Jag har kommit underfund med en sak. Jag har kommit på något om mig själv. Jag trodde detta skulle vara väldigt lätt, att jag skulle klara av det galant. Varför skulle jag inte klara av det? Jag har tagit mig igenom en årslång depression, förlust av en vän och släktingar. Hur kommer det sig då att jag inte klarar av att vara 14 mil från mitt älskade Köping?
Det jag kommit på är att jag är väldigt hemkär. JAg har sådan extrem hemlängtan.
Jag hade tänkt att jag inte skulle komma hem mellan nyår och sportlovet... Jag är glad att jag åker hem i helgen, ändå.
Jag vill hem nu. På en gång. Det är nästan så jag skulle kunna ta ett tåg och åka hem nu. Skita i skolan för resten av veckan. SÅN hemlängtan har jag för tillfället. Jag orkar inte med något här längre. Jag orkar inte hålla på med tråkiga uppgifter fram och tillbaka. Jag orkar inte tänka på vad nästa uppgift ska handla om och vad jag skall skriva. Jag orkar inte tänka på att min familj är för långt borta för att jag skall kunna nå dem. På fredag skall jag ge mamma den största kram hon någonsin fått av mig.
´JAg orkar inte se den där jävla byggnaden utanför mitt jävla fönster! Jävla Jakobsbergs centrum-byggnaden utanför mitt fönster i Arken, Jakobsbergs folkhögskola, Jakobsberg, Järfälla, Stockholm. Jag orkar inte! Jag vill inte! Jag blir så trött på detta! Ta bort den där jävla byggnaden!
Jag behöver något annat.
Jag kan inte ha det såhär. Allt jag ser påminner mig om att jag är för långt bort. Allt jag rör vid är inte hemma. Allt jag vill se och röra finns 14 mil härifrån.
Jag kommer aldrig flytta från Köping igen.
Jag är född i det lilla huset på landet 1 mil från Köping. Jag bodde där i 20 år. Sen flyttade jag... Bodde inne i Köping 6 månader. Sen flyttade jag tillbaka. En månad senare flyttade jag hit. Till stockholm. Eller... Det var inte ens en månad! Det var...2,5 vecka...
Det enda jag vill just nu är att åka hem. Jag vill inget annat. Bara åka hem...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar