"Either way, I found out I'm nothing without you!

Jag kan inte påstå att jag är deprimerad. Alltå, att jag lider av sjukdomen depression. Ändå känner jag mig nere ibland och vill skära sönder min armar. Men det är inte så att jag mår så pass dåligt som jag en gång gjort! Det är inte ens i närheten... Det är nog något som sitter kvar sedan den tiden. Att jag måste skära mig så fort jag känner mig nere, eller tänker på något dåligt. Kanske det är så att jag, genom att skära mig, tänker på något annat som inte får mig att falla djupare? Jag vet inte varför jag gör det. Det är inte lika ofta nu för tiden... Men det händer. Jag tror det hänt två gånger i år. Förr hände det minst, MINST, en gång i veckan.

Jag minns den gången jag skar mig i min systers badrum. Det blev sju jävla djupt, alltså. Blodet droppade på golvet till en liten pöl. Jag blev rädd och skickade ett meddelande till Elin att komma in och hjälpa mig. Hon plåstrade om mig och fick mig på bättre humör. Hon vet hur man ska göra med någon som skär sig. Man ska inte komma med bannor. Det gör bara saken värre... Hon sade ingenting. Hämtade plåster och bandage. Tvättade rent såren. Sade inget. Det kändes bra.

Det är så jag vill att det ska vara. Jag vill inte att folk ska säga "Det där är inte bra" "Du måste sluta med det där" "Det ser bara fult ut"... Jag vet redan att det ser fult ut och att jag kommer få leva med det resten av mitt liv! Sluta påminna mig!

Jag förstår inte varför jag fortsätter. Varför slutar jag inte? Nej, det är som ett beroende. Jag vet. Jag blev beroende av att se mitt eget blod. Det är ganska stört, va? Varsågoda och tag avstånd ifrån mig om ni känner er äcklade. It's all me. Take it or leave it. Det är inte jag som förlorar något för det. Kanske lite extra blod, men det är ingen fara skall ni se!

Nu förstår jag inte vad jag skriver. Men det är bra för mig. Att skriva alltså. Då får jag ur mig allting jag vill. En typ av terapi. Eller något...

Aja.. Puss på er <3