns de som har det värre och som behöver hjälp mer än vad jag behöver.
Det där tänket kan bli min död en dag. Att jag tänker att det finns de som har det värre. Att jag inte mår tillräckligt dåligt för att söka hjälp. Mår alla dåligt på det här viset ibland? Minst 8 dagar i månaden? Så pass att de vill dö och funderar på självmord på allvar? Eller är jag bland de få människor som känner så?
Jag vet inte hur jag ska göra med det där. Är det normalt att man känner så här nästintill hälften av tiden eller är det något att söka hjälp för?
Som jag sa, jag mår ju inte dåligt hela tiden. När jag mår dåligt kanske jag söker hjälp men sen när jag kommer in i en bra period så känner jag att jag inte behöver hjälpen och slutar.
Mitt liv känns som ett stort frågetecken. Jag vet inte vart jag ska ta vägen, jag har ingen energi för att göra något och jag har ingen lust med något heller. Jag blir äcklad av mig själv, jag får ångest när jag gjort något jag kan tycka vore dumt eller korkat och jag vill inget annat än att försvinna från den här världen.
Vad hindrar mig? Jo, alla vänner och min familj. Jag vill inte svika dem på det viset.
2 kommentarer:
Alla tiders min vän. Du ska bara veta hur mycket de betyder för mig att du lever och hur mycket jag älskar dig.
jag tänker på dig ofta! du har ingen aning om hur mycket jag uppskattar den tiden vi hade tillsammans i köping, och året på jakan. det går inte att beskriva med ord, så inte ens jag själv har en aning om hur mycket det betytt för mig. jag hoppas att du njuter av att äntligen få vara hemma. själv längtar jag tills jag flyttar.. vi är allt olika ;D puss <3
Skicka en kommentar