"I hate everything about you, why do I love you"

Three days grace - I hate everything about you

Varför pratar han så mycket med mig? Vi pratar flera timmar om dagen. Man kan ju fundera på vad han gjorde innan vi började snacka. Varför spenderar han så mycket av sin tid med mig? Som nu... Han sitter och spelar xBox (tror jag) med sin bror och samtidigt sitter han i skype med mig. Varför? Vad är det som gör att han vill prata så mycket med just mig? Eller är det bara för att jag inte har något bättre för mig? Jag blir förvirrad.

Jag vill ha en ny bil. Är så extremt trött på min Skoda. Den bara går sönder. Tittade på en jättefin Mitsubishi idag. Underbar färg. Blå metallic. Skön att köra, säker på vägen, fint ljud. 60.000. Jag får inte ta ett billån för jag har inte till kontantinsatsen. Ska till banken på måndag och fråga om jag får ta ett vanligt privatlån eller ett direktlån istället. Det jobbiga är att det finns en risk att det dröjer innan jag fått pengarna så jag kan hämta min underbara Mitsu. Vi har skrivit ett köpavtal, med reservation för banklån. Vilket innebär att om jag inte får lånet så rivet vi avtalet och bilen sätts ut för försäljning igen. Jag hoppas verkligen att jag får lån. Samtidigt så vill jag inte behöva ta lån då det betyder mer utgifter.

Det är för varmt. Sen är det för kallt. Sen för varmt. Jag har inte feber. Men temperaturen stämmer inte. Jag har ångest. Jag är orolig. Jag har ont i ryggen, visdomstanden, handleden. Hela jag är fucked up. Jag har för mycket utgifter. Jag måste avboka tiden hos frisören, för jag kommer inte ha råd om jag vill ha pengar när jag åker ner till DH och Skåne därefter.Jag får nog skippa Rockabilly-festivalen. Jag kommer inte ha pengar till det... FAN!

Hur ska jag kunna slappna av på semestern? Jag kommer ju bara oroa mig över pengar! Det har varit så i flera år. Varje dag har jag oroat mig över pengar. Jag orkar inte längre. Varför ska allt vara så jävla stört? Varför ska jag hitta vänner så långt bort som jag vill träffa? Varför ska jag vara så lat att jag bara sitter vid datorn jämt och aldrig städar? Det ser hemskt ut här hemma. Vidrigt. Det stinker och det är disk och skräp överallt. Jag mår illa över mig själv. Min kropp börjar protestera i form av dålig mage och konstant huvudvärk för att det är så smutsigt. Men jag har ingen energi. Jag vill bara lägga mig ner och dö. Jag är nog på väg att gå in i väggen för att jag oroar mig för mycket. Speciellt om pengar. VARFÖR SKA ALLT HANDLA OM PENGAR???!!?!?!?!

Jag vill bara ha gott om pengar, en fin bil, en fin bostad och i en nära framtid en bra pojkvän som jag trivs med. Varför kan jag inte få det?

Jag hatar mig själv. Jag vill dö. Var nära på att ta mitt liv för några veckor sedan, men jag vågade inte. Jag satt där i skogen. Jag hade flera alternativ till att göra det, men jag vågade inget av det. Det roliga är att jag hade kört fast med bilen i leran och det verkade som att jag inte kunde komma loss. så jag fick än mer ångest för det. "Vad gör jag om jag inte kommer loss, om jag inte vågar ta mitt liv?" Jag kunde ju inte ringa någon. För jag hade kört längre in på den vägen än vad man egentligen har kunnat köra de senaste tio åren. Vad skulle jag säga om jag var tvungen att ringa någon att dra loss mig? "Jag ville bara prova och se om man kunde åka runt lite här" Pfft... Knappast. Man berättar ju inte heller att man tänkt ta sitt liv men ångrat sig. Jag vill fortfarande dö. Men samtidigt är det så mycket jag vill uppleva, men inte vet om jag orkar vänta på.

Kanske man bara skulle lägga sig ner och inte resa sig igen. Inte gå på toaletten, inte dricka, inte äta, inte prata, inte öppna dörren, inte jobba, inte duscha, inte göra något alls. Bara ligga i sängen och sova. Alternativt ligga och stirra i taket. Till sist dör man ju. Vad härligt det vore. Slippa allt jävla skit... All ångest.

Det känns som att vi gått igenom det här ämnet förut, men det är därför jag har den här bloggen. För att jag ska kunna skriva av mig. Jag vet att ingen läser den, och det behövs inte heller. Jag ser nästan hellre att det är så. Men samtidigt vill jag att det ska finnas en möjlighet för folk (om än omöjligt liten) att hitta denna och kunna läsa den. Det här är min terapi. Den hjälper lite. Tillfälligt. När det blir för mycket. Jag går i princip aldrig tillbaka och läser gammalt. Då skäms jag bara. Det bara finns där.

Men nu får det räcka. Jag orkar inte längre. Missar för många bokstäver.

"Up butt, coconut. Up your butt with a coconut"

GAAAAAAH! Jag blir galen.

Jag har haft ont i ryggen i 8 månader. Dagligen. I princip. Förutom de dagar jag knaprade tabletter som en galning. Har börjar gå hos en naprapat vilket hjälper. Hon masserar, sträcker och knäcker. Det gör ont som fan, men det känns bättre efteråt. Så ryggen har blivit mycket bättre.

Grannen har dessutom skaffat en ryggsträckare som han placerat vid taxi-garagen, fritt för alla att använda. Jag provade den idag. Kändes riktigt bra! Den lilla stunden jag var i den gjorde stor skillnad timman efter. Jag kunde sträcka på ryggen på rätt sätt och samtidigt gå. Det har varit extremt smärtsamt tidigare, men det gick bra efter sträckningen.

Men i övrigt blir jag galen. På mig själv, på andra. Varför vet jag inte. Jag kanske är frustrerad över att jag inte tycks hitta något jag vill leva med och heller ingen som vill leva med mig. Men jag är ingen lätt människa att leva med. Jag är lat, slarvig och mitt humör kan vara lite konstigt. Att jag dessutom inte klarar av för mycket socialt sällskap gör det ännu svårare att leva med mig. Jag behöver ganska mycket frihet, så att säga. Vilket är väldigt svårt i ett förhållande. Då ska jag hitta någon som inte är svartsjuk och som gärna låter mig göra saker på egen hand. Absolut inte som senaste exet. Som blev arg på mig om jag var iväg och träffade kompisar till senare än 21-22 på kvällen. Eller ja... Han blev ju sur att jag var iväg över huvud taget. Vilket var extremt frustrerande. Jag vågade inte åka iväg speciellt mycket och mina bästa vänner vågade inte bjuda över mig ifall han skulle bli arg. Vilket gjorde att jag kände mig utanför. Det i sin tur gjorde att jag mådde väldigt dåligt. Jag behöver någon som inte är kontrollerande. Omtänksam och som tänker på mitt bästa, min hälsa. Ja. Men inte kontrollerande.

Mögel, jag orkar inte skriva mer. Så jag skiter nog i det. Det är ändå dags att sova. Vi får väl se när nästa gång blir!

"Dare no tame ni utau no? Kimi no tame ni utau no?"

Yohio - Without wings

Vad ska jag ta mig till? Jag vet inte vad jag vill! Eller mjo... Typ. Men jag vet inte om det är rätt, eller om det är vad jag kommer vilja i framtiden. Jag vet vad som gör mig glad och jag vill ha mer av det. Men hur länge kommer det göra mig glad? Jag tycker jag känner honom ganska bra nu. Men gör jag det?

Sen är jag ju så frustrerad. Sexuellt. Försökt få en person till att ta sig över hit ett par dagar nu. Inget hjälper. Lite befrielse på egen hand, men det räcker inte. Jag vet inte vad jag vill. Jag vet inte vem som kan släcka min törst. Finns det någon som kan?

Jag är nära på att börja gråta. Utan anledning. Jag behöver komma bort. Det är tur att jag ska till Skåne snart. Det behövs verkligen. Jag bara önskar att det räcker. Men jag är rädd att det inte kommer vara tillräckligt.

Det gör ont. Att veta att du är för långt bort för att jag ska kunna krama dig. Se dig. Se dina reaktioner istället för att bara höra dem. Jag vill så mycket, men vågar så lite. Vad sa jag idag? "Du är som ett ljus i mörkret ibland! Jag vet inte vad du gör, men du gör mig glad"
Svaret på det? "lol"
Ja... Du är väl kanske inte van att ta emot såna ord. Och du kanske finner det mer humoristiskt. Tycker jag är konstig som kan tycka det. Men du gör mig faktiskt glad. På något konstigt sätt. Det går inte att förklara.

Varför bry sig om något? Varför stanna kvar?! VARFÖR LEVA?! Jag orkar snart inte längre. Jag har sagt det så många gånger så det känns inte allvarligt längre.

"Attero! Dominatus! Berlin is burning. Denique! Interimo! The reich has fallen"

Jaaa... Gott nytt år.

Jag tror att jag nästan kommit över honom. Tänker inte mycket på honom. Men klarar fortfarande inte av att lyssna på reggea. Tråkigt nog...

Däremot så... Ja. Det finns någon annan. Jag har pratat extremt mycket med honom. Började prata för något år sedan, eller spela snarare. Under våren blev det mer och mer. Lite intresse. Sen den där igen. Nu under hösten/Vintern när jag typ lyckats släppa den dumma så har känslor börjar komma till ytan. Varje gång han skrattar vill jag bara kyssa honom. Och jag blir varm varje gång han skrattar och det är jag som fått honom till det. Det känns så bra. Men ja... Sen är ju han lite annorlunda också. En sån som inte har något till övers för kärlek. Som typ hatar kärleken. Det känns lite som ett omöjligt uppdrag. Kanske att jag gör ett LITET närmande nästa gång vi ses. Om lite mer än två veckor. Vi får se om jag vågar riskera den fina vänskap jag lyckats bygga upp med honom.

"And I think you should know this, you deserve much better than me"

Hinder - Much better than me

Will I ever forget him? I don't think so...

Det har gått två månader sedan vi senast pratade. Då du sa allt vad du sa. Alla obehagliga sanningar om mig. Det skär fortfarande i mig som en kniv när jag tänker på det. På dig. Allt jag vill är att få må bra, men ändå mår jag bara sämre och sämre hela tiden. Jag är på väg in i väggen igen. Äter knappt. Dricker knappt. Träffar knappt folk.

Magkatarren har kommit tillbaka. Hela eftermiddagen ville jag bara gråta. Jag kommer gå under om det inte blir nån förändring snart. Men hur ska jag orka?

Jag har lagt ner Kyäni. Vad är det för vits? 

Jag jobbar inte extra mer. Jag skulle behöva pengarna, men då klarar jag inte mitt vanliga jobb.

Jag vill ta mitt liv. Kasta det i soporna.

JAG VILL INTE LEVA MER! Inte utan dig...

Jag vill skrika åt dig. Hata mig inte längre! Älska mig!

Men det kommer aldrig ske. Jag har förstört allt. Varför gjorde jag det?

Varför skyller jag bara på mig själv? Folk säger åt mig att det inte är mitt fel. Att det är du som felat. Varit omogen och inte hade någon rätt att säga allt vad du sa. Men det är ju sant... Allt du sa. Jag behöver dig!

Det känns tomt i mig. Fast ändå inte. Jag är fylld av sorg. Och saknad...

Thomas Rasmusson. Jag saknar dig så fruktansvärt. Förlåt!

"Tear apart the life and times of familiar faces"

VNV Nation - Space and Time

----

Vad ska jag säga? Han har rätt. Han har verkligen det. Jag har haft tid att tänka nu och känna efter.

I'm a slut and I hate myself. More than anyone can understand.

Vad håller jag på med? Varför gör jag såhär mot mig själv och folk omkring mig? Jag har inte gjort så mycket än... Men chansen att det hände är väldigt stor. Tråkigt nog. Hur kan jag ens fundera på det? Jag borde säga nej. Nej, nej, nej och åter nej. Aldrig. Det kan inte hända. Det är dumt. Visst... "And I have been thinking that I am gonna regret it more if I don't take the shot, if I ever get it."

Ångesten äter redan upp mig inifrån. Och jag har inte ens gjort något! Bara att jag tycker det låter spännande får mig att vilja kräkas över mig själv.

Om jag gör det och folk får veta... Det är så många som kommer bli besvikna och hata mig. Alla jag bryr mig om kommer förakta mig och tycka att jag är en slampa. En känslokall, äcklig, idiotisk slampa.

Slampa har jag redan blivit kallad. Tillsammans med player av samma person vid samma tillfälle. Det sårade något så fruktansvärt, men han har rätt.

Jag söker bekräftelse. Från alla. Varför? Jag vet inte! Jag bara behöver bekräftelse. På att jag duger. Att jag är fin. Att jag är attraktiv. Det är fruktansvärt! Och jag har börjat fundera på... Om jag nu behöver så mycket bekräftelse... Kommer jag klara av att ha ett förhållande då? Jag har ju inte haft några problem med det förr. Visst, de förhållanden jag haft har inte varit så långa och jag har haft 2 sedan jag gick ut gymnasiet. Känns inte som att de innan den tiden räknas på samma sätt, eftersom jag var mer omogen då. Men jag har aldrig funderat på att vara otrogen eller göra något med någon annan när jag varit i ett förhållande. Men det är nästan som att jag tröttnar. När det inte händer något nytt verkar det som att känslorna svalnar. Trots det har jag blivit svartsjuk när ex hittat nya att vara med. Den avundsjukan har dock inte hållit i sig speciellt länge, det är väl mer chocken och sorgen över att personen kunde gå vidare så snabbt.

Hur kom jag in på det här? Jag höll ju på att skriva om något annat. Aja.. Verkar inte bli så mycket mer vettigt. Inte för att det nånsin är vettigt det jag skriver om... Men ibland blir det mer skit än vanligt. Eller svammel snarare... Skit är allt ändå.

And it still hurts...

Nu har det gått lite tid sen vi bröt kontakten. Det gör fortfarande ont när jag tänker på honom. Och nyss när jag tänkte på honom började tårarna rinna. Det är inte ofta dem rinner, det brukar mest bara bli fuktigt under ögonen. Men nu rann det. Inte lika mycket som dagen vi bröt upp, men ändå. Mer än  vad det brukar bli.

Jag saknar honom så fruktansvärt mycket! Det gör så jävla ont och jag önskar att jag kunde göra så jävla mycket ogjort! Jag vill tillbaka till december... Jag vill att det ska vara december igen och att de dagarna när han var här aldrig tar slut. Men det går inte.

Det är svårt och jobbigt att erkänna, men jag tror jag älskar honom trots allt. Hur kunde jag låta det gå så långt?! Hur kunde jag tillåta mig själv att släppa fram så mycket känslor!? Hur kunde jag tillåta mig att flörta med folk han känner, och speciellt hans bror! Jag är en hemsk människa och jag önskar att jag kunde bli en grönsak. För en grönsak känner väl ingenting?

Jag vågar inte flörta med någon. Jag vågar inte antyda att jag vill ligga med någon. Bara en då, men det är mest för att jag vet att det aldrig kommer hända. Att det aldrig kommer bli något mer än busiga ord skrivna i chatten.

Men Thomas, varför ska jag sakna dig så fruktansvärt jävla mycket?! Jag tänker på ditt skratt, din röst, dina ögon, dina starka armar, din värme, din busighet... Och hjärtat brister, gång på gång. Om det fanns en möjlighet till att du skulle förlåta mig och vilja träffa mig igen så skulle jag ta den!

-----

Att skriva allt här kommer inte göra något bättre... Eller... Tillfälligt får jag det ur mitt system. Men det kommer tillbaka. Alltid. När ska någonsin komma över dig helt??

-

Denna hade visst hamnat som utkast ser det ut som. Skrev samma dag som vi bröt kontakten...


Jag har förstört allt. Allt jag nånsin hoppades på. Jag har bara mig själv att skylla på... Jag hatar mig själv.Inte förrän han tog upp det och sa allt till mig förstog jag hur idiotisk jag varit... Och jag hatar att jag har så svårt för att prata...

Det är bara slut... På allt... Allt som nånsin varit. Och jag kommer aldrig sluta klandra mig själv. Och det kommer aldrig gå att laga. HELVETE!!!!!!!!!!!!!!!!

"Down deep they cry they bleed"

Det känns som om jag håller på och förfaller. Jag förstör mig själv.
Jag skickade ett sms till honom. Jag skrev "Jag saknar dig"

Tio minuter senare fick jag svar. "Saknar dig me"

Jag grät. Jag visste inte vad jag skulle göra. Så jag grät.

Sen visste jag inte vad mer jag skulle säga. Så det blev inget svar.

Och nu är jag bara nedstämd.

"A reuniting cup of coffee, trying to recall"

Det är slut. Kan man säga så? Jag menar, det var ju inte så mycket emellan oss. Men han har praktiskt taget sagt upp bekantskapen. tagit bort sin facebook, tagit bort mig från skype, LoL och jag vet inte om han har kvar mitt nummer. han blev nog svartsjuk. Vill ha sina leksaker ifred. Vill inte dela med sig.

 Jag saknar honom. Jag har gråtit flera gånger denna vecka på grund av det. Jag vet att jag inte borde gråta, att det inte finns någon anledning. Men jag saknar honom. Jag kan inte låta bli att tänka på de dagarna han var här. Han var så underbar då. Fan...

 Tanken är att jag ska ner till Skåne i sommar och träffa alla. jag tror inte jagkommer klara av att träffa honom utan att bli ledsen. Utan att allt vaknar till liv igen och jag mår kasst i flera månader efteråt. det kommer bara inte gå... Det finns för mycket fortfarande inom mig. Jag försöker glömma allt, men det är så svårt. Jag har andra jag pratar med och som jag trivs att prata med och som jag vill träffa på samma sätt som jag och han träffades... Men kommer det räcka?

 Jag är rädd och orolig. tänk om det bara slutar med att jag sårar mig själv och halva skåne?

"Im only asking you please, to see the souls underneath"

AiluCrash - Turn the tide (Cilla turns)

Jag har inte träffat honom igen. Efter att han åkte hem... Har jag inte kunnat tänka på någon annan. Jag har inte velat vara med någon annan än honom. Vi tappade nästan kontakten där ett tag. Vi pratade om att han skulle komma upp till nyår, men det blev inte så. Sen efter det har vi också pratat om att han ska komma upp men det har inte blivit av. Jag hoppas det blir av någon gång iaf.

Vi har börjat prata mer igen. Joss sa häromdagen att jag ser gladare ut nu när vi börjar prata mer igen. Jag tror jag känner mig och ser tom ut utan honom. Det känns fortfarande som om jag behöver honom i mitt liv. Jag saknar hans kramar och kyssar fortfarande. Jag kommer aldrig glömma dem. Jag kommer aldrig glömma de tio dagarna han var här. De första tio dagarna av december 2011. De kommer alltid finnas i mitt minne. I mitt hjärta. Jag ska vårda dem ömt. Plocka fram dem när jag känner mig låg. Minnas goda stunder av njutning och glädje tillsammans med honom.

Hur ska detta sluta?

"I think I'll slit my wrists again and I'm gone, gone, gone, gone"

Hollywood Undead - Bullet

Oj, det var verkligen länge sedan jag skrev här. Jag har väl haft lite grann för mig kan man säga. Jag har fått fast anställning på bussen här i Köping för att Camilla som körde den innan slutade och började för Köpings taxi istället. Dock är jag väldigt rädd för att göra bort mig och det känns som att jag redan gjort flera stora misstag. Om chefen ser det som något större vet jag inte, men ångesten fyller mig som en vattenballong som nästan är sprickfärdig.

Vad mer? JAg är kär. Ovanligt? Nej. Denna gång? En person som bor i Skåne. Om jag träffat honom? Ja! Det har jag, och han är fullständigt otrolig. Han kan vara rätt kaxig, men det är alltid med glimten i ögat. Han är oftast mjuk i sitt sätt och här gillar att busa, med ord då. Och alltid med flörtig röst och ett mjukt skratt. Det känns som att jag kan låta honom göra allt med mig. allt vad han vill. Sjukt? Ja, jag har ju aldrig känt så förut. Visst, typ allt annat är väl som vanligt, det är väl egentligen bara den grejen som är ny.

Jag kan inte sluta tänka på honom. Jag längtar tills nästa gång han kommer hit, men samtidigt så skrämmer det mig! Tänk om jag fastnar för honom ännu mer? Tänk om det blir så illa att jag känner att jag aldrig kommer kunna släppa honom? Just nu ligger jag på det stadiet att jag känner att om vi bröt kontakten nån månad så skulle känslorna försvinna. Tills vi tar upp kontakten igen. Men jag är rädd för att om vi träffas igen så kommer det inte kännas så. Utan det kommer kännas som att jag aldrig någonsin kommer kunna släppa honom. Men jag tänker fortsätta prata med honom. Träffa honom. Ha det roligt! För varför ta bort det som är bra, bara för att man är rädd för det dåliga? Det dåliga tar man sig alltid igenom förr eller senare. Och leder det vidare på så sätt att vi blir ihop och den ena flyttar till den andra så är ju det ingen negativ grej.

Det skrämmer mig också att jag ofta tänker att jag vill att han ska vara fadern till mitt/mina barn. Jag tror att han skulle vara en bra far. Och jag tänker på hur barnen skulle se ut och ser världens sötaste, gulligaste och vackraste små knytt! Psykiskt och fysiskt är jag fullt redo att skaffa barn. Men sen då? Jag har ju en fast inkomst, men det fattas en väldigt viktig detalj. En karl som vill bli far till mina barn. Som vill vara med mig. Som vill bo med mig och vara en del av min vardag. En karl som älskar mig. Men han finns inte just nu...

Visst, han tycker om mig också. Det märks. Och det har han sagt. Men vi båda känner att ett förhållande mellan två personer som bor 60 mil från varandra inte funkar... Så vi har bestämt att vi ska fortsätta som det är nu. Vi har kul tillsammans och träffas och allt vad det innebär. Men inga förpliktelser. Jag är rädd för att jag inte kommer klara av det hur länge som helst...

Jag tänker på hans underbara leende. Hans ögon. Hans röst. Hans biceps. Hans axlar och rygg. Han styrka. Hans min när jag gör något snuskigt på honom. Det är underbart. JAg kan inte få nog. Sista dagen när han var här gjorde jag allt för att få se den minen så mycket som möjligt. Jag ville se honom förvånad och njutningsfull. Han är så underbart vacker så. Först förvåningen när han märker att jag är på väg att göra något. Sen all den njutning man ser i hans minspel, hans ögon och de läten han gör ibland. Jag vill se och höra det varje dag.

Hans kramar. Hans kyssar. Jag minns första kyssen så otroligt tydligt. Vi satt i soffan och tittade på film. Tommy satt bredvid. Vi hade rökt på, så vi var alla tre höga som hus. Kyssen var så mjuk. Så försiktig. Så eggande. Så otroligt fruktansvärt underbar! Och det kändes som att den varade för evigt! På ett bra sätt förstås. Jag ville bara ha mer. Efter den... så kunde jag inte låta bli honom alls. Jag snodde åt mig varje kyss jag kunde. Och han gav mig kyssarna med glädje! Och jag kan inte sluta tänka på dem... Jag behöver dem för att leva, nästan lika mycket som att jag behöver luft! Det känns så iaf. Jag har abstinens efter hans mjuka varsamma läppar. Hans starka armar runt mig. Hans leende. Hur blev det så här?

No lyric...

Really dont feel like it. Actually dont feel like anything. Except for dying right now. Want to take an overdose or something... Jump from the balcony. Crash my car! Fuck if I know, I just want to die.

Life's fucked up. I hate being part of it.

"You will know me by the scars I bare! You will know me by the hate, I swear!"

Otep - Ghost flowers

Well... ett par rätt dåliga dagar. Grät innan jag somnade igår och har gråtit idag också. Igår vet jag inte ens varför jag var ledsen. PMS antagligen... Men jag vet varför jag har känt mig nere idag. Krossat hjärta återigen. Eller... Så speciellt krossat är det väl egentligen inte. Ett par sprickor bara. Men det gör fortfarande ont. Jag hatar verkligen när det händer. Men den här gången är det kanske lika bra. Jag menar... Det är ganska långt till England.

"They didn't want her here, but she couldn't make herself leave. So she melted..."

Sometimes, just sometimes, these small things can make you lose it. It's just words, they dont mean anything. But they can still make you sad. A frase that doesnt mean anything. It can make you fall from the sky like the red apple in the autumnwind. It has no bigger meaning, its purpose is not to harm you, but still you are sad. Because it makes you hurt. Because it makes you wish. Because it makes you jealouse. Bacause it makes your insides burn in desire and despair. But the words are nothing. They dont mean anything. But still... You keep feeling all these things.

"It's your name on the bullet in the barrel"

Sara Lumholdt - Enemy

Jag känner mig äcklad över mig själv. Hatar att jag inte vågar.

Jag vill ha sommar så jag slipper må dåligt. Slipper tänka att det vore lättare att bara göra slut på allt.

"I can't tell you what it is, I can only tell you what it feels like"

Nej, jag mår inte bra just nu. I denna stund alltså. Jag är ledsen, arg och besviken på mig själv. Jag hatar mig själv. Det har jag förstås alltid gjort, men det är vid såna här tillfällen jag hatar mig själv ännu mer än vad jag brukar göra. Jag vet inte, ibland bara orkar jag inte. det händer allt oftare nu för tiden. Jag har nästan aldrig bråkat med någon alls förut, sällan blivit arg på någon direkt och argumenterat och gråtit för att jag bråkat med någon... Men nu? Seriöst, hur många gånger har jag inte gråtit för att du varit arg, ledsen, sur eller besviken på mig? Det är för många gånger. Just nu vill jag bara gräva ner mig och aldrig komma upp till ytan igen.

Jag är trött på att vi ska bli sura på varandra. Jag är trött på att gråta. Jag är trött på att leva, men jag vet inte om jag vill dö för det. Ibland känns det som att jag vill det, bara för att jag känner mig extra låg då och känner att folk skulle ha det bättre utan mig. Jag tillför ju ändå inget till den här världen. Varför fortsätta i det här när man ändå bara ställer till det för allt och alla?

Jag är 23 år, jag är arbetslös och bor hemma hos mina föräldrar. Hur jag mår över det? SKIT! Det får mig att tvivla än mer på mig själv. Jag vet inte om jag klarar av att ha ett jobb alls. Jag är rädd för att prata för mycket, jag har svårt att finna ord väldigt ofta och jag tycker inte om att vara bland speciellt mycket folk. Alls. Speciellt inte en längre tid... Dem flesta jobb nu för tiden kräver att man måste ha kontakt med mycket människor. Mitt drömjobb, där lär jag behöva ha kontakt med väldigt mycket människor. Hur ska jag klara av det? Det gör jag nog inte... Det är lika bra att sluta leta jobb och bara försvinna istället. Helt.

Jag trodde jag mådde bra nu... Vad hände? Är det för att det är mörkt och vinter? Antagligen... Jag gör ju ingenting! Och gör jag något (åker till vänner eller whatever) och blir borta till sent så är det nån som blir sur på mig. Det känns iaf så.

Nej, jag mår inte bra just nu... Jag ska gå och lägga mig alldeles strax... Sen ska jag ta mig upp vid 8 och försöka ställa saker till rätta...

JAG HATAR MIG SJÄLV! Är det någon som förstår det? På allvar förstår? Jag orkar inte med mig själv längre. Jag får ångest över allt jag gör, jag hatar min kropp, jag hatar att jag är för slö för att orka göra något, jag hatar att jag lyckas göra min pojkvän sur och ledsen, jag hatar att jag inte VÅGAR! Jag hatar mer än det, men jag orkar inte skriva upp mer.

Nej, jag orkade inte stå emot. Det vägde för tungt. Men hjälpte det? Nej, så förhoppningsvis kommer jag inte göra det igen. Men det hjälper inte mot de fula märken som redan finns...

Jag måste göra något åt mitt liv. Antingen styra upp det så det blir bra eller göra slut på det.

"One day I looked up and there you were, like a simple question looking for an answer"

Johnny Clegg - Dela (Musik från George of the jungle)

Jag är lycklig! Jag är kär, jag mår så bra med honom! Han får mig att aldrig mer vilja vara ensam! Han får mig att drömma om en framtid <3

"It sounds so sweet, coming from the lips of an angel"

Hinder - Lips of an angel

Lycklig <3

För lite mer än tre veckor sedan började jag prata med Anton. Vi hade spelat League of Legends tillsammans ett par gånger innan, men aldrig pratat med varandra, ensamma i skype. Tillsammans med massa andra, visst, men inte ensamma. Men out of the blue börjar han skriva till mig och sedan pratar vi mer och mer. Efter någon dag utbytte vi telefonnummer och smsade på nätterna innan sömnen fångade oss.

Någon gång därikring frågade han om jag inte ville komma ner och hälsa på. Vi hade ju trots allt sagt att myskompisar är bättre än KK;s och även sagt att vi skulle vara myskompisar. Så varför inte komma ner och titta på film och mysa tillsammans?

Sagt och gjort, jag åkte ner till honom, torsdagen den 14 oktober. Först tog vi en lång promenad genom Söderköping. Sedan tittade vi på film. Och myste. Och vad mysigt det var! Och vad bra det kändes när han kysste mig sen. Underbart.

När jag sedan åkte hem igen på kvällen satt jag och log hela vägen. Jag kände mig extremt lycklig!!

Jag åkte ner på lördagen också. Och då blev det än mer mys. När det bara var någon timme kvar innan jag var tvungen att åka hem frågade jag: Jaha, är det dags att byta relationsstatus på Facebook?
Mjaaa, det är det nog, svarade han då.
Vilken lycka!

Så gick det till när jag fick känna på hur det känns att bli verkligen lycklig igen. För det var länge sen.
Vi träffades helgen efter det också. Då kom han upp till mig och stannade hela helgen. Sen var jag nere hos honom hela denna helg. Och jag är fortfarande lycklig och kan inte låta bli honom så fort jag är med honom!

Och han den andra då? Well, screw him. När jag började spela med massa nya människor i början på oktober började jag äntligen släppa honom. Och när jag åkte ner till Anton... Ja, då var han helt borta. Men ja... Jag är glad för det, för annars skulle jag bara fortsatt vara olycklig resten av året.

Men nu är jag lycklig och glad och kär och...!!!! Jag vet inte, sprallig och jag har fått tillbaka mina intressen på riktigt! Jag och Joss ska nämligen måla idag och jag vill hålla på och pyssla igen! Det var länge sen. Men nu ska jag passa på! Åh, jag har börjat gymma också! Tänk vad lycklig kärlek kan göra :)

Puss <3

"Hur kär kan man bli?"

Det är titeln på en väldigt bra bok som jag läst flera gånger. Jag tog ett sånt citat idag just för att jag nyligen fått hem 8 nya böcker. Eller okej... Två anledningar till att jag valde den titeln. Jag är alldeles för kär. Kan knappt slita blicken från honom. hur drygt är inte det? Jag vill inte sitta här och glo som ett fån!

En stor del av kvällen har jag varit opepp, trött och känt mig rätt död. Jag vet inte varför, men det är nästan som om jag blir så i närheten av honom nu för tiden. Förr? Då vad jag bara glad och sprallig. Nu? Tyst och nere.. And that sucks.

"'Cause you're somewhere where I can't go"

4LYN - Nostalgia

I've found a picture of you and me
From 1989 when we
Shared the world together
Happy as teens could be

Life's a whirlwind and time's a whore
I pick up our past up of the floor
I write these lines just in case
I don't see you no more

Maybe you're married, you've got it made
Maybe you're famous, I just get payed
Maybe you show up at our show
But maybe I will never know

No, I will never know
'Cause you're somewhere where I can't go
A million miles away
Or right here next to me
I've tried so many times
To find a home that once was mine
A million miles away
Or right here next to me


Just one sign is all I want
To move on where we started from
I tried as hard as I could try
Not even sure you're still alive

What's with all that we once share
Please forgive me but I care
I scream as loud as I can scream
But you don't hear me

CHORUS

I survived our separation
But I can't wait for all time
All I need is a little information
So I can leave that behind

No, I will never know
'Cause you're somewhere where I can't go
A million miles away
Or right here next to me

No, I will never know
'Cause you're somewhere where I can't go
A million miles away
Or right here next to me
I've tried so many times
Nostalgia To find a home that once was mine
A million miles away
Or right here next to me

No, I will never know
Cause you're somewhere where I can't go
A million miles away
Or right here next to me
I've tried so many times
To find a home that once was mine
A million miles away
Or right here next to me

Underbar låt. And all thanks to Mikey and Joss.

Mia och Alex har kommit hem från Japan förresten! Underbart. Det var så skönt att träffa henne igen. Idag gick åkte vi upp på stan och gick runt ett tag. Bara hon och jag. Jag hade verkligen saknat henne. Men det finns andra jag saknar också... Speciellt han. Trots att det bara var några dagar sedan jag såg honom. Är jag knäpp?

The love and sadness is spreading in my body. How can I still be alive?

" I will always love you, I would never leave you alone"

Peter Cetera - glory of love

I've never cried this much over someone. Ever. Why can't I just let him go? It would feel so much better if I could.

"Hold back the tide I see, Your love in motion"

Erasure - Always

Just nu känns det bara skit. Mina känslor är sjukt starka men jag är säker på att han inte känner likadant. Varför skulle han? Jag tittar mig i spegeln och förstår direkt varför han inte är intresserad. I för sig har jag inte konfronterat honom om detta sedan i juli, men jag tänker låta bli. Han kommer bara bli iväg-skrämd om jag nämner något. Det räcker väl med det nu?

Det känns inte värt det. Livet. Jag väntar och jag väntar, men inget händer. Jag har tagit steg, men dem har bara fått mig att ramla ner igen. Så varför göra något?
Man brukar ju säga att man måste göra något om man vill att något ska hända, men om det bara blir värre? Nej, jag vill helst bara gömma mig under täcket och aldrig krypa fram mer. Sova i min egen ångest och frustration över livet. Glömma honom och försvinna... Går det?

Jag vill ha honom, men jag ser på mig själv och förstår att det aldrig kommer ske.

"I wish I had an angel for one moment of life, I wish I had your angel tonight"

Nightwish - I wish I had an angel

Jepp, nu är min andra tatuering gjord. Det kommer nog upp en bild på den någon gång när jag laddat in bilderna på datorn :)

Sommar? Jag känner att den gärna får vara slut nu. Den har varit alltför dramatisk. Så fort det verkar ordna upp dig kommer det upp något nytt som gör att man tröttnar på sommaren. Det senaste verkar ha ordnat upp sig relativt snabbt iaf. Meeen... Det är mycket som hänt.

Det nyaste (Bortsett från tatueringen) är att jag börjat med Provera. Jag har haft sjukt stora problem med mensen sedan i våras och dem ska få mensen att komma igång. 14 dagar ska dem ätas. Sen ska jag börja med p-piller för att ha mer koll på mensen.

På onsdag åker jag till Tyskland förresten. Ska bli skönt att komma bort ett tag. Slippa all dramatik för en vecka. Bara koncentrera mig på att ha det trevligt och uppleva nya saker. Välbehövligt.

Hmm.. Trodde jag skulle ha en del att skriva om, men det verkar inte vilja komma något mer nu.

Puss <3

"Because one day I'll leave you, a phantom to lead you in the summer, to join the Black Parade"

My Chemical Romance - Welcome to the black parade

Ja, mycket har hänt... En viss herre från Dalarna kom ner och hälsade på vårat gäng. Det gick bra de första dagarna, men den vet jag inte alls vad som hände... Han bad mig hålla tyst om sex, trots att det var min absolut bästa upplevelse nånsin och sen ljög han för min bästa vän som jag inte fick berätta det för. Det hände en massa mer och det var grymt mycket jobbigare än bara det där, men det slutade med att han åkte hem iaf. Vi typ skickade hem honom och det var nog mest mitt fel och jag känner mig hemsk för det... Men men, vi har pratat igenom allt och det verkar rätt så OK nu. Jag har gråtit och sagt förlåt flera gånger och haft ångest till tusen, men nu har jag torkat ögonen och ångesten och det dåliga samvetet har lagt sig lite.

När det kommer till den andre herren som jag varit kär i sedan mars-april så fungerade det inte att försöka släppa honom... Det gick verkligen inte. Känslorna är fortfarande kvar och vägrar släppa taget.

Oh... Tydligen så ljuger jag också. Om vad vet jag inte, för den personen vägrade säga vad jag ljugit om. Och jag kan för mitt liv inte komma på vad jag skulle ha ljugit om då! Vi har över huvudtaget inte pratat så himla mycket med varandra, men han påstår att jag, och dem flesta andra i gänget, ljugit för honom. Men men... Jag ska försöka att inte tänka alltför mycket på det, för han sa att det inte är något att älta i.

Och jag har varit på kryssning också. Med Emma, Vickan och Emil. Det var trevligt, men eftersom jag blev dyngförkyld samma dag som vi åkte så kände jag mig inte så himla pigg... Hade dessutom jobbat 7-14 den dagen så det blev sängen före 2 på natten. Att vi dessutom träffade på en gammal klasskompis som förändrats sjukt mycket gjorde att jag kände mig ännu mindre pepp. Då var hon nämligen världens hästtjej. Inget smink, inga speciellt utmärkande kläder och inget smink direkt. Nu? Fixat håret till tusen, kortkorta klänningar och massa smink. Jag känner verkligen inte igen henne från nian. Men men... Jag har inte pratat så mycket med henne överhuvudtaget och jag tror jag kände mig lite... Bortglömd, eller åtminstone var rädd för att bli det. Där hade vi en anledning till att lägga oss tidigt.

Men den 8e september åker jag med mormor, Angi och Reijo till Tyskland! Vi ska till Lübeck, Hamen och Rothenburg :) Vi tar färjan från Göteborg ner till Kiev. Sen bilar vi oss runt i Tyskland tills det är dags att åka hem igen :) Jag ska se till att skaffa lite åksjuketabletter så jag kan läsa och sova i bilen utan att bli åksjuk... Om jag dessutom ska läsa sagor för dem andra måste jag ha tabletter xD

Och det är folk på jobbet som slutat och två är sjukskrivna för skador och en har flyttat till Stockholm... snart försvinner en till som ska vara fortsatt tjänsteledig för att även hon pluggar. Så lite extrajobb efter sommarvikariatet har jag fått, och mer kommer det bli. Fina pengar :) Oh, jag ska beställa en stationär dator också. Då kanske jag slipper kass kvalité och lagg när jag spelar LoL. Det är SJUKT irriterande... Men jag kommer få MINST 10 000 kronor på fredag, så jag tänkte passa på att beställa en dator då. Med tillhörande skärm, headset, tangentbord och datamus.

Men nu vet jag inte vad mer jag ska skriva, så det får nog räcka såhär.
Puss <3

"Deep inside your dreams, is where you keep me"

Emii - Magic

Fine, jag ger upp. Jag orkar inte vänta längre. Inget som helst gensvar. Nu ger jag upp och flyttar över mina känslor till någon som kanske kan tycka om mig tillbaka.

"Its not the end of the world, In fact its not even the end of the summer"

Bowling for soup - Shup-up and smile

Jag vet inte vad jag ska göra åt det, om jag ens ska göra något åt det. Micke sa att jag inte får pusha alls, för att det typ kommer "förstöra allt". Han sa det inte så, men det betyder typ samma sak.

Men hur länge ska jag vänta?
Fyra månader av känslor kan vara en lång tid, men jämfört med dina sex år ensam kan det inte vara nånting. Jag antar att jag endast kan vänta och se om något händer, men det är så frustrerande! Jag tänker på dig varje dag, typ hälften av min vakna tid. Om du finns med mig när jag sover vet jag inte, för det är inte ofta jag minns mina drömmar. Men att jag är kär, det vet jag.

Det dumma är att det brukar aldrig hålla i sig så här pass länge. Om man nu kan kalla det länge. Någon månad, sedan har jag lyckats släppa personen. Två månader på sin höjd. Men fyra? Endast en person har lyckats komma över den gränsen. Men Thomas är ju lite speciell också. Förhoppningsvis ska jag väl lyckas släppa honom helt någon gång, så inte känslorna kryper tillbaka varje gång jag träffar honom.Sju år är en väldigt lång tid.

Men nu är det inte honom det handlar om. Just nu kretsar mitt liv kring *** och Joss. Och min älskade syster som är gravid! Jag ska bli moster i Mars om allt går som det ska :D

Tillbaka till ***. Idag nämnde han något om att han funderar på att ta ner någon film. Han gick så pass långt att han nämnde ratingen den fått på IMDB. Verkade nästan lite som att han ville att jag skulle fråga om jag fick komma förbi och sen den någon gång. Men jag vet inte.. Han är så komplicerad så jag vet inte alls hur jag ska agera runt honom. Ska jag låtsas som att jag inte är intresserad av honom eller ska jag visa att jag gillar honom utan att det blir för mycket? Jag känner mig sjukt förvirrad på den punkten och känner att jag vill att han ska veta vad jag känner, men samtidigt vill jag inte skrämma bort honom. Det känns som att jag gjort det misstaget ett par gånger för mycket redan. Men det är ju då man byter taktik, eller hur? Om en sak inte funkar, ska man inte lära sig något av det och försöka på något annat sätt? Det är som tvillingarna Hammarström sade på kursen på soc; En fluga lär sig inte. Den fortsätter flyga in i fönstret på samma ställe utan att lära sig att det inte går. Men vi människor provar ett sätt högst två gånger och märker vi att det inte fungerar ändrar vi på något och provar igen. Detta var då i arbetssökar-syfte. Prova ett yrke. Känns det inte rätt så får du ändra på något och ta lärdom av det du varit med om, ända tills du känner att du hittat rätt.

Jag vet, nu kom jag in på en massa annat. Kanske är dags att sluta skriva. Blir inte så mycket sagt.

Fick precis lite dåligt samvete. Kom på att jag har ett obesvarat mail på Facebook sen ett tag tillbaka. Det känns ganska viktigt att besvara det och fråga hur det gått sedan dess.

Nej, nu skiter jag i det här.
Tjo

"Have you ever tried sleeping with a broken heart?"

Alicia Keys - Try sleeping with a broken heart

Känns som att den raden passar fint för just den här natten. Allvarligt talat så har jag aldrig riktigt gråtit över en kille jag tyckt om förut. Men nu gråter jag. Varför? Känner jag så starkt för honom? Starkare än vad jag själv inser? Det är helt galet. Jag fattar inte varför det ska vara så svårt! Varför det ska göra så ont... Gråtit i över 20 minuter nu... Kommer säkert bli mer.

Varför frågade jag för? Kunde jag inte bara gått runt och varit lyckligt ovetande och fortfarande ha hoppet kvar?

Ett brustet hjärta gör verkligen ont i själen. Mer än jag någonsin trodde var möjligt. Jag har verkligen ingen lust med 40-årskalas i morgon. Vill bara vara hemma och gråta... Jag har ju sovit sjukt dåligt den senaste tiden och varit vaken över ett dygn i sträck två gånger denna vecka. Inte kunnat sova eller koppla av. Ska upp tidigt i morgon och det lär dröja innan jag kommer kunna somna. Jag vet inte om jag vill berätta för mamma och pappa varför jag inte kommer vilja följa med i morgon, men då är det bra att jag kan skylla på sömnen i så fall.

Jag är rädd för att jag kommer sluta mig. Stänga in mina känslor som så många gånger förr. En försvarsmekanism jag har. Det är inget jag vill göra, det sker automatiskt. Jag måste träna bort det, men jag vet inte hur jag gör eller vad det är som utlöser det. Oftast brukar det ske efter ett par tre veckor in i en förälskelse, men efter tre månader är känslorna starkare än någonsin. Tre månader! Det brukar gå över efter någon månad på sin höjd. Men nej... Vad är det för speciellt med dig?

Sådär, gråtit en halvtimme. Hur kommer det sig?

På något sätt löser väl allt sig. Just nu är det jobbigt, men det kommer bli bättre, det vet jag. Jag har ingen lust att deppa ihop totalt nu när jag lyckats ta mig ur en sju år lång depression. Jag kan vara ledsen nu och sen får det övergå i ilska, likgiltighet eller vad det nu vill göra. Men om en vecka vill jag att det ska kännas relativt ok. Om det nu är så att han inte känner något och inte kommer göra det så vill jag släppa det här så snabbt som möjligt. Gå vidare och fortsätta leva mitt liv.

...

This sucks. I feel totally abandoned and unwanted.

Och jag har verkligen ingen lust att jobba...

"Your sweet moon beam, the smell of you in every single dream I dream"

Train - Hey soul sister

Jag mår bra. Det känns riktigt skönt. Jag och Joss har umgåtts väldigt mycket och vi kommer umgås varje dag den här veckan. Kommer faktiskt sova tillsammans varje natt hela veckan också =P Varför? Jo, hennes pappa är iväg på jobbresa så hon har huset för sig själv. Därför sover jag hos henne nu så hon får sällskap. Och på fredag så åker hon jag mamma och pappa iväg på cachingtur runt vättern, så då följer hon med mig på torsdag eftersom vi åker tidigt på fredag morgon. Och sen blir det dela hotellrum hela helgen =)

Ja, jag är kär förresten. Och det känns bra! Det verkar som om han gillar mig tillbaka, men man kan ju aldrig vara helt säker. Men vilket som så känns det bra. Det är nästan så jag skulle kunna ha det som det är nu. Låta det vara så inget blir förstört. Men samtidigt så vill jag mer. Jag känner mig splittrad på den fronten, men det är det enda som kan kännas lite halvjobbigt just nu. annars känns resten riktigt bra faktiskt. Tabletterna hjälper som dem ska och sista mötet på psyk blir i början på juni. Så det går garanterat framåt! Att det är vår gör inte saken sämre direkt.

Ikväll ska jag och Joss ha en liten Spa-kväll. Vi köpte ansiktsmasker igår på ÖB och tryffel som vi ska sitta och smaska på samtidigt som vi leker tjejer xD Visst, jag kan ses som en som brukar göra sådant ibland, men inte Joss. Hon är mer man än kvinna ;D

Hmm, igår morse drömde jag om Kebabrulle och blev extremt sugen på det och dessutom höll det i sig hela dagen. Så vi beställde pizza på kvällen =P Då fick jag min kebabrulle! Som tur är drömde jag inte om mat i natt, så då kör vi något hemlagat =)

Och i morgon ska vi dra till Boda Borg. Jag, Joss och Emma som det ser ut just nu. Vi hoppas på att få med en till person, men jag har ingen aning om vem som kan tänkas vilja följa med. Aja, om det är någon som är intresserad är det bara att höra av sig =)

Puss <3

"Let's paint the picture of the perfect place, they got it better than what anyone's told you"

One Republic - All the right moves

Okej, jag kunde ha känt mig mer bekväm ikväll. Det var meningen att vi skulle dra till Ågården, jag Joss Lisa och Flumm, men det var bara ett 20-tal medelålders människor därinne, så vi drog till Johanna Salmén på fest istället. Så fort jag klev innanför dörren kände jag paniken komma krypandes. Så jag, Lisa och en annan tjej jag inte minns namnet på, tyvärr, gick ut och satte oss i trappen så länge. Sen gick vi in igen och då kändes det lite lugnare. Efter ett tag kunde jag börja slappna av lite grann.

Just när jag hade börjat slappna av ännu mer och nästan kände mig bekväm, då dyker det upp en person som får mig att bli ännu mer panikslagen än första gången jag klev innanför dörren. Tobias Skarin. Jag klarar inte av den människan. Det enda jag tänkte på var misshandel, utslagna tänder, våld, Kungsör, Jimmy Carlsson... Jag fick panik. Jag uthärdade knappt en halvtimma. Sedan drog vi. Jag orkade inte med det. Jag kunde inte slappna av. Med honom i samma lägenhet fungerade det inte. Så jag körde Flumm och Lisa hem till Lisa och sen körde jag Joss till hennes pappa.

När jag nästan kommit till Valskog började paniken. Någon tår hade lyckats tränga förbi mitt försvar strax innan, men sen gick det inte att hålla emot. Jag skakade som bara den och kunde inte kontrollera min andning. Sedan kom det fler tårar. Och jag tänkte på Kim och Joss. Av någon anledning. Kanske för att jag känner mig väldigt bekväm med dem båda. Dem känns lugnande på något sätt. Kanske för att vi tre hade en underbart rolig och avslappnad början på veckan tillsammans.

Det är konstigt att jag kan känna mig så bekväm tillsammans med någon jag knappt känner. Jag har träffat honom fyra gånger. Brukar jag känna mig bekväm med nya människor så fort? Och så pass mycket? Jag minns inte. Hur var jag förut? Min depression har gjort att jag glömt vem jag tidigare har varit. Jag får skapa en ny Sofia. Försöka vara så som jag tror att jag är. Eller bara vara och hoppas på att jag blir någon jag kan tycka om. Än så länge går det åt rätt håll. Jag bara hoppas det fortsätter så.

Nej, jag är rädd att fester med folk jag inte känner eller har träffat förut kommer få vänta några månader till. Det gick bra hos Krisse, av någon anledning, men inte ikväll. Verkligen inte ikväll.

Joss och Kim, ni ska känna er stolta över att jag känner mig så pass bekväma med er. Det är inte många jag känner så med. Det är alltid något som stör som gör att jag inte slappnar av helt och hållet. Så känn er stolta.

"Like the wind sweeps the earth somewhere in time"

Kamelot - The haunting

Jag kan ju inte påstå att det går alltför dåligt nu. Min medicin ökades från 60mg till 90mg och efter det så verkar det vara på väg åt rätt hål, istället för att stanna mitt i. Jag kan känna igen! Glädje och kärlek. Det har jag inte kännt på ett halvår.

Det känns skönt att veta att jag kan känna sådant igen. Det får mig att känna mig levande. Fram tills nu har jag mest gått omkring som en levande död. Det kanske har sett ut som om jag har varit glad och så, men det har mest bara varit en mask. Jag har kännt mig tvungen att se glad ut för att inte alla ska bli oroliga. Men ensam log jag aldrig. Men det kan jag göra nu!

Jag känner att jag måste tacka en person för detta. En mycket speciell person som jag umgåtts mycket med den senaste tiden. Hon har fått mig att tänka på annat, kanske utan att själv vara medveten om det, men genom att bara vara med mig har hon hjälpt mig att bryta min isolering och hjälpt mig att känna.
Tack Joss, du är en underbar vän och jag älskar dig! <3

Och utan henne hade jag aldrig gått på den där festen och om jag inte gått dit hade jag inte känns som jag gör idag. Jag hade inte kännt mig lika levande som jag gör nu. För tack vare det har jag träffat någon som väckt mina sovande känslor till liv. Jag bryr mig inte om det inte kommer bli något, bara jag får veta att jag lever.

<3

"I'm so deep into this shit I can taste the earth"

Erik Hassle - Don't bring flowers after I'm dead

Natten till igår hade jag ett par väldigt skumma drömmar. Den första var en mardröm som jag vaknade av runt klockan 7. Varulvar som fortfarande såg ut som människor. Den var skum, konstig, skrämmande. Jag kommer ihåg en del av den. vi var tvungna att låsa in oss hela tiden, annars skulle de komma och döda oss. Och det var inte dem allra bästa dörrarna eller låsen heller. Ändå höll det varulvarna borta. På något sätt klarade vi oss.

Den andra drömmen kom när jag lyckats somna om. Jag kommer inte ihåg så mycket från den, bara små bitar som inte bringar något sammanhang. Vi letade efter cacher, men samtidigt så var det i ett annat syfte. Det var viktigt. Livsviktigt att vi hittade vad vi letade efter.

Det var jag, min syster och en annan som jag inte vet vem det är. Jag är osäker på vad han egentligen hette, för hans namn tycktes förändras under drömmen. Ena stunden var det Rickard Pettersson och han var storebror till Jocke, Johan, Jeppe och David. Men han var yngre än både Jocke och Johan, det är skumt. Sen hette han Andreasson i efternamn. Sen Andreasson Pettersson och Rickard Andreasson. Väldigt skumt... Men han var snygg, det måste jag säga.

Ja, drömmar kan vara allt bra konstiga ibland.

Idag fick jag brev från Psyk. De har satt upp mig på väntelistan, vilket kan ta en månad. Så, ännu mera väntande. När ska det bli ordning på mig?

"And the superstars sucked into the supermassive"

Muse - Supermassive black hole (från Twilight)

Nu har jag flyttat till mamma och pappa. Visst, jag har bara tagit med mig de viktigaste sakerna än så länge, men vi ska flytta resten senare.

Det känns bra att vara hemma igen! Vickan kom över framåt kvällen och vi satt och snacka massa gamla minnen! Verkligen jättekul att träffa henne och prata massa minnen igen <3 Det gör jag gärna om =)

Så i stort sett har jag haft en ganska bra dag. Speciellt nu på kvällen. Förmiddagen och eftermiddagen var väl sådär, men kvällen har varit fin och trevlig =) Avslappnad och lugn. Som jag vill ha det =) Tack för i kväll Vickan! <3

"But don't sleep get on the run, Stop thinkin' and have some fun!"

Detta är sista gången jag säger det här: Jag kommer garanterat inte flytta hemifrån igen förrän jag har en fast inkomst som jag kan leva på. Och när jag flyttar, då blir det till en EGEN lägenhet. Ingen rumskompis, inget internat. Det ska bli mitt eget hem. Bara mitt och ingen annans. Möjligtvis ett par katter, men inga fler människor. Jag ska bo ensam.

Jag har pratat med mamma nu i kväll. Jag skickade ett meddelande där jag skrev att jag snart flyttar hem. Anledningen till detta är att det blivit för mycket. Nog för att jag varit hemsk. Det vet jag. Jag är fullt medveten om det! Jag har varit arg och irriterad hela året. Jag har mått skit och inte orkat göra något alls. Idag brast det totalt.

Emma har väl tröttnat hon med, antar jag. Hon drog till Peter utan att säga något i morse. När jag skickar ett sms säger hon att han ska äta och duscha och att de ska komma tillbaka sen. Hon kommer hem, slänger ihop massa saker och drar till Elin med orden att hon ska sova där i natt. Senare skickar hon ett meddelande och frågar hur mycket mynt det finns kvar. Typ fem spänn fanns i min plånbok. Ja, det fanns. Hon åkte hem, från Arboga till Köping, hämtade de fyra kronorna och fem femtioöringarna i min plånbok, tog de få (högst 4) tomflaskor vi hade och stack. Utan ett ord. Jag frågade vad hon skulle med fem spänn till, men det svarade hon inte på. Så nu är jag HELT pank. Inte en enda krona.

Jag blev skitarg, det kanske ni kan förstå. Hon slösar bensin på att åka hem för att hämta högst 15 spänn. Det var säkert mindre än så totalt. Om man räknar med tomflaskorna också, alltså. Men ja, mamma ringde upp mig och jag grät i telefon. Jag har gråtit hela dagen. Och det är sjukt svårt att hejda det. Helst ville mamma att jag skulle komma hem redan idag, men katterna kan ju inte vara ensamma. Så pappa hämtar mig i morgon. Jag har packat en väska med det viktigaste, kläder, smink, hygienartiklar och några av mina viktigaste (personligt värde) föremål. Vi kommer säkert inte flytta speciellt mycket i morgon. Vi kommer säkert inte ens att kunna flytta något eftersom rummet jag kommer bo i måste tömmas då mamma och pappa renoverar övervåningen. Men "mitt" rum är klart i alla fall.

Jag kanske kommer få sova på soffan ett par dagar, men det gör mig inget. Bara jag får komma hem. Visst, jag kommer sakna katterna, men jag klarar mig. Det är bättre att jag flyttar hem än stannar här. Dessutom får jag närmare till min älskling Joss <3

---

Jag orkar inte med det här. Jag orkar ingenting alls! Nog för att det börjar ordna upp sig vad gäller kuratorer och sånt, men det hjälper inte när folk uppenbarligen inte bryr sig om hur jag mår. Jag menar, hur kan man gilla att någons telefon är trasig? Det fattar inte jag. Jag skrev på Facebook att min telefon är trasig och att man därför knappt kan få tag på mig, och TRE personer 'gillar' detta. En tredje trots att jag kommenterat att jag tar illa vid att folk gillar det. Och den personen är någon som jag litat på och haft förtroende för i flera år. Men nu? Jag vet inte... Mitt förtroende för folk börjar försvinna... Kan jag verkligen lita på att folk bryr sig om mig? Eller är det så att jag mår så pass dåligt att ingen orkar ta tag i det riktigt? Eftersom det inte verkar bli bättre?

Men vet ni vad... Fuck you all! När jag mår bättre ska jag rensa ut bland mina kontakter och endast spara dessa som jag anser som mina riktiga vänner.

"Right now we're standing here in line"

Jag måste erkänna att jag är besviken över gårdagen. Den informationen jag fått var att vi skulle ha en "prata ut"-kväll. Där vi alla skulle få ventilera våra känslor och prata ut om saker vi tänkte på och oroade oss över. Gjorde vi det? Nej. Det blev handla, laga mat, äta, lyssna på musik, snacka, äta efterrätt och snacks, dansa lite i vardagsrummet, prata och sedan krogen. Inte alls som jag föreställt mig att det skulle vara. Jag var beredd på att försöka öppna upp mig. Men det fick jag inte.

Jag har bestämt mig för en sak. Jag ska sluta gå runt i skitkläder varje dag. Jag ska börja ta på mig mer vardagliga kläder. Jag ska börja sminka mig varje dag, även om jag inte ska någonstans. Detta för att jag ska må bra med mig själv, för att jag kanske ska kunna se något bra med mig själv.

När jag är sminkad och har lite finare kläder på mig mår jag bättre. Jag trivs bättre med mitt utseende då. Därför tänker jag fortsätta sminka mig. Även om jag mår skit. För om vi får oväntat besök slipper jag känna att jag vill gå och gömma mig för att jag inte är sminkad, inte duschat på ett par dagar, inte borstat håret och har samma kläder som jag hade för flera dagar sedan. Oftast ett linne och leggins. Men nu är det slut med det.

Jag ska också försöka träna lite. För mig själv. I mitt rum. När jag är ensam och ingen kan se mig. Då slår jag på datorn och sätter igång Zumba. Det är i alla fall något. Ta mig ut vet jag inte om jag kommer känna för, men att jag ändå gör något är ett steg framåt, i rätt riktning.

Krogen igår... Det var väldigt lite folk när vi kom dit. Det var bra musik så jag kände mig peppad och relativt lugn. Men sen... Då började folket strömma in. Ganska snart var det nästintill packat på B&S. Jag fick panik. Inte synligt kanske, men inombords. De andra såg säkert att jag inte kände mig bekväm, och Vickan försökte få mig att tänka på ett annat sätt, genom att föreställa mig att alla gick runt i underkläder. Kul idé, men fungerade inte riktigt för mig. Det var fortfarande för mycket folk. Vi dansade en stund och jag kände mig fruktansvärt obekväm. Det kändes inte alls bra. Folket kom närmare och närmare, det fanns ingen utväg.

Jag gick därifrån. Jag sa till de andra att jag inte klarade av det och sen gick jag. Emma följde med, för hon tänkte att hon lika gärna kunde dra om jag skulle hem. Men hon skulle inte hem.

Det var ett för stort steg för mig. Att gå ut på krogen en lördagkväll som bland det första jag gör när jag bryter min isolering. Nej, mindre steg i framtiden.

"With the bad boys always catching my eye"

Idag har jag en bra dag. Bättre än jag haft på länge! Jag kände mig glad när jag vaknade och kunde skratta och le utan att det var falsk. Nu har det gått ett par timmar och det börjar tona ner sig lite, men jag ligger ändå över den neutrala nivån vilket känns väldigt bra.

Min kära kusin som för tillfället bor i Japan skrev till mig. Det kändes väldigt bra, då jag har inte hört av henne på länge. Hon skrev att jag skulle hälsa familjen och putta katterna, vilket fick mig att brista ut i skratt! Att jag dessutom skrev en humoristisk fanfic innan jag lyckades somna i morse tyder på att jag har min bästa dag so far i år. Men jag lovar, den är så mycket random jag kan skriva! Bara för att den är så extremt random och konstig måste jag lägga upp en länk här: Kiba hates picking vegetables

Den är baserad på animen Naruto, som jag ju skrev om häromdagen att jag läser historier från. Det är alltså fans som skrivit detta, precis som jag skrivit om Kiba som hatar att plocka grönsaker. Den är på engelska, men jag trivs bäst så.

Have fun!
Puss <3

"Lips feel soft as a feather when we touch"

Flo Rida - Sugar

Nu när jag för en gångs skull ligger över den neutrala nivån så tänkte jag att jag kunde skriva lite. Just nu sitter jag och försöker tänka på allt bra som finns så att jag kan få behålla den här glada känslan längre.

Det dumma är att jag har svårt att skriva när jag mår bra. Lite knäppt, men jag klagar inte över att slippa mörka tankar. Jag är bara glad över att det faktiskt finns ljusa glimtar i mitt liv fortfarande. Inte för att något bra har hänt eller så. Helt plötsligt blev jag bara gladare. Kan bero på att den där historien jag läste slutade lyckligt? Jag funderar allvarligt på att låta bli att läsa tredje och sista delen. Det skulle TOTALT förstöra mitt goda humör. ANNAN MUSIK! Den här är inte tillräckligt glad. Hmm.. Äsch, ZTV.

Nej, jag har helt enkelt ingen lust att skriva. Vi hörs alla underbara människor!

Puss <3>

"She lives in a fairytale, somewhere too far for us to find"

Jag förstår inte hur någon vågar lämna mig ensam. Hade jag haft lite mer mod, om jag inte varit rädd för smärtan, då hade jag varit borta nu. Eller åtminstone på väg bort.

"Well you built up a world of magic, Because your real life is tragic"

Paramore - Brick By Boring Brick

Jag har börjat läsa igen. Inte bara böcker. Inget tramsigt massa massa glatt hela tiden och sedan en liten intrig och sen är allt bra. Nej då, det kanske börjar relativt bra, eller så börjar det uselt. Börjar det uselt så blir det först sämre i historien, sen bättre, sen sämre tills allt ligger i botten innan det sakta börjar röra sig uppåt. Börjar det relativt bra så blir det snart åt helvete med hela historien.

Ångest. Jag älskar att läsa om ångest. På engelska heter det angst, jag tror det är ångest. Eller något liknande... Men det händer mycket. Jag kan gråta och känna att mitt liv kunde vara värre. Men samtidigt mår jag dåligt när jag läser allt det där...

Allt är bara påhittat. Det är inget som hänt. Åtminstone är det inte baserat på verkliga händelser. Men det är våldtäkt, mord, romans, droger, död, depression och massor med olika negativa händelser som jag inte kan slita mina ögon ifrån. Varför? Jag vet inte. Jag fastnar och kan inte sluta läsa. Sen kan jag inte sluta tänka. Önska mig bort. För trots alla negativa händelser i historierna så existerar dessa stunder av hopp och glädje som jag saknar i mitt liv. Och eftersom det är så mycket negativt i allt så betyder dessa tillfällen extra mycket när jag läser och det får mig att önska att jag kunde känna så över mitt eget liv! Att jag kunde känna sådan glädje över mig själv eller något som händer mig! Men nej. Den glädjen känner jag bara när jag läser. Samtidigt så känner jag en sorg och ångest som är större än vad som är vanligt för mig. Visst, dessa stunder kommer då jag mår sämre än när jag läser extra tråkiga bitar, men mot en vanlig dag så mår jag sämre när jag läser det där. Varför läser jag? För att komma bort...

Just nu önskar jag att jag inte fanns här, att jag kunde få komma bort från verkligheten. Jag vet vad jag skulle vilja ha just nu...

Något annat jag längtar och drömmer om är att få komma till en värld som inte finns. En sagovärld där figurerna ser ut som människor, men det är inte som i verkliga världen. Har ni någon gång sett animen Naruto? Om inte så skyll er själva, om ni har det så vet nu vad jag ofta drömt om. Att få komma dit, eller till en värld som liknar den. Där kanske jag skulle kunna bli räddad?

There are no knights on a white horse coming to save me

Jag bara önskar att något av det jag drömmer om skulle vara sant. Jag har på allvar drömt om att om jag gjorde vissa saker i en viss ordning och till sist tog mitt eget liv så skulle jag få komma till den plats jag drömt om och längtat efter. Få se de påhittade personer jag saknar och önskar vore verkliga. Vad är det för fel på mig?

Jag tror jag ska ta med vissa av dessa inlägg till mitt första möte mer kuratorn, dock så har jag fortfarande inte hört något från dem och det första mötet är utom räckhåll. Dessutom måste jag vänta tills efter helgen innan jag kan ringa dit. Jag vet att jag sa i början av veckan att jag skulle ringa, men jag har inte orkat. Jag är rädd. Tänk om de säger " Vi kan tyvärr inte ta emot någon nu, du är tvungen att vänta" eller "Det finns de som har stått i kö längre än dig som inte kan vänta längre". Jag skulle bli förkrossad. Jag skulle inte orka. Jag bara önskar att jag hade modet att ta mitt liv. Gud, vad skönt det skulle vara att slippa allt det här!

Känns dumt att skriva sådana här saker här, egentligen. Men det är enda tillfället så jag verkligen kan få ut allt. Här kan jag skriva om allt jag känner, allt jag önskar och längtar efter. Nog för att jag kanske känner mig dum efteråt för att jag vet att folk kan läsa det här, men ändå gör jag det.

Jag behöver verkligen hjälp.

"Nothing will go wrong. But if it does, do I care?"

Basshunter - In her eyes

Då var man 22 år gammal. Kände mig glad när jag vaknade. Det kändes riktigt bra. "Den här dagen kommer bli riktigt bra" tänkte jag. Eftermiddagen blev lite stressig. Inte så mycket, bara lite. Sen kom mamma, pappa, mormor och farmor. Det blev mat, vi spelade lite kort och sen blev det tårta. Redan då hade jag börjat bli trött. Det var före sju tror jag.

Nu är jag trött, men jag har ingen lust att sova. Jag känner mig ensam och vill ha sällskap. Men samtidigt vill jag fortsätta vara ensam. Jag är uttråkad, men jag vill inte göra något! Jag har inte lust med något alls. Jag är hungrig och sugen på något, men samtidigt vill jag inget ha. Jag har ingen aptit. Jag känner mig nere. Jag känner mig inte neutral på någon nivå. Allt ligger under det neutrala just nu. Men det är inte så pass att jag vill försvinna. Inte riktigt. Nog skulle det vara skönt, men självmord... Nej, inte som jag känner just nu. Jag vill bara bort från verkligheten ett tag.

Jag känner för att gråta, men jag känner mig inte så pass ledsen att jag kan. Det är precis på gränsen.

Egentligen mår jag verkligen inte bra. Jag försöker verkligen må bra, men jag kan inte. Jag kanske känner mig nöjd vid tillfället, men sen kanske jag får ett negativt besked som egentligen inte betyder något. Och då sjunker allt... Går strax under eller långt under den neutrala nivå jag oftast ligger vid. Det är sällan nuförtiden som jag ligger över det steget. Och jag vet inte vad jag ska göra för att kliva upp ur den djupa avgrund jag grävt för mig själv. Jag lyckas klättra upp en bit, men sen tar kraften slut och jag faller ner. Om jag förlorar greppet eller kliver snett, då rasar jag ner till botten. Eller ner åtminstone... Har jag tur kan jag hindra mig själv från att falla för djupt. Men hur långt är för djupt? Hur långt kan jag falla och fortfarande leva? Hur länge ska jag orka? Jag vet inte.

Tomorrow, I might be able to escape reality

"Explain me the reason why I´m so much in pain"

Infected Mushroom - Becoming Insane

Helt plötsligt fick jag för mig att skriva. Det var länge sedan sist. Innan jul. Över en månad sedan. Jag har helt enkelt inte har någon lust att skriva. Jag har inte haft någon lust med någonting egentligen... Jag har nästan isolerat mig totalt under den senaste månaden. Fin början på året, va?

Ända sedan julas har jag mest bara suttit hemma och inte gjort något. Legat i mitt rum, glott på tv, sovit, läst, hållit på med datorn... Och nu mår jag sämre än jag någonsin gjort. Även om jag inte börjat skära mig igen, vilket är ett stort plus. Dock har jag funnit andra sätt att tillfälligt lindra smärtan och sorgen som bor inom mig.

Jag har massor med aggression inom mig. Ilska, irritation och hat som bara ligger och gror och blir värre för varje dag som går. Jag gråter allt oftare. Känner för att slå sönder saker, banka i väggen tills knogarna är blodiga och sönderslagna, kasta saker runt om i rummet, göra mig själv illa. Än så länge har jag inte gjort något. Men snart orkar jag inte hålla emot längre. Om jag inte får komma till den där jävla kuratorn nån gång så kommer det brista. Jag har väntat i TRE månader! Inte ett ord har jag hört från dem. Inget samtal, inga brev, inga mejl. Inte ett ord.

Jag har mina tabletter. Utan dem skulle det säkert vara ännu värre, men ändå har jag nog aldrig mått så dåligt och isolerat mig så mycket som jag gjort nu. Jag har ingen lust med någonting och vill inte göra något. Ändå är jag fruktansvärt rastlös ibland...

Klockan rinner iväg. Jag har inte lagt mig än. Hur skulle jag kunna sova? Jag vaknade vid 3-4 på eftermiddagen. Då är det ganska givet att man inte kan somna på kvällen. Det är nästan så jag funderar på att strunta i nattens sömn och hålla mig vaken tills klockan är tillräckligt mycket att jag känner att det är värt att ringa till sjukhuset och bli kopplad till kuratorerna och fråga när fan de tänkt att jag skulle få en tid.

Jag pratade med Emma idag. Jag slängde ur mig en del av det som legat och grott i mig den senaste tiden. Oron inför framtiden, panik över att träffa människor, att jag inte hört något från kuratorerna, hur jag mått senaste tiden och att jag isolerar mig mer och mer. Jag kan inte vänta längre. Om de säger att jag inte kan få en tid tillräckligt snabbt så kommer jag inte orka... Seriöst, hur lång tid måste det gå innan man ska få må bra?

Jag fyller på onsdag. Jag ser verkligen inte fram emot det. Att jag fyller år påminner mig bara om att jag blir äldre och att tiden går. Att jag fortfarande inte har något jobb och ingen som helst inkomst. Inte ens från Arbetsförmedlingen får jag några pengar just nu. Varför? För att de jävla säger att man inte kan få pengar innan man kan börja med praktik, vilket är tre månader. FUCK YOU! Detta betyder att jag måste gå till soc. Kul? NEJ! Det är bland det sista jag har velat göra! Jag vill verkligen inte gå dit. Det känns så fel, så dumt. Jag vill inte behöva vara en sån som måste gå till soc för att kunna leva. Jag vill tjäna mina egna pengar, gå till min jävla kurator och må bra! Men får jag det? NEJ! Klart jag inte får. Jag fick inget jobb på Magazin24 (De har inte råd just nu berättade Hansson för mig efter att ha läst mitt CV) och kuratorerna hör aldrig av sig.

Jag har nått botten.

--------------------

Jag önskar nästan att jag kände mig tom inombords som jag gjorde för några timmar sedan. Känslorna är för mycket. Jag vill inte att det ska vara slut, jag vill att det ska fortsätta!

Att jobba jour i två veckor, det känns som ingenting. Jag önskar att det hade varit några dagar kvar. Jag önskar att jag haft mer tid tillsammans med dem. Jag önskar att jag ansträngt mig mer! Visat mer av vad jag kan, inte bara hälften.

Visst, vi ses på onsdag. Och efter nyår. Men sen då? Nej, jag ska skriva ihop ett CV och lämna till Hansson. Sedan är det bara att hoppas.

"I realized my love for you was strong, and I miss you here now you're gone"

Vad dåligt jag är på att uppdatera.

Jag har haft två helt störda dagar. HELT galet. Igår i alla fall.

Det hela började redan på förmiddagen. Jag skulle ju till skolan eftersom det var tisdag. Jag var nära på att missa tåget eftersom det var is på rutorna i bilen. Sen på tåget får jag reda på att jag bokat biljetterna för MÅNDAG och inte TISDAG! Jag glömde ändra datum... FUCK! 270 spänn rakt åt helvete, rakt ner i SJs ficka. Dessutom fick jag panik på pendeln.

Väl i Stockholm måste jag vänta en timma innan lektionen. Sen är det bara jag som är där också... Drygt. Efter lektionen måste jag vänta ytterligare en timme innan tåget går...

Väl i Köping igen då.. Jag sätter mig i bilen, svinkallt håller på att frysa ihjäl... Is och grejer på rutan. Sätter på värmen som fan och skrapar rutor. Sen är det ju så klart imma i bilen sen. Men, men kör iväg eftersom jag tyckte jag såg tillräckligt. Men! Precis utanför museet finns det ju 30-skyltar som sitter på stora betongklumpar ute i vägen. På grund av imman såg jag den inte förrän jag var typ fem meter ifrån... Vad händer? Jag brakar rätt in i den med båda högerdäcken och sidospegeln... PANG! Ett däck trasigt. Jag svänger in på parkeringen till museet och börjar byta. Nära på att bryta ihop, tårar i ögonen och snyftandes... Men, jag får ihop det och jag berättade för mamma och pappa också. Ringde till dem.

Vidare: Skulle till Kungsör för att Stina ska ha Ljusparty. Nästan vid Kungs Barkarö märker jag att något är allvarligt fel. Och så känner jag det... Bakre högerdäcket har också fått punktering. FUCK! Det är bara att stanna och ringa till pappa. DÅ grät jag. Jag var INTE glad. Kanske ni kan tänka er, va? Japp, så på med varningsblinkers och ut med triangeln. Och så väntade jag på pappa. Han kom efter ett tag, med ett sommardäck. Vad annars kunde vi göra? Reservdäcket satt ju på framhjulet. Och det var dessutom ett riktigt vinterdäck med dubbar, som tur är.

Men jag sket i ljuspartyt. Skrev det till Stina att jag haft en cp-dag. Men men...

Sen idag då! Vad hände idag?

Jo! Jag råkade välta ner klädhängaren så Jossan nästan fick den i huvudet och sen missade jag TVÅ bussar hem! 17.00 och 18.10. 17.00 planerade jag självmant att hoppa eftersom jag var tvungen att bli klar med en text men nästa missade jag. trodde den gick 18.15. Så pappa fick komma och hämta mig. Ifs sa jag åt honom att de kunde äta först och att han kunde hämta mig sen, men han hämtade mig och lät lasangen svalna så den var perfekt när vi kom hem.

Men jag hoppas fan turen vänder snart. Det börjar bli liiiite jobbigt. Ja, sen tror jag att jag håller på att få urinvägs infektion också. Inte kul. Det är lite tjockt i näsan och jag har haft ont i magen halva eftermiddagen. Men nu känns det bättre. I magen alltså. Inte resten.

Det var det.. Nu vet jag inte vad mer jag ska skriva. Eller, jag orkar inte skriva mer.

Puss <3

"You and me could write a bad romance"

Lady Gaga - Bad Romance

Ja, bloggen har fått sig en liten uppdatering. Jag tyckte det blev helt OK. Ingen större skillnad från tidigare, bara en ny bild och annat färgtema.

----

Still feel that way

Will I ever be free?

You haunt me in my dreams

----

Oh, det har jag glömt berätta!

JAG SKA JOBBA EXTRA PÅ MAGAZIN24 ÖVER JUL OCH NYÅR!!!!!!!!!

Jag är så jävla lycklig över det! Det känns så bra! I för sig ska jag bara jobba typ 2 timmar om dagen, hålla koll på internet och se till att uppdatera nättidningen under tiden, men ändå! Det är fortfarande jobb. De andra ville vara lediga så jag kommer få med mig en firmabil, videokamera, systemkamera, bärbar dator (Mac =S) och komradion! =)

----

Fortfarande kan jag inte sluta titta, studera observera, lyssna. Jag vill känna, röra, smeka. Känna din hud mot min. Hela jag längtar och vill. Men det kan inte hända. Eller kan det? Bollen ligger hos dig, fast det vet du inte om. Du vet ingenting. Du har inte den blekaste aning om vad jag känner, vill, tänker! Åh, jag vill berätta men det tar emot så otroligt mycket. Jag kommer inte kunna se på dig under dagarna. Jag kommer få ångest över att gå dit. Nej, det är bäst att det bara blir en hemlig, tyst, tillfällig förälskelse.

"Så snurra min jord igen, radion spelar vår sång"

Jag har bestämt mig. När (och om) jag gifter mig så ska min bröllopsresa bli en fler-dagars kryssning! Gärna till Karribien.

--

På firmafesten igår hade jag riktigt kul. Det var trevligt att kunna umgås med folket utanför kontoret. Men... Min medicin och alkohol går inte riktigt ihop. Jag drack fyra glas vitt vin och välkomstdrinken... Sen vad jag stupfull. Allvarligt talat så vet jag inte om jag varit så full någon gång. Och då har jag ändå haft tillfällen då jag druckit fyra-fem gånger så mycket!

Nej, men jag har minnesluckor från igår. Det är en del tomma små-bitar. Eller... Åtminstone dimmiga. Den sista timmen är väldigt dimmig. Hemvägen är extremt dimmig. Jag kommer knappt ihåg något från det. Jag minns inte när vi gick ut, jag minns inte när vi gick över vägen, jag minns när vi sa hej då till Jonny men sen blir det dimmigt igen över parkeringen. Jag minns att jag låste upp ytterdörren och sa hej då till Jossan och Kleven. Sen blir det dimmigt igen. Jag har för mig att jag satt med Emma i soffan ett tag, men jag vet inte om det var så att jag satte mig och sen for upp direkt igen och gick till toan för att spy eller om jag satt en längre stund...

Hur länge jag var inne på toa är också dimmigt. Hehe... Jag vet att jag råkade spy på min arm och toasitsen, men jag minns inte att det hände. Hur jag vet det är att jag såg det efteråt, när jag spytt klart.

När jag kom ut därifrån hade Emma bäddat åt mig med handduk under kudden och hink, vatten och en liten handduk att torka munnen med om det skulle behövas. Tack Emma <3

Aja, på morgonen vaknade jag tidigt. Före 6. Det luktade spya överallt (Jag hade inte spytt igen) och jag kunde inte slappna av. Men efter ett tag lyckades jag somna om. Men sen var det bara att kliva upp 7 igen... Jobb liksom. Jag kände mig nästan fortfarande full. Jag kunde knappt gå. Vinglade lite fram och tillbaka. Benen orkade inte riktigt bära mig. Men jag tog mig till toaletten och jag tog mig tillbaka. Och jag fick på mig kläder och jag fick ner alla mina saker. Och jag tog mig till Nya kondis och köpte en macka och sen tog jag mig till kontoret också. Sen var det dött... Jag orkade knappt göra något... Helt totalt fullkomligt död var jag.

Jag fick blodsockerfall också. Satt och skakade en hel del och kände mig fruktansvärt svag. Drack massor med vatten gjorde jag också. Men socker behövde jag garanterat. Så när Krister skulle gå och handla frukost vid 10 så hängde jag med och köpte cola och chokladboll för att få i mig lite socker och vakna till. Vid lunch kände jag mig nästan normal. Efter lunch blev jag trött igen. Kleven och Krister sa åt mig att åka hem 14.10. Så då gjorde jag det. Jag somnade när jag kom hem. Men det var så skönt att bara ligga där! Det kändes så bekvämt. Sen var det mat så då fick jag inte sova längre... Sen efter maten gick jag och la mig igen. Den gången somnade jag dock inte utan låg mest och lyssnade på musik utan att röra mig under täcket. ingenting har jag gjort idag. Om man inte räknar med att jag jobbade 6 timmar.

--

Åh, vad jag inte kan låta bli. Hela tiden försöker jag spana in dig. Studera dina rörelser, lyssna på variationerna i din röst, studera din hud, dina ögon, hela dig. Jag vet inte om jag tittat på en människa så mycket på det sättet. Studerat sådär. Tittat på och beundrat utseendet, visst. Men inte studerat så ingående som jag gjort med dig. Bara på håll. Jag vågar inte röra vid dig. Knappt tala med dig... Men lite har vi väl talat. Eller... Det känns mer som om det är du som börjar tala med mig. Igår, då frågade du hur maten var. Idag, då pratade vi lite grann vid lunchen. Lite om maten, du frågade om jag inte tyckte om biffen eftersom jag gav bort typ halva. Sen att du minns hur mycket jag druckit innan du gick! Det tänkte jag inte på innan, jag kom på det nu. Men, jaja... Hur mycket jag än tittar, vill och hoppas så kommer det inte bli som jag vill.

"All the boyfriends hate me 'cause the girlfriends love me"

So tired...

All I want is to fall asleep and never wake up again.

--

Jag tänkte på det igen. Jag tänker på det nu. Hur skulle det kännas? Hur skulle det vara? Vad ska alla säga? Tänka? Tro? Veta?

--

I don't feel like it. All I want is to relax, sleep, meditate. Not care at all.

But it always comes to me. The thoughts, all the things I need to do.

--

Jag orkar inte skriva just nu...

"You're so beautiful, so damn beautiful"

Akon - Beautiful

--

I'm falling but I don't know why.

Everyday, falling harder and harder.

Trying to understand myself and everything around me.

Gazing at the stars I realize this is what I have to do.

There is no other way.

I have to do it.

I find myself below the moonlight.

Thinking about everythin, everyone.

I hope for the world to crash.

I'm still falling.

Will I ever stop?

I will crash with the world.

--

Ibland känner jag bara för att skriva. Vad vet jag inte, bara vad som helst. Det kommer alltid något jag behöver få ur mig. Jag minns alltid något som är värt att skriva om, som jag behöver få ur mitt system.

--

I'm thinking about ut all. About everything that's happened. About everything I want to happen.

Wandering around alone in the moonlight, listening to the silence. All I can hear is my own thoughts, disturbing the peace.

I try not to listen, but they force me to. Soon I fall deeper, all the way. This time I won't be able to get up again.

--

Jag orkar inte blockera allt längre. I flera år har jag försökt blockera den delen av hjärnan, där allt ont sitter. Jag vill inte släppa ut ilska, ångest, nedstämdhet, men nu brister det snart. Jag måste få ut allt! Det förtär hela mitt inre, gnager, river, bankar och slår. Vill ut, vill höras, vill synas! Men jag vill inte... Jag vill dölja det, gömma undan, skymma, hålla kvar i mörkret. Hur ska det gå hos kuratorn?

--

It hurts. In my heart. My head feels heavy from all the thoughts lingering there. I can't make it go away. I can't stop it. It eats me from inside, the feelings, the sadness of my heart.

Have I done something bad? Am I a bad person who doesn't deserve to feel good? What have I done?

--

Fredagen var härlig. Delar av kvällen kändes som taget ur en dröm eller en film. Speciellt där, vid kanalen, då kändes det som en film.

--

"Sleep, sleep." He said and moved his hands in front of my face, as to make me sleep. Just for fun I closed my eyes and pretended to fall asleep. "Awake!" He said after a few moments. The he did it again. "Sleep, sleep" and so I did again. This time... He kissed me. Butterflies flew around in my body. I couldn't help myself. It felt so good, so right, so wonderful! Like a dream that never comes true. But it wasn't a dream. No movie. It was real. And at that moment I felt like the happiest girl on the planet.

--

Tänk om man fick uppleva sånt oftare. Det är första gången det varit så filminspirerat, drömlikt, magiskt. Vad hände sedan? Allt hände. Nu vet jag inte vart jag har mig själv. Jag vet inte vart jag ska ta vägen, hur jag ska gå tillväga, vad jag ska göra härnäst. Jag är förvirrad, fångad, fast i en dröm. Hur ska jag ta mig ut?

"Sanctus Espiritus! insanity is all around us"

Samma som gårdagen.

Jag vet helt enkelt inte vad jag ska ta mig till. Det river i mig, det trycker, drar ihop, längtar efter beröring! Hela allt som är Jag längtar och vill! Men det kommer inte ske... Hur skulle det kunna? Det skiljer för mycket. Och varför skulle jag vara intressant? Kom igen, vem vill ha en ångest- och depressionsfylld 21-åring?! En fullt självmordsbenägen ung kvinna som har skärt sönder sin arm totalt under de senaste sex åren. Visst, nu har det inte blivit fler sen i våras, men vem vet! Det kan bli fler.

Tabletterna hjälper mycket, det gör dem! Men det är ju inte helt bra. Nu har det legat på en ganska jämn nivå ett par veckor så det kanske är ganska givet att det kommer en svacka. Den är väl inte lika djup som svackorna var innan jag fick mina nuvarande tabletter, men det är en svacka. Jag känner det. Djupt inom mig rotar sig en sorg och ledsenhet som gör att jag vill skära ut allt ont. Få bort det från mitt hjärta.

Det känns tungt. I hjärtat alltså. Jag känner det nu. Det trycker på och något vill ut! Snart brister det... Hur länge ska jag orka hålla allt inom mig? Jag vill bara skrika ut det: SE MIG! Snälla rör vid mig! Jag orkar inte hålla emot, jag behöver dig!
Men jag gör det inte. Varför? För att jag inte vågar. Jag vill inte göra något konstigt. Då får jag ångest och allt bli så mycket värre än det var innan...

Mina ögon dras åt det hållet varje gång. Jag kan inte hålla dem i styr. Jag blir okoncentrerad och kommer inte ihåg vad jag höll på med. Mina händer darrar och jag kan inte sitta still. Tankarna far mot förbjudna drömmar, ouppnåeliga höjder.

Jag tänker för mycket.

Mer kommer senare.

"Sanctus Espiritus! redeem us from our solemn hour"

Within Temptation - Our solemn hour

Väldigt bra låt, måste jag säga.

Ibland blir jag galen på mig själv. Jag kan inte sluta tänka. Och det som ockuperar mina tankar borde egentligen inte göra det. Det är FEL. Det skiljer 16 år, det borde inte vara så. Men ändå kan jag inte sluta tänka, drömma, hoppas på att något ska hända. Samtidigt är jag rädd för att något ska hända. Vad ska folk säga? Vad ska folk tro? Hur ska det bli i framtiden om något händer?

Nej, ibland är det dåligt att kunna tänka för mycket. Jag överanalyserar saker som händer. Saker jag känner. Det blir för mycket för mig att klara av.

Det är ganska spännande att jag får reda på väldigt mycket om mig själv genom att skriva i bloggen. Saker jag inte tänker på riktigt skrivs ner av sig själv. Som förklaringar på vad jag tänker på och varför jag tänker på det. Om jag inte skrev ner det skulle jag aldrig komma på varför det är så. Det är som terapi, en väckarklocka, en översättare.

I kväll har jag svårt att sova. Det snurrar för mycket tankar. Förhoppningar. Drömmar. Orosmoln.

Puss <3

"I'll fly away From Berlin to LA to London, Paris, Tokyo to see you again"

Banaroo - I'll fly away

I morgon blir det scones! Jag har bakat =) Kleven ska ta med sig ost och Jossan ska ta med sig marmelad. Mums! =)

Jag trivs något så otroligt där. Det känns sjukt bra. Tråkigt att det bara är praktik... Den måste ju ta slut någon gång... Meeen... Jag hoppas på att jag ska lyckas få ett jobb där sen. Vi får väl hoppas att de väljer mig när det väl kommer till den punkten att anställa en till redaktionsmedlen vilket de behöver. Men det är till framtiden! Nu ska jag se till att visa vad jag går för och visa att jag verkligen är intresserad av det här! Förhoppningsvis är det inte alltför svårt att lägga märke till =)

Puss<3

"I've never had someone that knows me like you do"

Lite småspännande kväll det här. Och eftermiddag, faktiskt. Det började med att jag fick se ett slagsmål från fönstret på kontoret. Krister försvann strax därefter för att prata med polisen. Sedan drog jag iväg till syrran. Då drog vi hem till mamma och pappa. Där började Emma byta däck på bilen. Sen kom mormor och sen blev det raggmunk! Mums =)

När vi var extremt mätta och belåtna så spelade vi kort. Först Bult och sen Plump. Sen skrev vi brev till Mia och Alex som åkte till Japan här i veckan. Det blev lite... Konstigt kan man säga.

"Hej Mia och Alex! =)

Så sitter vi här igen och kräks. Mormor är full och mamma dansar på bordet. Pappa ligger och spyr och Emma klättrar i taket. Och jag sitter här som den journalist jag är och rapporterar lögner."

Sen kom det en massa om att pappa var borta och att polisen varit här. Och mormor försökte köra upp bilen ur dammen. Men det gick inte så bra och alla salamandrar har flytt. Och huset har blivit ersatt med en hög med svart aska och glödande kol. Och vi frågade om vi fick komma och bo hos dem. Mamma kunde pendla så vi bad dem skicka tåglistan. Sen skulle Emma vingla ut till bilen för att åka hem till sina katter, men det gick inte så bra för vi hade sålt däcken och köpt sprit. Dessutom hade hon glömt sätta dit vinterdäcken när hon höll på att byta. Sen kom pappa springandes med en hög poliser bakom sig och dem sköt pappa. Och då sa vi att då blir vi bara fyra som kommer. "Det hade inte börjar brinna om ni var här för då hade det varit släckt (släkt) här."

"Lögnaktiga hälsningar från Sofia.

Däckade hälsningar från Emma.

Dyblöta hälsningar från mormor.

Glödheta hälsningar från Lena.

Döda hälsningar från Sören."

Lite småspännande brev va? Jag tror dem kommer bli skapligt chockade ^^ Det skulle jag bli i alla fall =)

I morgon blir det till att ha det trevligt med Vickan och Thomas =) Vi ska laga mat och sen allmänt mysa och ha det trevligt =) Jag saknar dem så det är bra att vi tar tag i det här!

Nä, dags att sova. Puss <3

Fler besökare till Magazin24!

Eftersom vi vill ha fler besökare lägger jag inte upp texten till mitt reportage här utan ni får länken till magazins hemsida och reportaget =)

http://magazin24.se/vastra-malardalen/2009/10/14/letar-skatter-med-satellit

Puss

"My life has been preparing for the storm and the rain"

BWO - Rise to the occasion

Angående den där olyckan i fredags... Krister ringde mig vid 19.53 och sa att mannen på motorcykeln hade avlidit. Han hade fått tag på polisen som berättat det för honom. Men det fick inte komma ut innan det var officiellt. Polisen ville få tag på de anhöriga först. Senare på kvällen blev det officiellt... Då kom känslorna. Ångesten. Paniken. Sorgen. Och så försvann det.

Mina tabletter... Dem är ganska luriga. Jag blir extremt trött på morgonen. Jag brukar ta tabletten till fikat vid 9 och sen framåt 10 när tabletten börjar värka ordentligt... Då blir jag sjukt trött! Satt och gäspade hela morgonen och förmiddagen. Trodde knappt jag skulle orka hålla mig vaken. Men illamåendet är borta i alla fall! Nästan helt åtminstone...

Jag hoppar bara de ska få mig att gå ner i vikt också och inte upp. Viktnedgång är ju en vanligare bieffekt än viktuppgång med dem tabletterna. Men vi får se!

I morgon blir det Stockholm!

Puss <3

"Jag har en dold talang som ingen här kan se"

Jag har två saker att rapportera om. Först: Doktorn igår. Jag gick dit. Satte mig i väntrummet... Och kände att jag inte ville vara där. Tankarna snurrade i huvudet "Tänk om han avfärdar det som normal vardaglig nedstämdhet?" "Tänk om han tror jag ljuger?" "Tänk om han bara skickar mig till en psykolog utan ett ord till?!" Jag var orolig och tänkte nästa gå därifrån. Men jag satt kvar. Och till sist dök han upp.

Jag pratade. Jag berättade. Lite kortfattat, men ändå berättade jag. Han ställde frågor och jag svarade. Sen skrev han ut några papper med ett test som jag fick fylla i ute i väntrummet. Så jag satt där, i dem röda obehagliga sofforna med otroligt lågt ryggstöd, med mina papper. Pennan gjorde cirklar runt siffror som inte betydde något. 0, 1, 2 eller 3. Känner du dig ofta rastlös? 1. Är du mindre intresserad av sånt som du tidigare varit intresserad av? 2. Ångest och depressionsfrågor. Å eller D. Jag fick mest "poäng" på ångest. Min depression beror på ångest. Så jävla mycket ångest. För allt!

Jag ska äta tabletter nu. Det är stora kapslar som låter som mini-maraccas när man skakar på dem. Det låter kul. När man sväljer dem låter de också så! Rassel rassel i halsen när de åker ner med vattnet. Lite ovanligt, men om ett par veckor ska dem börja värka på rätt sätt. I början kan ångesten förvärras, men så var det med förra tabletterna också. Dem var små och vita. De här är större och gul-blåa. Svenska flaggan nästan, fast ena halvan gul och andra blå.

Nu till andra saken!

Jag och Krister åkte iväg på en olycka strax efter 16 idag. Larmet gick i com-radion så jag, Krister och Kleven satt tysta och inväntade vilken typ av larm det var. Så kom det: Stort larm. Trafikolycka.

Krister slänger på sig sina skor, jag sliter åt mig min plånbok och springer till receptionen och tar en bilnyckel. Sen far vi. När vi kommer dit åker ambulansen iväg med en person som åkte motorcykel. Han hade kört in i sidan på en bil. Skaplig smäll måste det ha blivit, för hela sidan på bilen var förstörd. Personerna i bilen verkade inte direkt skadade men två stycken var i chock-tillstånd. Krister sprang runt och tog bilder och skickade till Kleven som satt och skrev på redaktionen. Och jag stog där vid vägkanten, observerade, försökte dra lärdom av det. Hur de arbetar med att få bort bensin och blod från marken, hur Krister springer runt och tar bilder, hur de inblandade blir omhändertagna. Nu när allt har lagt sig snurrar det runt i mitt huvud. Hur kunde jag vara så lugn? Bara minuter tidigare hade det skett en allvarlig olycka på platsen! Och där står jag, lugn som en filbunke, och bara tittar. Det värsta var i för sig över, så det var bara efterarbete kvar. Men ändå!

Hur hade jag reagerat om jag sett mer? Om vi kom tidigare? Vad hade jag fått se? Jag är inte säker på att jag vill veta.

"Jag låg sömnlös när du lever i drömmen"

I morgon är det då dags. Vad blir det den här gången? Samma medicin? Skickar han mig till en psykolog? Eller ger han mig andra tabletter att käka? Frågorna är många...

Jag måste ta upp lite grann om psoriasis också. Mamma har det och jag börjar misstänka att jag kan ha det jag med, eftersom det är ärftligt. Jag har fått konstiga... Fläckar kan man säga. De är typ rödaktiga och ett par är typ 5 cm i diameter. Inte så kul. Ibland kliar dem. Oftast inte.

Jag är nästan klar med min artikel om geocaching! Ja, jag tycker att alla som läser det här kan gå in på www.geocaching.se och läsa lite om det här och kanske prova det någon gång också! Det är faktiskt riktigt kul. Men svårt att förklara. När reportaget blivit publicerat den 14 kanske jag lägger upp den här =)

Jag lyssnar på julmusik! REDAN! Snacka om att älska julen.

Puss <3

"Fuck you, fuck you very very much, cause we hate what you do"

Lily Allen

Igår la jag ut 100 kronor i mobilkostnader för att få tag på Kungsörs Vårdcentral. Blev lite lack där när deras kösystem inte fungerade som det ska. Jag tror jag satt i kö sammanlagt 30-40 minuter. I två omgångar. Första gången låg jag på 2 plats i kön i typ 10-15 minuter så jag började fundera på om det inte var något fel på skiten... Men andra gången gav jag inte upp och till slut lönade det sig.

Vad betyder då detta? Jo, den 1 oktober ska jag till läkaren för att tala om depression och social fobi. Skönt, kanske jag får ordning på mig själv till slut.

Spotify äger!

"Then he smiled at me, Pa rum pum pum pum"

Eh... När skrev jag sist egentligen? Jag minns inte, men jag har blivit väldigt dålig på att uppdatera er om vad som händer.

1. Jag har praktik på Magazin24 och jag trivs som fisken i vattnet. (Klyschigt.)

2. Jag lider fortfarande av Social fobi, panikångest och återkommande depression.

3. Eh... Jag orkar inte koncentrera mig.

4. Jag har fortfarande inte kontaktat någon psykologisk mottagning... Dumt.

5. Jag har failat att intervjua en busschaufför (Fick panik och vågade inte fråga om någon ville ställa upp)

6. Jag har failat på en enkät (Samma sak som 5an)

7. Jag lyckades utföra en enkät med Pilla som stöd (Ensam går inte... Knappt att det går med sällskap)

8. JAg är inte lika rädd för VD:n på Magazin24.

9. Jag har fått reda på att folket på redaktionen känner folk som jag känner (Anka, Noah, Niclas, Andy m.f.)

10. Jag fryser, för pappa har inte satt tillbaka listerna till fönstret i mitt rum så jag sover i första rummet tills det är klart och elementen står bakom en resårmadrass som är uppställd på högkant.

11. Jag är kaffeberoende (Kraftigt! Ont i huvet varje dag innan jag fått mitt kaffe)

12. Jag är trött och ska sova nu.

Puss <3

"And nothing else matters"

Allting går underbart bra på praktiken! Jag trivs verkligen utomordentligt bra på Magazin24! JAg är till och med glad över att jag inte fick praktik på Bergslagsbladet/Arboga Tidning.

Svartström, Kleven och Josefin är underbara människor! Det känns så bra att vara där. Spännande är det också att Svartström och Kleven känner folk jag känner, exempelvis Andy, Noah och Svan.

"Dream about the time when I'm with you"

Typiskt min tur. Ingen praktik på Bbl/At. Jag ska ringa eller gå till Magasin24 i morgon för att se om de kan ta emot mig. FAN, det är ju bara en vecka kvar! Ska jag skippa praktik helt om de inte kan ta emot mig, eller ska jag ringa massa andra ställen också? Jag känner mig vilsen. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag börjar med Magasin24 i alla fall. Nära och bra.

Jag vägrar flytta till Stockholm igen för praktik. Jag klarar inte av det. Det är för långt bort för mig! Fuck this...

"I am lost and I need to be found"

Jag skäms. Det är fruktansvärt, jag svor att aldrig göra det. Jag lovade mig själv att jag inte skulle! Åh, jag känner mig hemsk. Jag vill inte men jag kan inte låta bli. Jag vill inte tycka om det. Men det drar i mig, ber mig att fortsätta. Oh, please god kill me. Något får mig att fastna, men jag sa till mig själv att jag aldrig skulle bli som alla de där jag föraktar. Men nu verkar det vara för sent.

Jag lyssnar på Johan Palm.

Och det är väldigt irriterande. Och jag kommer aldrig kunna erkänna det. Oj, jag erkände det just för hela internet. Hahaha xD

"I 'm all out of love, I'm so lost without you"

Det gör ont i min mage. Gah, jag hatar det >.<

Jag har ingen aning om vad jag gjort men det gör ont vid höger öga. Inre ögonvrå. Sen är jag lite... Röd-lila aktig där också. Har jag slagit mig själv i sömnen? För jag lovar, när jag somnade senast så hade jag inte ont! Men när jag vaknade gjorde det ont. Knäppt... Eller har någon smygit in i mitt rum och slagit mig i ögat? Tell me! Who was it?!?!?! I shall kill you.

I'm starting to lose hope. Of everything. No traineeships, no work, no beauty, no love... No life? Maa, I'm fucked.

Och inte kan jag vända tillbaka dygnet heller efter att ha jobbat natt. Åh, det är så lätt att vända det fel så man är vaken hela nätter och sover hela dagar, men det är fan så svårt att vända tillbaka skiten sen. Blä.

Mmm, när jag får pengar ska jag färga håret. Jag skall be min syster hjälpa mig. Det blir bättre så. Åh!... Öh... Nej. Jag ska lägga undan en hel del pengar också. Så jag har. Ifall jag behöver till något. Läkare eller liknande skit. Man vet ju aldrig. Jag har ett par fläckar jag måste titta upp. Inte leverfläckar utan snarare något lila-aktigt. Shit, hela jag är snart lila. haha! Jag tänkte bara på att jag hade ont i ögat. Eller vid ögat snarare. Aja, det är säkert bara nåt liknande som pappa har eller så är det psoriasis som mamma har. Fuck, jag vill inte ha det. Men det är ärftligt har jag hört. Och morfar hade det, min äldsta morbror har det... Och mamma. Så varför inte?

Jag måste börja göra saker på dagarna! Inte bara... Sova och sedan sitta framför datorn. Vad gör jag vid datorn?`Laddar ner filmer och serier. Och tittar på dem. Något mer? Typ inte... Jag blir så trött på mig själv! Varför kan jag inte ta tag i mitt liv någon gång? Jag kan inte fortsätta så här. Men jag drömmer och hoppas och önskar att det ska hända något annat. Att mina drömmar ska gå i uppfyllelse. Min högsta dröm är... Ouppnåelig. Det är ingen vanlig dröm heller, som ett jobb eller kärlek. Nej, det handlar om en hel värld, ett helt annat liv! Något som inte existerar... En fantasivärld. Men åh, vilken värld. Och vilka människor. Keep on dreaming.

GAAAH! Emma! Pilla! Let's Zumba! Vi måste komma igång. Jag tror jag ska... Ringa dem i morgon eller i veckan och se om de vill prova skiten. Då kanske vi kan fortsätta med det sen. Få lite träning. Lite mer spänst och vighet i kropparna. Mah, fuck it. Det visar sig.

Mamma och pappa kanske ska ta med mig och Emma ut på en caching-helg. Vi drar iväg någonstans och bor på hotell och letar cacher hela dagarna! Riktigt bra faktiskt, för man får gå väldigt mycket. Mamma och pappa var iväg i helgen och mamma hade gått över 50 000 steg sammanlagt. ÖVER! Waaaaaay over. Kanske över 60 000 till och med. Rekommenderat för en person per dag är 10 000. Steg alltså. Skit i hur långt, det är inte där saken ligger. Det är hur mycket man rör sig. Inte hur långt man går. Om två personer går lika långt, men olika många steg. Den ena går 5000 steg och den andre 8000, vem har då fått mest motion? Den som gått 8000 förstås. Den har rört sig mer. Flyttat benen mer än den andre. Mah, skit samma.

Skaffa mig en stegräknare! pappas gamla är inge bra. Den visar inte rätt och den sitter inte kvar. Pappas nyaste slutade fungera. Han ska beställa nya säger han. När då? Jag vill att han ska göra det innan vi drar iväg på caching-helg. Jag vill veta hur mycket JAG går.

Det känns som om jag vara gnäller. Gör jag det? Gnäller på mig själv och klagar på att jag aldrig gör något och att livet suger och allt... Varför gör jag inget åt det då? Jag vet inte. Jag önskar att svaret fanns för mig att finna, men tankarna når inte så långt.

Förlåt, nu blev det ett sånt här långt inlägg igen. Som vanligt. Aja...

Puss <3