"Jag har en dold talang som ingen här kan se"

Jag har två saker att rapportera om. Först: Doktorn igår. Jag gick dit. Satte mig i väntrummet... Och kände att jag inte ville vara där. Tankarna snurrade i huvudet "Tänk om han avfärdar det som normal vardaglig nedstämdhet?" "Tänk om han tror jag ljuger?" "Tänk om han bara skickar mig till en psykolog utan ett ord till?!" Jag var orolig och tänkte nästa gå därifrån. Men jag satt kvar. Och till sist dök han upp.

Jag pratade. Jag berättade. Lite kortfattat, men ändå berättade jag. Han ställde frågor och jag svarade. Sen skrev han ut några papper med ett test som jag fick fylla i ute i väntrummet. Så jag satt där, i dem röda obehagliga sofforna med otroligt lågt ryggstöd, med mina papper. Pennan gjorde cirklar runt siffror som inte betydde något. 0, 1, 2 eller 3. Känner du dig ofta rastlös? 1. Är du mindre intresserad av sånt som du tidigare varit intresserad av? 2. Ångest och depressionsfrågor. Å eller D. Jag fick mest "poäng" på ångest. Min depression beror på ångest. Så jävla mycket ångest. För allt!

Jag ska äta tabletter nu. Det är stora kapslar som låter som mini-maraccas när man skakar på dem. Det låter kul. När man sväljer dem låter de också så! Rassel rassel i halsen när de åker ner med vattnet. Lite ovanligt, men om ett par veckor ska dem börja värka på rätt sätt. I början kan ångesten förvärras, men så var det med förra tabletterna också. Dem var små och vita. De här är större och gul-blåa. Svenska flaggan nästan, fast ena halvan gul och andra blå.

Nu till andra saken!

Jag och Krister åkte iväg på en olycka strax efter 16 idag. Larmet gick i com-radion så jag, Krister och Kleven satt tysta och inväntade vilken typ av larm det var. Så kom det: Stort larm. Trafikolycka.

Krister slänger på sig sina skor, jag sliter åt mig min plånbok och springer till receptionen och tar en bilnyckel. Sen far vi. När vi kommer dit åker ambulansen iväg med en person som åkte motorcykel. Han hade kört in i sidan på en bil. Skaplig smäll måste det ha blivit, för hela sidan på bilen var förstörd. Personerna i bilen verkade inte direkt skadade men två stycken var i chock-tillstånd. Krister sprang runt och tog bilder och skickade till Kleven som satt och skrev på redaktionen. Och jag stog där vid vägkanten, observerade, försökte dra lärdom av det. Hur de arbetar med att få bort bensin och blod från marken, hur Krister springer runt och tar bilder, hur de inblandade blir omhändertagna. Nu när allt har lagt sig snurrar det runt i mitt huvud. Hur kunde jag vara så lugn? Bara minuter tidigare hade det skett en allvarlig olycka på platsen! Och där står jag, lugn som en filbunke, och bara tittar. Det värsta var i för sig över, så det var bara efterarbete kvar. Men ändå!

Hur hade jag reagerat om jag sett mer? Om vi kom tidigare? Vad hade jag fått se? Jag är inte säker på att jag vill veta.