"Anata garasu no me de donna yume wo mirareru no"

Jag vet inte vad som händer. Jag hänger inte med längre. Jag vet inte vad som händer med mig eller de jag känner. Vad kommer härnäst?

Jag vet inte hur jag ska förklara hur jag känner. Jag skrev ett sms till min syster som förklarar lite grann iaf.

"Jag är rädd. För nuet. För framtiden. För livet. För mig själv. För vad jag kan vara kapabel till. Det känns som om jag faller mot den mörka botten av den djupaste av brunnar ännu en gång. Det kan vara tillfälligt som jag känner så här, men två nya linjer har ackompanjerat alla andra ljusa streck på min arm. Jag är rädd för vad jag tänker. För vad jag känner att jag vill. För framtidens mörka eller ljusa dagar. Omöjliga att för mig beskåda. Vad ska jag göra? Jag vet inte vart jag hör hemma. I stockholm? Här? Någon annanstans? Vart finns min plats? Jag vet inte om jag kommer klara av att studera så mycket längre till. Min energi tar slut så snabbt. Jag orkar snart ingenting. Allt känns så meningslöst. Som om det inte finns någon anledning att finnas kvar. Jag hoppas jag finner den anledningen snart igen. Jag har funnit den förut. Jag är rädd... Lämna mig inte."

Ganska dumt egentligen. Men jag var rädd då. Så oerhört rädd. För livet, världen, allt och alla. Speciellt mig själv. Alla tankar som snurrade i mitt huvud ledde till en enda sak allihopa. Döden. Som om det skulle vara svaret på alla frågor! Så oerhört dumt. Jag vill veta vad som kommer ske i framtiden, men eftersom jag inte kan det tänker jag på det förbjudna. Jag är rädd för vad som ska hända. Efter lovet. Efter skolan. Efter sommaren. Om ett år. Om tio år. Om 50 år! Kommer allt bli bra? Kommer jag kunna leva ordentligt? Av rädsla för att framtiden ska bli mörk och jobbig vill jag slippa den. Jag vill ta den lätta vägen ut. Har jag inte lidit tillräckligt?

Jag ska på klassfest på lördag. I Kungsör. Hur det känns? Jo, det ska bli kul att träffa klassen igen, men den enda festen jag varit på i Kungsör slutade inte bra. Det slutade med misshandel och en sväng till akuten. Jag är rädd för att det ska sluta likadant. Varför ska det vara i Kungsör?! Varför kan det inte vara i Köping? Varför måste vi vara hos Alex? Har inte Namir ett eget place? Det skulle kännas så mycket bättre om det var i Köping eller Arboga. Men nu är det inte så. Jag får försöka tänka bort det och se till att inte gå ut ensam. Enda tillfället jag kommer gå ut är när jag ska från eller till bilen. Bara för att vara på den säkra sidan.

Jag orkar inte med det här längre... Begäret kommer tillbaka. Jag tror inte jag lyckas stå emot den här gången heller... Byebye happy days.